Vardagslivet

Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.

Vardagslivet

Att vara en äldre mamma (än förut)

Det är snart 10 år sedan jag födde förra barnet och en hel del saker har förändrats. Till exempel är jag 10 år äldre, men räknas ändå inte som en liksom gammal föderska. Med tanke på att kvinnor föder även sina första barn allt senare är jag statistiskt en ganska medelålders föderska, faktiskt, även om det mentalt inte känns som det alls eftersom jag känner mig lastgammal.

Jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket tyngre att vara gravid och föda barn nu när jag är en bit över 30, men hittills vet jag inte om det stämmer. Den tyngsta graviditeten var den första, för 12 år sedan, då jag var strax över 20. Det var så mycket som var osäkert, jag gick upp groteskt mycket i vikt och visste inte riktigt vad jag gjorde. Med åldern kommer erfarenheten.

Och den viktigaste erfarenheten är kanske förmågan att ta det lugnt. Inte så att jag inte håller mig sysselsatt alltså, utan mera så att jag är betydligt bättre på att inte stressa upp mig över saker jag ändå inte kan påverka. I dag har jag gått sex dagar över tiden och även om jag ibland är grymt frustrerad över detta faktum och helst vill gråta, skrika och slå folk på käften så försöker jag hålla fokus på vad jag kan påverka. I går åkte jag med de två äldre barnen till Borgå, köpte vårblommor, Vilho köpte de datasaker han sparat ihop pengar till och vi fikade tillsammans. Det är ju mycket lättare att åka någonstans alls så länge bebisen är färdigt förpackad. Blommorna lät jag sedan stå på diskbänken över natten, så att jag i dag kan vakna upp och tänka att det var tusans bra att ungen inte föddes nu på natten för jag ska plantera blommor i dag.

Inte heller finns det egentligen någonting som stör mig i hur andra har hanterat mig i det här (utom systemen då). Eller alltså, A kom hem från jobbet en gång för ett par veckor sedan och jag hade sovit dåligt på natten och därmed inte gjort ett piss och hans blick på det ostädade köket och det lätt irriterade ”vad har du egentligen sysslat med hela dagen” föll kanske inte riktigt i god jord om vi säger så. Men i princip.

Jag har inte haft någonting emot att folk har velat känna på magen, för jag tycker själv att det är jättehäftigt hur tydligt den här bebisen känns. Huden på magen är så tunn att det ibland känns som om jag kan fånga hens lilla fot. Att känna barnets rörelser är bland det mest fantastiska med graviditeten och jag missunnar ingen att få de där sparkarna i handen.

Nu är det dessutom många som frågar, mer eller mindre diskret, hur det går och det stör mig inte det minsta. Vi är många som väntar på den här babyn. Jättemånga. Faktum är att jag tror aldrig att jag burit runt på ett så efterlängtat barn. Och känslan av att det inte bara är jag som väntar, utan två äldre syskon, en pappa, en veteranmorfar och en förstagångsfarfar, släktingar som ringer från bristande linjer i krigets Syrien, vänner på tillfälliga trygga platser över hela världen och vänner precis i närheten, grannarna som kommer över och frågar hur jag mår. Det värmer. Med allt det hemska som händer i världen, så är det här lilla livet en ljusglimt.

Sådant är nog lättare att se nu när jag är äldre och graviditeten inte känns som ett prov på min kvinnlighet utan som ett sätt att få barn.

Dessutom är fönstren tvättade (åtminstone på insidan), vårgardinerna är strykta och upphängda och golven är svabbade. I dag ska jag baka bröd och plantera om blommorna. Det låter kanske mer zen än vad det är, men alternativet är att duka under för tröttheten, kissnödigheten, ryggvärken och den helvetes nästäppan, och då vet jag ju egentligen vad jag föredrar.

Egentligen föredrar jag att slå folk på käften, men det är mindre socialt accepterat än blomsterarrangemang.
Uncategorized

KABOOOM. Nävars.

I dag är det beräknat förlossningsdatum. Med tanke på hur bra jag själv och den här babyns storasyskon är på att passa tider betyder det säkert ingenting, rent babymässigt. Allting är i princip färdigt för babyn, så det är bara väntan kvar.

