En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

I dag strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Det är första gången någonsin som även professorerna går ut i strejk, och konflikten gäller universitetets röviga anställningsvillkor. Jag stöder förstås helhjärtat den här strejken och tänkte dagen till ära beskriva hur det kan se ut för oss som inte ens har blivit anställda av universitetet, trots att vi bedriver forskning i universitetets namn (vilket vi snart säkert kommer att få upphöra med så vi inte ska börja komma och ställa krav).

Jag har nog inte ens kommit ihåg att berätta det, men jag har alltså fått ett stipendium för att fortsätta min forskning på postdoc-nivå. Det är ett halvårsstipendium och ska alltså vara i totalt 6 mån. Jag påbörjade den perioden i början av december år 2017. Det är egentligen en väldigt bra grej, men just nu har det skitit sig.

För att hänga med behöver ni bekanta er med två från varandra skilda instanser:

LPA är den instans som upprätthåller den lagstadgade pensionsförsäkringen för stipendiater (och främst egentligen för lantbrukare, men vi inkluderas här). Alla som har ett stipendium som är längre än fyra månader måste enligt lag ta den här försäkringen, som kostar ungefär 12-15 % av stipendiebeloppet. För detta får man (i teorin) en sjukförsäkring och i något skede en pension.

I praktiken är LPAs försäkring fullkomligt värdelös. Till exempel kan man inte få ut någonting ur försäkringen för vård av barn. Inte ens när Vilho var så sjuk att jag hade ett läkarintyg över att barnet på grund av mycket allvarlig sjukdom krävde extra vård i tre månader var det något som försäkringen täckte. Försäkringen är dessutom nästintill värdelös även när man själv blir sjuk om det inte är något jätteallvarligt, vilket jag skrivit om redan tidigare. Eftersom försäkringen äter upp en så stor del av stipendiet är det föga förvånande många som försöker slippa ta försäkringen.

FPA är Folkpensionsanstalten som ansvarar för all social trygghet i Finland. Barnbidrag, föräldrapenning, bostadsstöd och så vidare, ansöks hos och handläggs av FPA.

I Finland är man normalt jävligt nöjd med att skicka blanketter till varandra och det är ett helvetes besvär att få rätt sak stämplad av rätt instans för att skicka vidare det med vanlig post som om email inte existerade. LPA och FPA, däremot, är två av mycket få samkörda system. FPA får automatiskt information från LPA. Jävligt hightech.

Min anmälan

Så eftersom jag blev beviljad ett stipendium för sex månader gjorde jag en anmälan till LPA om att jag arbetar. I Finland blir man nästan obligatoriskt mammaledig 30 dagar innan beräknat datum, vilket för min del blev den 8 februari 2018. Jag gjorde således en anmälan om att jag kommer att arbeta från 1 december 2017 – 8 februari 2018, och att jag för detta har lyft endast hälften av mitt stipendium; 7 800 e för arbete samt 200 e för omkostnader för tre månader. Den anmälan lämnade jag in 4 december 2017. Man vill ju vara ute i god tid liksom.

Eftersom arbetet egentligen inte skulle överskrida den där fyramånadersregeln var jag rätt säker på att jag skulle nekas försäkring. Jag ville försöka ändå, eftersom OM jag skulle få försäkringen så skulle LPA rapportera det till FPA och FPA skulle beräkna beloppet av min moderskapspenning och senare föräldrapenning baserat på betydligt högre siffror än om jag gick oförsäkrad.

I samma veva ansökte jag om moderskapspenning från FPA och bad dem ta hänsyn till att jag inte skulle kunna få en försäkring, men att jag kan bevisa att jag lyft tre månaders stipendium och har arbetat, och därmed också förtjänar en högre dagpenning.

Sedan var det bara vänta.

Beslutet

Den 14 februari (alltså efter 2,5 månad) hade LPA sedan fattat följande beslut.

Jag fick läsa det ett par tre gånger, inte bara för att svenskan är något byråkratisk, utan för att jag inte fattade vad i hela helvete som hänt. LPA gav mig en försäkring för sex månader, vilket skulle överlappa min moderskapsledighet, och menade att jag skulle ha en årlig arbetsinkomst baserat på detta på 33 832 euro och 65 cent. Detta trots att jag totalt bara har lyft tre månader av mitt stipendium och att en av de månaderna var föregående år. Min verkliga arbetsinkomst för år 2018 är alltså 5 800 euro eftersom jag kommer att vara hemma med en baby. Man vill ju inte vara petig, men det är en ganska betydande skillnad.

Ett par dagar senare kom en räkning på försäkringspremien. Första raten ska betalas den 15 mars och ligger på 1 534,72 euro. Nästa förfallodag är i maj. Det totala beloppet – beräknat på min tilltänkta årsarbetsinkomst på 33 832,65 euro är 2 289,06 euro.

Så jag ringde förstås LPA och frågade hur det här kunde komma sig, och de hänvisade till lagen och sa att det tyvärr bara är så här det ser ut.

