I går hamnade jag  i en diskussion om genusvetenskapens vetenskaplighet. *plats för förvånade utrop* Det var med en man som tyckte att genusvetenskap är baserat på ideologi, inte vetenskap. *alla drar chockade efter andan* En man som tröttnat på feminismen och som tycker att det är ovetenskapligt att inte ta de biologiska skillnaderna i beaktande. *SURPRISE*

Det finns en aspekt av det där resonemanget som jag tidigare inte har velat ta i, för att jag klamrat mig fast vid tanken på att ingen faktiskt på riktigt kan tycka så, men nu har jag sett det där mönstret så många gånger, hört samma argument i så många format att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt.

Jo. Genusvetenskap håller ju inte bara på med forskning om kvinnor utan om genus i största allmänhet. Forskning på enbart mäns upplevelser och historia har bedrivits inom genusvetenskapen i årtionden redan. Det verkar bara vara en av många saker som undgått kritikerna.

Så vad är de då kritiska emot? Oftast känner de inte till genusvetenskapens metoder. I allmänhet vet de ingenting mer om teorierna annat än att de hört om något som kallas könsmaktsordningen och som betyder att alla ska bli kvinnor därför att män är onda. Inte heller har de läst genusvetenskaplig forskning bortom några korta referat ur Judith Butler och därför tror att all genusvetenskap utgår från att människan är en tabula rasa och att biologi har nada betydelse. Kunskapen om vad genusvetenskap handlar om är milt sagt bristfällig, och intresset av att lära sig lyser med sin frånvaro. Det är alltså inte själva genusvetenskapen man egentligen är kritisk mot.

Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. En man gjorde jämförelsen att det inte skulle vara ok att forska på specifikt afroamerikaner heller. Och här kan jag inte låta bli att tänka lite på begreppet vita, kränkta män. För det är här någonstans som det begreppet föddes. Man ska inte forska specifikt på kvinnor och man ska inte forska specifikt på till exempel afroamerikaner. Problemet är bara att forskning måste vara specifik. Den måste ha ett objekt som skiljer sig från andra objekt. Och om man forskar om erfarenheter av att vara någon, så är det en jävligt stor skillnad på om man är kvinna eller man, afroamerikan eller vit. De resultat man får av att forska på medelålders vita män kan inte automatiskt appliceras på dem som inte är just medelålders vita män. Det är inte sexistiskt eller rasistiskt, utan tvärtom: öppet för att alla inte har det likadant. Fram till kvinnovetenskapen började etableras som ämne i slutet av 1960-talet utgick i princip all forskning från den vita medelålders mannen. För mitt eget ämne, historia, är det pinsamt tydligt. Det är inte en sak som debatteras inom forskningen. Det är ett faktum. Därför fanns det, och finns i viss mån fortfarande, en hel del luckor att fylla, erfarenheter att beskriva, perspektiv att vidga innan man kan börja med generella analyser. När den vita medelålders kvinnans historia och erfarenheter samlats in blev kvinnovetenskap genusvetenskap. Fokus flyttades från kvinnorna till genus. (Och kvar att undersöka finns förstås mängder av aspekter; barn, homosexuella, romer, samer, handikappade unt so weiter. Det är på gång.)

För den som trodde något annat kan jag meddela att genusforskning behövs. Det finns nämligen en oerhörd mängd orättvisor kvar i samhället. Men, och det här är viktigt så läs det flera gånger, genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Igen alltså; genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Ok? Det genusvetenskap kan bidra med vad gäller jämställdhet mellan könen är att påvisa och upplysa om orättvisor som uppkommit av stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I vårt samhälle är det flest sådana orättvisor som drabbar kvinnor, men det betyder inte (och läs det här igen också, om det känns svårt att greppa) att genusvetenskap inte också lyfter fram och påpekar orättvisor som drabbar män. Ok? Hur orättvisorna sedan ska rättas till är upp till våra folkvalda politiker att avgöra. Genusvetaren kryper tillbaka till sitt arbetsrum och fortsätter sin forskning.

För att göra det hela enklare tar jag ett exempel som av förklarliga anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat (tack, Lasse, för länken!). Forskning har visat att det är lättare för män än för kvinnor att få forskningsanslag. Det här är inte grundat i biologi. Inte heller är det påhittad rabiatfeministisk hata-män-propaganda. Det är en av många orättvisor som ingen skulle ha upptäckt om inte genusforskningen skulle vara inriktad på att analysera socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Agnes Wold gjorde i början av 90-talet forskning som visade att även de sämsta männen hade bättre chans att få pengar till sin forskning än de duktigaste kvinnorna, för att män ses som mer kompetenta än kvinnor. För det blev hon av med jobbet. I dag är det dock betydligt mer jämställt med forskningsanslagen, just för att det finns en medvetenhet om tendenserna att döma män och kvinnor efter olika måttstockar. Trots det klassas även i dag en kvinnlig forskare som arbetar tillsammans med andra meriterade forskare som i behov av stöd, medan en manlig forskare uppfattas som särskilt meriterad. Det här är saker som kan åtgärdas med medvetenhet om fallgroparna. Kommer det att drabba män? Jepsulis. Agnes Wolds forskning visade nämligen att vid en tjänstetillsättning 1995 gick 22 av 26 tjänster till män. I dag får 10% av männen som sökte forskningsanslag positivt besked, och 8 % av kvinnorna. Män hade alltså i jämförelse med innan sexismen i anslagsgivande uppdagades betydligt lättare att få anslag än vad de har i dag. Och för att göra det alldeles tydligt, det är alltså inte så att kvinnor numer får forskningsanslag de inte är förtjänta av bara för att de är kvinnor utan de konkurrerar nu med män på mer lika villkor. På 90-talet var kvinnor tvungna att vara mer än dubbelt så meriterade som män för att klassas som lika kompetenta.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men det finns också skillnader mellan män och kvinnor som inte har någon biologisk grund och som förtjänar att uppmärksammas för att de begränsar oss.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, utan man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor. Det finns så många djupt problematiska aspekter av det att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag avslutar.

Det finns socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte behandlas lika och som ett samhälle som vurmar om individens frihet borde vara intresserade av att upptäcka. Det är genusvetenskapens bidrag. Vad politiker, feminister och andra gör med de bidraget är en helt annan sak. Det är ideologi och politik. Det är inte vetenskap. Ok? Ok.