Och jag tänker massor på det här med smink och att göra sig i ordning rent kosmetiskt. Ju större jag blir och ju tyngre väntan är, desto större behov känner jag av att sminka mig. När jag tittar mig i spegeln vill jag helst inte se hur trött jag är. Jag vill inte ha någon som stirrar tillbaka med samma hålögda uppsyn som jag har. Hellre då någon som just köpt en ny mascara och ett kul läppstift.

Det är lite som den där amerikanska militären som talar om vikten av att bädda sängen på morgonen. Om man kommer hem på kvällen och resten av dagen har skitigt sig så har man åtminstone bäddat sängen.

Riktigt så långt som att korva på mig något annat än mjukisbyxor vill jag inte gå dock. En vill ju inte verka överambitiös.

Gick för övrigt in på ett apotek för att titta efter en örontermometer till babyn och tittade samtidigt på gravtest (för de var typ på samma hylla). Personalen betraktade mig oroligt. Jag motstod frestelsen att plocka på mig några förpackningar och rådfråga om huruvida sådana här tester verkligen är pålitliga.

Folk stirrar på mig som om jag är på väg att explodera. Jag stirrar tillbaka som om de har alldeles rätt i sina farhågor.
Kulturkrockar · Vardagslivet

Graviditet är kanske ingen sjukdom men det är banne mig inte ett välsignat tillstånd heller

På förekommen anledning är jag en liten smula irriterad på alla de här typerna som vill framhålla att det minsann inte är en sjukdom att vara gravid. För många är graviditeten en prima räkmacka, jag förstår det, men bara för att kvinnor i alla tider varit gravida så betyder det inte att det är enkelt. Det betyder bara att kvinnor är jävligt bra på att ta skit.

Och det är klart att man kan se på saken som så att det vanligaste, globalt, är att kvinnor sliter på oavsett om de är gravida eller inte. Att västerländska kvinnor är bortklemade som inte längre klarar av att jobba hela dagar på ett varmt fält under graviditeten, utan kräver inte bara ledigt från jobbet utan också betalt för det. Det är ett sätt att se på saken.

Men det finns någonting så djupt orättvist i hela det där tänket, att gravida kvinnor av princip ska klara av detsamma som icke gravida eftersom graviditet inte är en sjukdom utan ett fucking välsignat tillstånd. Jag tillhör den mycket stora skara av kvinnor som kan kryssa av ungefär varenda krämpa på listan.

Jag börjar klassiskt med ett par månader av illamående. Och innan någon smartypants nu kommer och påpekar att det är helt normalt med illamående utan att ha provat på dygnet-om-graviditets-illamående så vill jag bara upplysa om hur utvecklingen gått framåt. När jag väntade Vilho för drygt 12 år sedan hette det att det inte fanns medicin att få. Jag låg och spydde kanske i genomsnitt fem gånger om dagen i tre månader. Med den här babyn så hörde jag av mig till vården redan tidigt, när jag kände vartåt det barkade, eftersom jag vet hur dåligt det är för kroppen att hålla på och spy så där mycket. Därför fick jag utskrivet Primperan.

Enligt FASS är Primperans huvudsakliga användningsområden för vuxna ”för att förebygga fördröjt illamående och kräkningar som kan uppstå efter cellgiftbehandling” och ”för att förebygga illamående och kräkningar som orsakas av strålbehandling”. Med hjälp av det klarade jag av att inte kräkas, även om illamåendet fortfarande ofta var bedövande. Illamående under graviditeten är inte en liten grej, även om det är väldigt, väldigt vanligt.

Sedan följde förstås halsbränna, svullna fötter, onda leder och liknande. Det mesta av det klarar man av ganska enkelt. Så kom foglossningen. Inte lite, utan jag-kan-inte-ta-mig-ur-sängen-foglossningen. Det starkaste som fanns att tillgå beträffande smärtlindring var (och är) Panodil. Barnen fick hjälpa mig att klä på mig. Under ett par månaders tid använde jag inte strumpor alls. När jag behövde gå på toaletten började jag nästan gråta för det gjorde så ont att sätta sig och resa sig. En av de saker som gjorde allra mest ont, av någon konstig anledning, var att spotta efter att jag borstat tänderna. Den där lilla framåtböjda rörelsen var helvete. Jag spottade hellre på min mage. A fick hjälpa mig att lyfta benen upp i sängen om kvällen.