– Men jag kommer ju inte att jobba den perioden, försökte jag.
– Stipendiet räcker inte till för att göra ett avbrott, svarar de.
– Men ni talar ju om pengar som jag faktiskt inte har fått.
– Lagen är sådan här.

Till LPAs försvar ska sägas att de har bland den absolut trevligaste svenskspråkiga personalen en liknande instans kan ha. Det hjälper tyvärr inte så mycket just nu bara.

Och konsekvenserna

Så jag ringde till FPA för att fråga vad som händer nu. De menade att det inte var något större problem för jag kan arbeta under min moderskapsledighet. Att jag faktiskt inte fått pengarna skulle inte heller vara något problem. Njemas problemas på den här statliga myndigheten liksom! Den lilla haken är istället att den som arbetar under sin moderskaps- eller föräldraledighet endast kan beviljas minimidagpenning. Den ger ungefär 640 euro i månaden. Ja, och eftersom min årsarbetsinkomst är beräknad till över 33 000 euro är jag förstås inte berättigad att söka bostadsstöd, eller några former av andra sociala stöd. Den som har 33 000 euro i årsinkomst behöver inte det. 640 euro i månaden ska räcka finfint. Njemas problemas my ass.

Här någonstans börjar jag bli jävligt irriterad.

Överklagan

Därför ringde jag tillbaka till LPA, en smula desperat, och förklarade att jag måste få det här rättat. Jag har inte de här pengarna. Det har blivit ett systemfel. Det här går inte ihop. De förklarade att jag måste göra en skriftlig överklagan av beslutet.

Jag kontaktade därför Svenska Litteratursällskapet som beviljat mitt stipendium och de plitade snabbt ihop ett intyg i mycket klart språk. Charlotte Cederbom har endast lyft tre månader. Charlotte Cederbom är moderskapsledig. Charlotte Cederbom kommer inte att arbeta och det finns ingen vetskap om när hon kommer att lyfta resten av stipendiet. Sedan skrev jag en mycket lång besvärsskrift och yrkade på att LPA ska neka mig försäkring, trots att de sagt att de i praktiken inte låter folk gå oförsäkrade längre. Därefter ringde jag upp LPA igen, för att kontrollera att de fått min överklagan. Det hade de.

Och de lovade att börja behandla den så snart besvärstiden gått ut. Det har den gjort den 19 mars. Sedan tar behandlingen ungefär en månad, om de inte måste skicka den vidare förstås. Då kan det ta ett par månader till. Under tiden står allt annat still, i blid väntan.

Allt annat utom mitt liv då, förstås. Och däri ingår en förtvivlad massa räkningar, bland annat för en försäkring jag inte vill ha.

Efter 47 minuters telefonkö till FPA fick jag tag i en typ som menade att FPA tyvärr inte kan fatta något beslut angående min moderskapspenning innan LPA har meddelat min inkomst. Jag påpekade att det kan ta månader och att jag borde få min moderskapspenning utbetald från och med nu. Ledigheten har ju redan börjat. Typen menade att de inte vill fatta ett beslut på felaktig grund.

– Sedan tar det kanske tre veckor innan första utbetalningen, tillade han.
– Jaha, svarade jag. Och hur ska jag köpa mat och betala räkningar fram tills dess då?
– Det är nu inte riktigt vårt problem.
– Nähä.
– …
– Kan du berätta för mig hur jag rent praktiskt ska lösa det problemet ändå? Vem ska jag vända mig till?
– Du kan ju alltid söka utkomststöd.
– Även när jag står som arbetande med den sortens inkomst?
– Nå nej. Men söka kan man ju alltid.

Jo, tack så jävla mycket för absolut ingenting.

Det är jättefint att man gör försök att trygga stipendiaternas ställning i samhället, för gudarna ska veta att det behövs. Det blir lätt att vi lever i någon sorts limbo, där vi förväntas bedriva högklassig forskning utan någon form av den sociala trygghet en anställning vid – eller ens en officiell och nära koppling till – ett universitet har att ge. Ställningen för alla inom akademia i Finland är prekär nu, med massuppsägningar och besinningslösa nedskärningar. Att professorerna i dag strejkar talar sitt tydliga språk om hur svår situationen är.

Samtidigt fastnar vi som inte är anställda i ett nät av byråkrati, mellan system som teoretiskt sett är samkörda men som inte kan kommunicera, och i byråkratin finns inte ens grundläggande förståelse för stipendiaternas situation. Hur kan jag inte få vara mammaledig? Huh?

One thought on “En lång och tradig berättelse om en forskares verklighet i byråkratins förlovade land

  1. Kafka skulle vara stolt. Det är fullkomligt absurt. Det verkar som om någon sitter och matar in siffror i systemet utan att alls använda hjärnan.

    Själv strejkade jag i första hand för forskarna, jag är inte så bekymrad över den obefintliga inflationsjusteringen, eftersom min situation är bra annars – men hur kan vi kalla oss ett universitet om inte forskningen och forskarna prioriteras?

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s