På förekommen anledning är jag en liten smula irriterad på alla de här typerna som vill framhålla att det minsann inte är en sjukdom att vara gravid. För många är graviditeten en prima räkmacka, jag förstår det, men bara för att kvinnor i alla tider varit gravida så betyder det inte att det är enkelt. Det betyder bara att kvinnor är jävligt bra på att ta skit.

Och det är klart att man kan se på saken som så att det vanligaste, globalt, är att kvinnor sliter på oavsett om de är gravida eller inte. Att västerländska kvinnor är bortklemade som inte längre klarar av att jobba hela dagar på ett varmt fält under graviditeten, utan kräver inte bara ledigt från jobbet utan också betalt för det. Det är ett sätt att se på saken.

Men det finns någonting så djupt orättvist i hela det där tänket, att gravida kvinnor av princip ska klara av detsamma som icke gravida eftersom graviditet inte är en sjukdom utan ett fucking välsignat tillstånd. Jag tillhör den mycket stora skara av kvinnor som kan kryssa av ungefär varenda krämpa på listan.

Jag börjar klassiskt med ett par månader av illamående. Och innan någon smartypants nu kommer och påpekar att det är helt normalt med illamående utan att ha provat på dygnet-om-graviditets-illamående så vill jag bara upplysa om hur utvecklingen gått framåt. När jag väntade Vilho för drygt 12 år sedan hette det att det inte fanns medicin att få. Jag låg och spydde kanske i genomsnitt fem gånger om dagen i tre månader. Med den här babyn så hörde jag av mig till vården redan tidigt, när jag kände vartåt det barkade, eftersom jag vet hur dåligt det är för kroppen att hålla på och spy så där mycket. Därför fick jag utskrivet Primperan.

Enligt FASS är Primperans huvudsakliga användningsområden för vuxna ”för att förebygga fördröjt illamående och kräkningar som kan uppstå efter cellgiftbehandling” och ”för att förebygga illamående och kräkningar som orsakas av strålbehandling”. Med hjälp av det klarade jag av att inte kräkas, även om illamåendet fortfarande ofta var bedövande. Illamående under graviditeten är inte en liten grej, även om det är väldigt, väldigt vanligt.

Sedan följde förstås halsbränna, svullna fötter, onda leder och liknande. Det mesta av det klarar man av ganska enkelt. Så kom foglossningen. Inte lite, utan jag-kan-inte-ta-mig-ur-sängen-foglossningen. Det starkaste som fanns att tillgå beträffande smärtlindring var (och är) Panodil. Barnen fick hjälpa mig att klä på mig. Under ett par månaders tid använde jag inte strumpor alls. När jag behövde gå på toaletten började jag nästan gråta för det gjorde så ont att sätta sig och resa sig. En av de saker som gjorde allra mest ont, av någon konstig anledning, var att spotta efter att jag borstat tänderna. Den där lilla framåtböjda rörelsen var helvete. Jag spottade hellre på min mage. A fick hjälpa mig att lyfta benen upp i sängen om kvällen.

Där någonstans började saker och ting kännas rätt motiga. Med många kuddar i sängen kunde jag ibland få några timmars sömn, men det räckte inte och det blev tyngre och tyngre att försöka ta sig för någonting alls. På rådgivningen ringde de i alla klockor för depression. Jag satt helst själv i ett mörkt rum och gjorde ingenting, förutom hade dåligt samvete över att jag inte gjorde något vettigare med min tid. Jag orkade bara inte.

Sedan började babyn fixera sig och stabiliserade därmed mitt skraltiga bäcken. Istället för att hamna i rullstol kunde jag så småningom börja röra mig utan kryckor och sedan rent av ta promenader igen.

Då svullnade ungefär varenda slemhinna upp, vilket är en helt naturlig följd av den ökade blodmängden och så vidare. Resultatet i praktiken var att både hals och näsa klabbade igen. Babyn tryckte dessutom på lungorna, så jag gick med den konstanta känslan av att inte få luft. Blodtrycket var bra, men pulsen var även i så kallat viloläge skyhög på grund av stressreaktionen andningssvårigheterna orsakade. Jag började sitta och sova (vilket jag gör fortfarande två månader senare) för det var det enda som fungerande i alla fall ibland. Kortison via inhalator och nässpray för att lätta upp svullnaden. Jag vaknar likväl med snustorra läppar och en tunga som känns som en kaktus för att jag andas med öppen mun. Försök somna om så, men en tre kilos babyklump som sparkar runt på insidan.

Lite kortare tålamod med graviditet-är-inte-en-sjukdom-typerna.

Den senaste veckan har jag till detta kunnat lägga förvärkar, som dyker upp sporadiskt under dagen men med mordisk nitiskhet under natten. Livmodern är vid det här laget en ganska stor muskel och regelbundna kramper i den gör inte susen för sömnen heller, om vi säger så.