Där någonstans började saker och ting kännas rätt motiga. Med många kuddar i sängen kunde jag ibland få några timmars sömn, men det räckte inte och det blev tyngre och tyngre att försöka ta sig för någonting alls. På rådgivningen ringde de i alla klockor för depression. Jag satt helst själv i ett mörkt rum och gjorde ingenting, förutom hade dåligt samvete över att jag inte gjorde något vettigare med min tid. Jag orkade bara inte.

Sedan började babyn fixera sig och stabiliserade därmed mitt skraltiga bäcken. Istället för att hamna i rullstol kunde jag så småningom börja röra mig utan kryckor och sedan rent av ta promenader igen.

Då svullnade ungefär varenda slemhinna upp, vilket är en helt naturlig följd av den ökade blodmängden och så vidare. Resultatet i praktiken var att både hals och näsa klabbade igen. Babyn tryckte dessutom på lungorna, så jag gick med den konstanta känslan av att inte få luft. Blodtrycket var bra, men pulsen var även i så kallat viloläge skyhög på grund av stressreaktionen andningssvårigheterna orsakade. Jag började sitta och sova (vilket jag gör fortfarande två månader senare) för det var det enda som fungerande i alla fall ibland. Kortison via inhalator och nässpray för att lätta upp svullnaden. Jag vaknar likväl med snustorra läppar och en tunga som känns som en kaktus för att jag andas med öppen mun. Försök somna om så, men en tre kilos babyklump som sparkar runt på insidan.

Lite kortare tålamod med graviditet-är-inte-en-sjukdom-typerna.

Den senaste veckan har jag till detta kunnat lägga förvärkar, som dyker upp sporadiskt under dagen men med mordisk nitiskhet under natten. Livmodern är vid det här laget en ganska stor muskel och regelbundna kramper i den gör inte susen för sömnen heller, om vi säger så.

Det här kan ju låta som en väldigt lång uppräkning av saker som är ganska skit med att vara gravid, och det är precis vad det är också. Jo, jag ska vara glad att jag väntar barn bla bla bla och jo, jag ska vara tacksam över att det inte är ute på landsbygden i Afrika whatever. Jag är glad och tacksam över de här sakerna.

Men jag är också grymt frustrerad över allt jag läser om kvinnor som har det likadant eller värre och som bara stretar på. Som får höra överalltifrån att kvinnor i alla tider gjort likadant. Som tror att de är de enda som inte riktigt klarar av det, som är de enda som inte är bra på det vi kvinnor är skapta för, vår mening med livet, vårt huvudsakliga syfte. Som tror på lögnen bakom termen ”morning sickness” och som får höra från kollegor, läkare och partner att graviditet inte är en sjukdom och det är helt naturligt.

Kuvahaun tulos haulle fuck that shit gif

Vad vi definierar som sjukdom är förstås helt kulturellt betingat. Till exempel ser vi inte längre homosexualitet som en sjukdom som vi måste bota. Men våra definitioner av sjukdom är kanske inte det största problemet eftersom det är väldigt semantiskt. Nej, jag ser två betydligt större problem.

För det första:

De betydande fysiska problem som många kvinnor upplever när de blir gravida tas inte på allvar, utan bemöts med att det naturligt för kroppen genomgår ju så många förändringar och det är dessutom en övergående fas. Men det är en fas som varar upp till nio månader, och har man till exempel inkontinens eller konstanta kräkningar eller foglossning så är det ju en jävla lång tid. Det finns liksom inget annat tillstånd som möts med samma missanpassade uppmuntrande förakt för lidande. ”Det går över”. Jovisst, men fram tills dess då?

Jag ser på förlossningsprogram och kvinnor talar om hur de vill ha en naturlig förlossning för att de vill ha ”den rätta upplevelsen”. Det vill jag ha den dagen män börjar be om naturliga prostataoperationer. Möt smärtan genom rätt andning, gott folk.

