Ibland är världen som en amatörmålning
Det här är våldtäktskultur i ett obehagligt ruttet litet nötskal
En ny undersökning vid University of Surrey visar att det är näst intill omöjligt att se skillnad på hur dömda våldtäktsmän legitimerar sexuellt våld mot kvinnor och hur tidningar riktade till unga män beskriver kvinnor och sex. Ännu mer störande blir det när unga män ombeds läsa citat från våldtäktsmän och från tidningar – utan att veta vad som är vad – och därefter ta ställning till vilka citat de håller med om. Då är det nämligen en stor andel som håller med om våldtäktsmäns beskrivningar av kvinnlig sexualitet, särskilt i de fall som forskarna som utförde studien sa att ett visst citat felaktigt var från en tidning. Ingen ville tycka som en våldtäktsman, men när populära tidningar står för det blir det ok. Innehållet i åsikterna förändras dock inte. Det är fortfarande samma sorts syn på kvinnor och sexualitet som våldtäktsmän använder för att berättiga sina handlingar.
Så här ser våldtäktskultur ut.
En del av citaten finns på Jezebel och tipstack till min man!
Natt på landet
Klockan är 4.41. Noppa håller som bäst på att fånga sin första mus. På vårt sovrumsgolv.
Det här med att popularisera sina resultat
Det ingår i en forskares uppgift att delge allmänheten sina resultat. Så är det, och så måste det vara. En del forskare vill jobba mer med popularisering (jag är en av dem) och andra inte. Att viss popularisering, exempelvis intervjuer och pressmeddelanden, är självklara betyder dock inte att det är helt oproblematiskt, vilket visades med all önskvärd tydlighet i fallet med Gunilla Krantz och de stora rubrikerna om hur en genusprofessor försöker tysta debatten.
För det första: Även om det ingår i en forskares uppgift att delge resultaten får forskaren ingen extra ersättning för det. När ett forskningsprojekt tar slut tar även pengarna och tiden för just det forskningsprojektet slut och de flesta har redan ett nytt projekt i startgroparna. Att sätta tid och kraft på debatt och diskussion bortom att delge resultaten och göra några intervjuer är alltså sådant forskare sedan gör för sina egna pengar på sin fritid.
För det andra: Forskning som röner stor uppmärksamhet har inga extra monetära anslag för att handskas med den uppmärksamheten. Det finns alltså ingen pool av pengar och tid att ösa ur för att kunna reda ut missförstånd och feltolkningar som görs i media.
För det tredje: Svårigheterna med att reda ut missförstånd och feltolkningar gör att forskning som råkat ut för liknande ligger rätt risigt till. Eller alltså. Forskningen är ju redan gjord och färdig, men ryktesspridningen efteråt kan krossa en karriär. Jag säger absolut inte att det skulle hända med Krantz, men när ledarbloggen på SvD menar att hon försöker tysta resultat och att forskningen är ideologiskt driven är det inget som gynnar hennes karriär. Dessutom är det direkt felaktigt eftersom hon inte vill tysta resultaten (dessa gjordes ju fritt tillgängliga för allmänheten) utan den snedvridna debatten som följde på resultaten. När Krantz sedan inte ville att varken hon eller forskningsresultaten skulle användas i debatten menade många att hon försökte lägga locket på. Men grejen är att debatten om mäns utsatthet i partnervåld inte bottnade i deras resultat utan i något sorts uppdämt behov av debatt om genusforskningens ställning. Resultaten från studien bekräftar alltså att kvinnor i betydligt större utsträckning än män är i behov av vård och hjälp till följd av partnervåld. Att det faktum att män och kvinnor i ungefär samma utsträckning rapporterar att de utsatts för våld när exempelvis knuffar räknas in (vilket egentligen inte är en nyhet, liknande resultat har kommit i andra länder långt tidigare) förändrar inte att effekten av våldet inte är densamma för män och kvinnor. (Men det blir mer om just det en annan gång, så vi skippar den diskussionen just nu!) Vad som förväntades av Krantz var alltså att hon i egenskap av professionell skulle, på sin fritid, ta en debatt hon inte startat.
För det fjärde: Att popularisera resultat är inte på något vis meriterande för en forskare. Visst, det ingår i uppgiften, men forskaren tjänar alltså ingenting på det varken i meritförteckningen eller i lönekuvertet. Det betyder att bra uppmärksamhet givetvis kan hjälpa till att skapa ett namn, men också att dålig uppmärksamhet kan ge en svårskakad stämpel.