Det här kan ju låta som en väldigt lång uppräkning av saker som är ganska skit med att vara gravid, och det är precis vad det är också. Jo, jag ska vara glad att jag väntar barn bla bla bla och jo, jag ska vara tacksam över att det inte är ute på landsbygden i Afrika whatever. Jag är glad och tacksam över de här sakerna.

Men jag är också grymt frustrerad över allt jag läser om kvinnor som har det likadant eller värre och som bara stretar på. Som får höra överalltifrån att kvinnor i alla tider gjort likadant. Som tror att de är de enda som inte riktigt klarar av det, som är de enda som inte är bra på det vi kvinnor är skapta för, vår mening med livet, vårt huvudsakliga syfte. Som tror på lögnen bakom termen ”morning sickness” och som får höra från kollegor, läkare och partner att graviditet inte är en sjukdom och det är helt naturligt.

Vad vi definierar som sjukdom är förstås helt kulturellt betingat. Till exempel ser vi inte längre homosexualitet som en sjukdom som vi måste bota. Men våra definitioner av sjukdom är kanske inte det största problemet eftersom det är väldigt semantiskt. Nej, jag ser två betydligt större problem.

För det första:

De betydande fysiska problem som många kvinnor upplever när de blir gravida tas inte på allvar, utan bemöts med att det naturligt för kroppen genomgår ju så många förändringar och det är dessutom en övergående fas. Men det är en fas som varar upp till nio månader, och har man till exempel inkontinens eller konstanta kräkningar eller foglossning så är det ju en jävla lång tid. Det finns liksom inget annat tillstånd som möts med samma missanpassade uppmuntrande förakt för lidande. ”Det går över”. Jovisst, men fram tills dess då?

Jag ser på förlossningsprogram och kvinnor talar om hur de vill ha en naturlig förlossning för att de vill ha ”den rätta upplevelsen”. Det vill jag ha den dagen män börjar be om naturliga prostataoperationer. Möt smärtan genom rätt andning, gott folk.

Genom att lära kvinnor att alla bekymmer som hör till graviditeten är så jävla naturliga och viktiga för att få den rätta upplevelsen lär vi oss att våra kroppar ska tillfoga oss smärta. Smärta är ett naturligt tillstånd för den kvinnliga kroppen. Det är ett tankesätt som klamrar sig fast vid kvinnan som naturkraften och den kvinnliga kroppen som någonting nästan mytiskt, som styr sig själv och bara vet vad den ska göra för tusentals år av kvinnliga upplevelser flödar i vårt blod. Kvinnan är kroppen och mannen är sinnet.

För det andra:

Medan vi lyssnar på våra kroppar och njuter av kraften i att bli sönderslagna inifrån precis som våra förmödrar också gjorde, vilar dagens samhället på helt andra prioriteringar och principer. Kvinnor uppmuntras att offra sig själva för att uppnå ideal som inte är värt ett skit när det kommer till kritan. En medicinfri förlossning är lika mycket värd som en vacker instragramfrukost när det kommer till att söka jobb. Visst, hade man fått skriva överst på sin CV ”fött och uppfostrat fem barn endast med hjälp av kaffe” så hade det kanske varit motiverat att göra det, men så fungerar det ju (tyvärr) inte. Barnafödande ses inte som en merit.

Dessutom, och jag inser att det här kanske ter sig en smula motsägelsefullt, så behöver ju inte det faktum att man mår aldrig så jävla babianballe när man är gravid betyda att man inte kan jobba alls. För egen del var månad sju till åtta, då jag egentligen borde ha jobbat på som en oljad gnu med mitt nya forskningsprojekt, månader som nästan helt gick åt till att försöka ta sig igenom dagen. Månad nio däremot, som borde ha varit mammaledighetens början, fick jag bättre balans i andningsproblemen och sömnbristen och kan jobba en hel del. Ja, och nu med bara ett par dagar kvar till beräknat datum sitter jag här och skriver kolumner och abstract och jobbar på en artikel. Med lite större flexibilitet i dagens rigida system skulle man kunna utnyttja den gravida arbetskraften, utan att köra slut på den helt. Det måste liksom gå att hitta någon sorts balans i att en del klarar av att jobba hur bra som helst, andra inte alls, och de flesta mer eller mindre i perioder.

Poängen är väl att det är olika för alla, att vi måste acceptera och respektera att det är olika för alla och att det är hög tid att vi slutar låtsas som att det naturliga med en graviditet innebär att det är naturligt att kvinnor ska genomlida alla dess pinor. 

Hur som helst. För ett par veckor sedan var jag på gravidfotografering, som fotograf Chanette Härus erbjöd. Det är det kallaste jag någonsin har gjort, men det är också kul att ha lite proffsiga bilder från slutrakan. Vid tillfället var det ungefär -15 C i luften och en frisk nordlig vind (tror min telefon sa att det skulle kännas som -25 C), men jag hivade av mig jackan och log i alla fall. För vad gör man inte?