Genom att lära kvinnor att alla bekymmer som hör till graviditeten är så jävla naturliga och viktiga för att få den rätta upplevelsen lär vi oss att våra kroppar ska tillfoga oss smärta. Smärta är ett naturligt tillstånd för den kvinnliga kroppen. Det är ett tankesätt som klamrar sig fast vid kvinnan som naturkraften och den kvinnliga kroppen som någonting nästan mytiskt, som styr sig själv och bara vet vad den ska göra för tusentals år av kvinnliga upplevelser flödar i vårt blod. Kvinnan är kroppen och mannen är sinnet.

För det andra:

Medan vi lyssnar på våra kroppar och njuter av kraften i att bli sönderslagna inifrån precis som våra förmödrar också gjorde, vilar dagens samhället på helt andra prioriteringar och principer. Kvinnor uppmuntras att offra sig själva för att uppnå ideal som inte är värt ett skit när det kommer till kritan. En medicinfri förlossning är lika mycket värd som en vacker instragramfrukost när det kommer till att söka jobb. Visst, hade man fått skriva överst på sin CV ”fött och uppfostrat fem barn endast med hjälp av kaffe” så hade det kanske varit motiverat att göra det, men så fungerar det ju (tyvärr) inte. Barnafödande ses inte som en merit.

Dessutom, och jag inser att det här kanske ter sig en smula motsägelsefullt, så behöver ju inte det faktum att man mår aldrig så jävla babianballe när man är gravid betyda att man inte kan jobba alls. För egen del var månad sju till åtta, då jag egentligen borde ha jobbat på som en oljad gnu med mitt nya forskningsprojekt, månader som nästan helt gick åt till att försöka ta sig igenom dagen. Månad nio däremot, som borde ha varit mammaledighetens början, fick jag bättre balans i andningsproblemen och sömnbristen och kan jobba en hel del. Ja, och nu med bara ett par dagar kvar till beräknat datum sitter jag här och skriver kolumner och abstract och jobbar på en artikel. Med lite större flexibilitet i dagens rigida system skulle man kunna utnyttja den gravida arbetskraften, utan att köra slut på den helt. Det måste liksom gå att hitta någon sorts balans i att en del klarar av att jobba hur bra som helst, andra inte alls, och de flesta mer eller mindre i perioder.

Poängen är väl att det är olika för alla, att vi måste acceptera och respektera att det är olika för alla och att det är hög tid att vi slutar låtsas som att det naturliga med en graviditet innebär att det är naturligt att kvinnor ska genomlida alla dess pinor. 

Hur som helst. För ett par veckor sedan var jag på gravidfotografering, som fotograf Chanette Härus erbjöd. Det är det kallaste jag någonsin har gjort, men det är också kul att ha lite proffsiga bilder från slutrakan. Vid tillfället var det ungefär -15 C i luften och en frisk nordlig vind (tror min telefon sa att det skulle kännas som -25 C), men jag hivade av mig jackan och log i alla fall. För vad gör man inte?

Vardagslivet

Godissuget

Jag ska inte säga att jag är extremt godissugen eller så, men det var obehagligt nära att jag just åt upp de nya öronpropparna som A hade beställt. Varför tillverkar de ens små föremål som liknar godis men som avgjort inte är till för att ätas? Och vad för sorts människa lämnar dem på sitt nattygsbord bredvid sin gravida fru?

Bildresultat för pregnant woman eating
Den här bilden heter på riktigt ”Happy pregnant woman eating salad near refridgerator at home”.
Bildresultat för cat dressed as unicorn
Och det här är en magisk enhörning.
Vardagslivet

Med tredje barnet så vet man ju

Jag i teorin: Nämen det är ju tredje barnet så det är ju bara andas lugnt och man märker ju liksom när det är på gång och det är ju inte så himla svårt att avgöra för när det är på riktigt så vet man ju höh höh höh!

Jag i praktiken: *googlar frenetiskt ”tecken på förlossning hur märkte ni att det startat”*

Nyhetsplock

Kontinuiteten i #metoo

En vän disputerade i lördags, och på disputationsfesten satt jag bredvid Ebba Witt-Brattström. Vi talade bland annat om skilsmässor och exmän, och inte alldeles oväntat om feminism och barn och doktorer. Vi talade också lite om #metoo och transkvinnor. Det är en debatt som hon har varit betydligt mer involverad i än vad jag har några som helst intentioner att någonsin bli och jag medger glatt att jag verkligen inte har läst alla turerna i den härvan. Vad jag väldigt lösryckt har förstått är det en följetong till den eviga diskussionen om feministers stora vilja att diskutera ”bara kvinnor” och transkvinnors rätt att bli inkluderade i detta systerskap. Jag kan mycket väl ha fel här, för som sagt; inte läst allt.