För det femte: I allmänhet blir man heller inte forskare för att man tycker om att stå i strålkastarljuset och de flesta av oss har mycket begränsad eller ingen utbildning i eller erfarenhet av att handskas med media. Detta i samband med att de flesta dagstidningar har skurit ner sina vetenskapsredaktioner till ett patetiskt minimum och att även välrenommerad dagspress slänger sig med rubriker passande skvallerpress (typ ”män är bättre än kvinnor”) skapar en mycket osäker position för forskare. Facebook, bloggar och Twitter gör dessutom att medias roll som förmedlare av resultat blir ännu mer komplicerad. Resultat som redovisas i media kan få en otrolig spridning, och det är klart att spridning ligger i medias intresse så länge klick in på deras sidor förvandlas till pengar. Den stora risken är det dock inte media som tar, utan forskaren.
För det sjätte: Så snart forskning handlar om genus står det patruller redo att hacka den i bitar. Sällan skriks det så mycket om skattepengar och forskares skyldigheter som när det gäller genus. Många forskare är säkert helt oförberedda på hur kontroversiellt genus fortfarande kan vara, för inom forskarvärlden är det nämligen inte alls kontroversiellt utan fullkomligt självklart som kategori. När drevet gick mot Gunilla Krantz lyfte man inte fram att hon är läkare och docent i folkhälsovetenskap. Hon har exempelvis forskat om hur man ska förebygga HIV bland ungdomar i Pakistan och hur ungdomars trauma av våld behandlas i Rwanda. Allt som då fick betydelse var att hon sysslade med genus och att hennes forskning därmed liksom skulle vara ideologiskt driven. Att genusvetare sedan drar sig för att, så att säga, ”ta debatten” är knappast underligt. De har ingenting att vinna men allt att förlora på att ge sig in i smeten.
Halloweenhelg, en pumpapaj och en spindelfylld tårta
Egentligen är jag emot Halloween. Men jag är inte bättre än att allt principiellt motstånd smälter när det vankas festanledning. Särskilt om det också innebär att man får göra sattyg. Exempelvis tog jag chansen att baka en tårta fylld med spindlar. Det är en väldigt enkel tårta med chokladbotten, fylld med sylt, banan, grädde och spindlar, samt täckt med orangefärgad grädde. Ovanpå ringlade jag ett spindelnät av smält choklad. Riktigt vem som var mest uppspelt över att det stack ut spindelben när man skar tårtan, jag eller barnen, låter jag vara osagt. 
Här är tårtan ännu inte täckt. Jag skrockar som ondingarna gör i gamla Disneyfilmer.
Och så hade vi tant Annika och hennes familj på besök, som alltid den här helgen. För första året var också min underbara lilla guddotter med (hon har inte varit med tidigare för att hon inte var född, inte av ideologiska skäl). Hon var utklädd till Spider Pig och jag till häxkatt.
Vi hade kommit överens om att vi skulle se läskiga ut på bilden och så bah körde hon sin söta ”I swear I don’t know this sick bitch”-look istället. 
Som sig bör dinerade vi i salen.
Pumpapaj. Halleluja.
I princip följde jag receptet på pumpapaj från Söta saker. Pajbotten lyckades inte alls enligt receptet, men det behöver ju inte bero på en felaktighet i receptet utan kan lika gärna ha att göra med 1) att vårt mjöl är väldigt grovt, 2) jag gjorde amatörfelet att använda rumsvarmt istället för kylskåpskallt smör eller 3) jag är helt jävla handikappad när det kommer till att följa recept och göra exakta mätningar. Istället för att koka pumpan mjuk rostade jag den snabbt i ugnen på låg värme. Istället för att klicka på länken om vad ”pepparkakskryddor” innebär tog jag 2 tsk kanel, nästan en hel tsk ingefära, 1/2 tsk malen nejlika och 1/2 mald muskot. Till pajen serverade jag grädde, men några sockerkokta lingon hade säkert varit toppen. Till och med barnen (alla utom tant Annika) tyckte om pajen, så den blev väldigt lyckad!
Paj
Jag ska baka pumpapaj. Och så googlade jag pimpapaj.
Det blir säkert bra det här.
Så blir jag inte årets mamma i år heller
I dag skulle jag komma till Vilhos skola för att han skulle på hälsogranskning. För det första var jag 10 fashionabla minuter sen. Dessa 10 minuter förlorade jag när jag insåg att jag måste duscha innan jag går ut. När jag kom ut till bilen (med hårborsten i väskan och den välgenomtänkta planen att jag skulle borsta håret medan jag körde till skolan) och såg mig i backspegeln var det inte en trevlig syn. Sminket som jag inte tagit bort i går kväll hade bara till hälften runnit av i duschen. Den fantastiskt bra eyelinern jag har (sitter som berget!) hade så smått börjat lösas upp och låg i prickar (som också satt som berget) runt ögonen. Mascaran hade runnit ner och kantade påsarna under ögonen.