Även om min utgångspunkt skiljer sig en smula från Witt-Brattströms och jag anser att transkvinnor är lika mycket kvinnor som andra kvinnor och därmed per default ska inkluderas jämbördigt i #metoo (och här kastar jag in en brasklapp för att hon kanske egentligen anser något annat och att jag tolkade fel!) är det en smula komplicerat vad gäller #metoo. Vad kampanjen med all tydlighet visat är ju att det ingalunda är ett kvinnoproblem i bemärkelsen att det är någonting som vuxna kvinnor utsätts för. Det händer den som föds i en kvinnokropp och börjar ofta redan i tidig skolålder på grund av denna kvinnokropp. Det är alltså inte kopplat till ett uppvaknade som kvinna, eller till att känna sig som kvinna – utan till kroppen och till hur samhället har kategoriserat en. Därför finns det här en mycket betydelsefull dimension av kontinuitet och invanda mönster som den som är född i en kvinnokropp och identifierar sig som kvinna kommer att uppleva på ett särskilt sätt eftersom nästan alla av oss har levt med dessa övergrepp ungefär alltid.

I just #metoo så tror jag att den dimensionen är en av de viktigaste, för att vi ska kunna förstå storleken på problemet. #metoo riskerar annars att bli något som handlar om arbetsplatser eller, ännu värre, krogen, när det också handlar om mycket unga flickor, släktmiddagar och skolor.

Med det sagt är jag också övertygad om att det finns ovanligt mycket att lära sig av de särskilda erfarenheter den som gjort en könskorrigering har av övergrepp. Det ena utesluter ju egentligen inte det andra, tänker jag.

Kulturkrockar

En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

I dag strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Det är första gången någonsin som även professorerna går ut i strejk, och konflikten gäller universitetets röviga anställningsvillkor. Jag stöder förstås helhjärtat den här strejken och tänkte dagen till ära beskriva hur det kan se ut för oss som inte ens har blivit anställda av universitetet, trots att vi bedriver forskning i universitetets namn (vilket vi snart säkert kommer att få upphöra med så vi inte ska börja komma och ställa krav).

Jag har nog inte ens kommit ihåg att berätta det, men jag har alltså fått ett stipendium för att fortsätta min forskning på postdoc-nivå. Det är ett halvårsstipendium och ska alltså vara i totalt 6 mån. Jag påbörjade den perioden i början av december år 2017. Det är egentligen en väldigt bra grej, men just nu har det skitit sig.

För att hänga med behöver ni bekanta er med två från varandra skilda instanser:

LPA är den instans som upprätthåller den lagstadgade pensionsförsäkringen för stipendiater (och främst egentligen för lantbrukare, men vi inkluderas här). Alla som har ett stipendium som är längre än fyra månader måste enligt lag ta den här försäkringen, som kostar ungefär 12-15 % av stipendiebeloppet. För detta får man (i teorin) en sjukförsäkring och i något skede en pension.

I praktiken är LPAs försäkring fullkomligt värdelös. Till exempel kan man inte få ut någonting ur försäkringen för vård av barn. Inte ens när Vilho var så sjuk att jag hade ett läkarintyg över att barnet på grund av mycket allvarlig sjukdom krävde extra vård i tre månader var det något som försäkringen täckte. Försäkringen är dessutom nästintill värdelös även när man själv blir sjuk om det inte är något jätteallvarligt, vilket jag skrivit om redan tidigare. Eftersom försäkringen äter upp en så stor del av stipendiet är det föga förvånande många som försöker slippa ta försäkringen.

FPA är Folkpensionsanstalten som ansvarar för all social trygghet i Finland. Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsstöd och så vidare, ansöks hos och handläggs av FPA.

I Finland är man normalt jävligt nöjd med att skicka blanketter till varandra och det är ett helvetes besvär att få rätt sak stämplad av rätt instans för att skicka vidare det med vanlig post som om email inte existerade. LPA och FPA, däremot, är två av mycket få samkörda system. FPA får automatiskt information från LPA. Jävligt hightech.