Eftersom jag redan var sen var det bara hoppa in i bilen och försöka tänka att skolsyster säkert frågar alla föräldrar om de har drogproblem och inte bara de som är sena till hälsogranskningarna och ser ut som Courtney Love en söndagsmorgon. Så kom jag på den lysande idén att jag skulle veva ner rutan och ta regnvatten från utsidan av bilen och tvätta rent ansiktet med. Medan jag körde. Det hade säkert fungerat bättre om bilen varit ren, vilket den efter några månader på höstiga lantvägar om sanningen ska fram kanske inte riktigt var. Därefter försökte jag skrubba bort leran och sminket med mitt blöta hår. Det gick inte heller jättebra. Så jag borstade håret och försökte de sista hundra metrarna till skolan frenetiskt skrapa bort smink och smuts. De ställen som därefter inte var sminkprickiga var rödrandiga. På något vis kändes det jävligt zen.
Och sedan fastnade tuggummit som skulle dölja att jag inte hade borstat tänderna på min torra underläpp när jag skulle presentera mig för skolsyster. Tur att allt var som det skulle med mitt begåvade vackra barn. Jag hade nog inte fått många poäng.
Mörkt
Det blir mörkt på landet. Riktigt, riktigt mörkt. När man kör in på vår gårdsplan lyser strålkastarna upp den över hundra år gamla ladan. Det ser inte alldeles gästvänligt ut.
Å andra sidan ser vårt hus desto trevligare ut, inbäddat i mörker.
Om makt och tolkningar, privilegier och företräden
När man diskuterar genus och jämställdhet så finns det vissa modeord. Flera av dessa används inom forskningen, och då inte bara inom genusforskning, och har där hyggligt klara definitioner. När diskussionerna sedan går heta används dessa modeord inte som analytiska begrepp som kan hjälpa oss att förstå vad vi ser utan som motargument. Så jag tänkte att vi lite ytligt skulle gå igenom hur orden kan vara till hjälp och hur de istället blir någon sorts genusvariant av Godwin.
Tolkningsföreträde är när en viss grupp människor på grund av inneboende faktorer har större rätt att uttala sig i frågor än andra som saknar dessa faktorer. Till exempel har den som är homosexuell större rätt att uttala sig om hur det är att vara homosexuell än den som är heterosexuell. Väldigt enkelt. Tolkningsföreträde är dock inte en ensamrätt på att diskutera och innebär inte per definition att den som har faktorerna kan uttala sig på allas bekostnad.
Att ta sig tolkningsföreträde är heller inte samma sak som att säga sin åsikt. Att säga sin åsikt innebär förstås att man måste se skillnad på sin egen åsikt och fakta – vilket alltför många inte gör. När den som är heterosexuell säger att den tycker att homosexuella inte har det annorlunda än någon annan är det en åsikt. Även om personen skulle så att säga backa upp det med att alla polarna tycker samma sak är det fortfarande åsikt och inte fakta. Om homosexuella som deltar i diskussionen om hur homosexuella har det dessutom har en annan åsikt är den åsikten av större värde för de har tolkningsföreträde angående sin egen situation.
Åsikter är det tills det har gått igenom det vetenskapliga maskineriet, testats, jämförts, nyanserats och kommit ut på andra sidan som en syntes och därmed kan klassas som fakta. En sådan bit fakta som en del män vill ifrågasätta är att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Även i jämställdhetens förlovade land Sverige är det att betrakta som fakta. Makt brukar definieras som tillgång till kapital vilket kan användas enligt egen vilja. Kapitalet kan sedan vara ekonomiskt, socialt, politiskt och så vidare. Så länge kvinnor som grupp har en lön som är 17% mindre än männens lön har män som grupp ett ekonomiskt kapital som ger makt i form av köpkraft och status som kvinnor inte har i samma utsträckning. Forskning pekar också på att män (främst genom arbetslivet) har större nätverk än kvinnor, vilket ger män ett socialt kapital och makt som kvinnor inte har i samma utsträckning. Vad gäller politisk makt närmar vi oss en hyggligt jämn fördelning av poster mellan män och kvinnor, men det är fortfarande (2011) exempelvis bara 3% av styrelseordförandena i börsföretag som är kvinnor. Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp har ingenting att göra med varför det ser ut som det gör utan är ett generaliserande konstaterande kring fakta om maktfördelning.