Min anmälan

Så eftersom jag blev beviljad ett stipendium för sex månader gjorde jag en anmälan till LPA om att jag arbetar. I Finland blir man nästan obligatoriskt mammaledig 30 dagar innan beräknat datum, vilket för min del blev den 8 februari 2018. Jag gjorde således en anmälan om att jag kommer att arbeta från 1 december 2017 – 8 februari 2018, och att jag för detta har lyft endast hälften av mitt stipendium; 7 800 e för arbete samt 200 e för omkostnader för tre månader. Den anmälan lämnade jag in 4 december 2017. Man vill ju vara ute i god tid liksom.

Eftersom arbetet egentligen inte skulle överskrida den där fyramånadersregeln var jag rätt säker på att jag skulle nekas försäkring. Jag ville försöka ändå, eftersom OM jag skulle få försäkringen så skulle LPA rapportera det till FPA och FPA skulle beräkna beloppet av min moderskapspenning och senare föräldrapenning baserat på betydligt högre siffror än om jag gick oförsäkrad.

I samma veva ansökte jag om moderskapspenning från FPA och bad dem ta hänsyn till att jag inte skulle kunna få en försäkring, men att jag kan bevisa att jag lyft tre månaders stipendium och har arbetat, och därmed också förtjänar en högre dagpenning.

Sedan var det bara vänta.

Beslutet

Den 14 februari (alltså efter 2,5 månad) hade LPA sedan fattat följande beslut.

Jag fick läsa det ett par tre gånger, inte bara för att svenskan är något byråkratisk, utan för att jag inte fattade vad i hela helvete som hänt. LPA gav mig en försäkring för sex månader, vilket skulle överlappa min moderskapsledighet, och menade att jag skulle ha en årlig arbetsinkomst baserat på detta på 33 832 euro och 65 cent. Detta trots att jag totalt bara har lyft tre månader av mitt stipendium och att en av de månaderna var föregående år. Min verkliga arbetsinkomst för år 2018 är alltså 5 800 euro eftersom jag kommer att vara hemma med en baby. Man vill ju inte vara petig, men det är en ganska betydande skillnad.

Ett par dagar senare kom en räkning på försäkringspremien. Första raten ska betalas den 15 mars och ligger på 1 534,72 euro. Nästa förfallodag är i maj. Det totala beloppet – beräknat på min tilltänkta årsarbetsinkomst på 33 832,65 euro är 2 289,06 euro.

Så jag ringde förstås LPA och frågade hur det här kunde komma sig, och de hänvisade till lagen och sa att det tyvärr bara är så här det ser ut.

– Men jag kommer ju inte att jobba den perioden, försökte jag.
– Stipendiet räcker inte till för att göra ett avbrott, svarar de.
– Men ni talar ju om pengar som jag faktiskt inte har fått.
– Lagen är sådan här.

Till LPAs försvar ska sägas att de har bland den absolut trevligaste svenskspråkiga personalen en liknande instans kan ha. Det hjälper tyvärr inte så mycket just nu bara.

Och konsekvenserna

Så jag ringde till FPA för att fråga vad som händer nu. De menade att det inte var något större problem för jag kan arbeta under min moderskapsledighet. Att jag faktiskt inte fått pengarna skulle inte heller vara något problem. Njemas problemas på den här statliga myndigheten liksom! Den lilla haken är istället att den som arbetar under sin moderskaps- eller föräldraledighet endast kan beviljas minimidagpenning. Den ger ungefär 640 euro i månaden. Ja, och eftersom min årsarbetsinkomst är beräknad till över 33 000 euro är jag förstås inte berättigad att söka bostadsstöd, eller några former av andra sociala stöd. Den som har 33 000 euro i årsinkomst behöver inte det. 640 euro i månaden ska räcka finfint. Njemas problemas my ass.

Här någonstans börjar jag bli jävligt irriterad.

Överklagan

Därför ringde jag tillbaka till LPA, en smula desperat, och förklarade att jag måste få det här rättat. Jag har inte de här pengarna. Det har blivit ett systemfel. Det här går inte ihop. De förklarade att jag måste göra en skriftlig överklagan av beslutet.

Jag kontaktade därför Svenska Litteratursällskapet som beviljat mitt stipendium och de plitade snabbt ihop ett intyg i mycket klart språk. Charlotte Cederbom har endast lyft tre månader. Charlotte Cederbom är moderskapsledig. Charlotte Cederbom kommer inte att arbeta och det finns ingen vetskap om när hon kommer att lyfta resten av stipendiet. Sedan skrev jag en mycket lång besvärsskrift och yrkade på att LPA ska neka mig försäkring, trots att de sagt att de i praktiken inte låter folk gå oförsäkrade längre. Därefter ringde jag upp LPA igen, för att kontrollera att de fått min överklagan. Det hade de.

Och de lovade att börja behandla den så snart besvärstiden gått ut. Det har den gjort den 19 mars. Sedan tar behandlingen ungefär en månad, om de inte måste skicka den vidare förstås. Då kan det ta ett par månader till. Under tiden står allt annat still, i blid väntan.

Allt annat utom mitt liv då, förstås. Och däri ingår en förtvivlad massa räkningar, bland annat för en försäkring jag inte vill ha.

Efter 47 minuters telefonkö till FPA fick jag tag i en typ som menade att FPA tyvärr inte kan fatta något beslut angående min moderskapspenning innan LPA har meddelat min inkomst. Jag påpekade att det kan ta månader och att jag borde få min moderskapspenning utbetald från och med nu. Ledigheten har ju redan börjat. Typen menade att de inte vill fatta ett beslut på felaktig grund.

– Sedan tar det kanske tre veckor innan första utbetalningen, tillade han.
– Jaha, svarade jag. Och hur ska jag köpa mat och betala räkningar fram tills dess då?
– Det är nu inte riktigt vårt problem.
– Nähä.
– …
– Kan du berätta för mig hur jag rent praktiskt ska lösa det problemet ändå? Vem ska jag vända mig till?
– Du kan ju alltid söka utkomststöd.
– Även när jag står som arbetande med den sortens inkomst?
– Nå nej. Men söka kan man ju alltid.

Jo, tack så jävla mycket för absolut ingenting.

Det är jättefint att man gör försök att trygga stipendiaternas ställning i samhället, för gudarna ska veta att det behövs. Det blir lätt att vi lever i någon sorts limbo, där vi förväntas bedriva högklassig forskning utan någon form av den sociala trygghet en anställning vid – eller ens en officiell och nära koppling till – ett universitet har att ge. Ställningen för alla inom akademia i Finland är prekär nu, med massuppsägningar och besinningslösa nedskärningar. Att professorerna i dag strejkar talar sitt tydliga språk om hur svår situationen är.

Samtidigt fastnar vi som inte är anställda i ett nät av byråkrati, mellan system som teoretiskt sett är samkörda men som inte kan kommunicera, och i byråkratin finns inte ens grundläggande förståelse för stipendiaternas situation. Hur kan jag inte få vara mammaledig? Huh?

Historikerns historier · Vardagslivet

Allt man inte hinner säga i radio

I söndags var jag i Radio Vega och talade med Christian Bertell om min forskning. Trots att vi hade alldeles osedvanligt mycket tid på oss så kändes det som att det fanns så mycket mer kvar att säga (den som vill lyssna på programmet kan göra det här, i ytterligare 28 dagar räknat från i dag). Jag tror att det allra viktigaste som jag ville säga, och som är en av mina största drivkrafter, är att historia i så stor utsträckning även i dag används för att berättiga missförhållanden, men att dessa berättiganden väldigt ofta vilar på en falsk historisk grund. Vinnaren är den som har skrivit historien och som har format vår syn på vårt gemensamma förflutna, men också den som tjänar på att det förflutna har sett ut på ett visst sätt och som tjänar på att upprätthålla den bilden.

Särskilt gäller detta förstås genushistoria, som inte på något vis är ett sätt att skriva om historien till något som inte har varit, utan att de facto beskriva det förflutna mer korrekt, mer nyanserat, mer komplext.

Vi tog också en traditionsenlig selfie och kunde glatt konstatera att vi båda gör oss synnerligen bra på bild.

selfie bert