Att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp betyder förstås inte att alla män har mer makt än alla kvinnor och ska heller inte användas som ett argument för det. Makt är nämligen beroende av otroligt många fler faktorer än kön. Klass, etnicitet och ålder är faktorer som i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ofta spelar större roll än kön när det gäller vem som i praktiken har makt (alltså när man inte tittar på hela befolkning i en jämförelse mellan bara män och kvinnor). Patriarkala strukturer, vilka ofta används för att påvisa kvinnors underordning, premierar äldre män. I en patriarkal struktur är således även yngre män (särskilt ogifta) underordnade, även om man skulle kunna argumentera för en nyansskillnad. När somliga kvinnor talar om att kvinnor har tolkningsföreträde beträffande allt som kan hänföras till patriarkala strukturer gör man det stora misstaget att tro att makt i en patriarkal struktur bara handlar om kön, vilket det kan betraktas som fakta att det inte gör. Minst lika viktiga röster har i så fall unga män.
Makt kan sägas medföra en sorts privilegium. Vill man generalisera skulle man alltså kunna säga att män som grupp är mer privilegierade än kvinnor än kvinnor som grupp, men om man på riktigt är intresserad av att diskutera samhällsfrågor är det en minst sagt knepig utgångspunkt. Privilegier, till skillnad från makt, är nämligen långt ifrån lika enkla att påvisa. Privilegier är fördelar man får, men de behöver inte vara tydliga eller ens medvetna. Precis som med makt spelar dessutom ålder, klass och etnicitet en stor roll. John Scalzi har gjort den bästa beskrivningen någonsin genom att jämföra det med ett rollspel, där ”straight, white male” är den enklaste inställningen. Du startar med egenskaper som gör spelet enklare, låser upp nivåer snabbare, ger dig fler experience points och så vidare. Sedan kan du förstås ha fått en helt sjukt svår bana och då är spelet inte en dans på rosor ändå, men jämfört med om du börjat med ”homosexual, coloured male” så är det enklare.
Däremot finns det förstås särskilda situationer när det är till fördel att vara kvinna. Om man behöver hjälp med något till exempel. Privilegier hör inte nödvändigtvis ihop med oss som personer utan med föreställningen om oss. Att jag får lättare hjälp än en random man är på grund av könsspecifika stereotyper, inte för att jag är mer värd hjälp än andra, att jag är svagare, sämre eller mer inkompetent. Eftersom privilegierna uppkommer i kontakten med samhället är det inte säkert att man, om man inte lär sig att uppmärksamma dem, ser sina egna privilegier eftersom man inte behöver göra mer än vara sig själv för att det ska blir en kedjereaktion av fördelar. Inte heller är privilegier i allmänhet någonting som man bett om eller arbetar för – de så att säga bara händer. Därför är det också av största vikt att man (som i kvinnor och män) funderar över sina egna privilegier och över om man har vad man har för att man arbetat för det eller för att ens egna privilegier har trumfat någon annans. Därefter ska man ta ett steg tillbaka och dela med sig.
Så här kommer en liten checklista:
* Hävda inte tolkningsföreträde som ett sätt att få tyst på andra
* Lägg inte fram din åsikt som fakta
* Acceptera att andras åsikter kan vara lika rätt som dina egna
* Kom ihåg skillnaden på fakta (vilket är ett resultat) och den myriad av orsaker som kan ligga bakom
* En patriarkal struktur kan aldrig vara en aktör och därmed inte orsaka något
* Att du är född med vissa privilegier betyder inte att du är en dålig människa utan rätt att må dåligt och misslyckas och dessutom få hjälp för det
* Om du är kvinna; förutsätt inte att du är underordnad
* Om du är man; bekräfta inte kvinnors känsla av underordning genom att diskutera som en rövhatt
* Om du är katt; ge någon slags varningssignal innan du biter när du just ville bli klappad
Frågor på det?
Oops I did it again.
Kommer ni ihåg den där gången jag lämnade in en ansökan till ett doktorandprogram som i princip var för jurister och sedan inte undertecknade min ansökan? Som om underteckningar av dokument inte har så stor betydelse inom juridiken.
Nu har Helsingfors universitet lediganslagit betalda doktorandplatser så jag sökte förstås, den här gången till doktorandprogrammet för historia och kulturarv. Och så fyller jag i mitt eget födelsedatum fel. För det där med årtal är inte så viktigt när man studerar historia.
”Hej!
Ge era pengar till mig för jag ansvarsfull, noggrann och född i farstun ett datum jag själv hittade på.
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning
Den sifferblinda historikern.”
Kuriosa: Jag gjorde bara mig själv en knapp månad äldre. Inte några hundra år som jag först höll på att göra. Och månader liksom. Vem hinner räkna dem ändå?
Hit och dit och tillbaka igen 