Till papporna

Jag tänkte att vi skulle tala om pappor, för det är ju Fars dag. Och det finns mycket att säga om pappor. Först och främst skulle jag vilja säga att jag personligen tycker att pappornas rättigheter är vår tids främsta jämställdhetsproblem. Mammor som chefsförälder och pappan som hjälpreda är roten till mängder av andra jämställdhetsproblem, och bortom mammans lyckokänsla av att vara viktigast och pappans lättare vägar till egentid är det inte ett system som gynnar föräldrar av något kön. Pappor och mammor måste vara föräldrar på lika villkor. Det är förstås lättare sagt än gjort.

Jag har varit hemma med våra två barn i totalt nästan fyra år. Min man, barnens pappa, har varit hemma i totalt tre månader. Det här leder till:

Förutom de åren åldersskillnaden gör för karriären, ligger jag fyra år efter honom. Totalt blir det åtta år. Om vi skulle gå tillbaka åtta år i hans liv skulle vi tjäna nästan lika mycket. Som det är nu tjänar han fyra gånger mer än mig. Det är en god bit mer än de 500 euro i månaden som skiljer standardkvinnan från standardmannen.

Det är ganska mycket jag som bestämmer hur barnen ska skötas. För hans känsla av likvärdig förälder är det förstås inte helt lyckat, men för vardagen är det nästan nödvändigt. Så länge jag spenderar mer tid med barnen än vad han gör är det jag som måste avgöra flest situationer, jag som måste sätta flest gränser, jag som högre grad måste se till att allt funkar. Självklart försöker jag vara medveten om att han också ska få säga sitt om hur skåpet ska stå (metaforiskt, när det gäller inredning är det han som ställer de bokstavliga skåpen) men det betyder inte att jag inte blir rätt förbannad när jag har spenderat dagar med att förmana barnen och han kommer hem och gör tvärtemot.

Barnen kommer tilll mig med allt. Om han sitter bredvid dem kan de ändå gå och leta reda på mig, oavsett var jag försöker gömma mig (”mamma är häääär, Vilho, jag hittade henne i duschen!”). I de fallen så måste vi båda som föräldrar ta ansvaret för att han ska få fixa vad det nu är som ska fixas. Jag måste skicka barnen till honom, vilket jag gladeligen gör, och han måste vara så uppmärksam på barnen att han börjar fånga in dem redan när de går på jakt efter mig. För det här är en sån grej som blir en ond cirkel; barnen kommer till mig för att jag brukar bestämma och jag brukar bestämma för att barnen kommer till mig.

Jag är inte riktigt så cynisk att jag tror att allt är kört om det mest är den ena föräldern som varit hemma, men jag är ganska övertygad om att det ger en rätt skitig grund för ett jämlikt föräldraskap. Det krävs konstant arbete från båda föräldrarna. Pappan måste våga kräva sin rätta plats och mamman måste våga ge honom den. För att barnen har en bra relation till sin pappa är inte något som gör att barnen älskar mamma mindre, precis som att få ett barn till inte gjorde att jag älskade min förstfödde mindre.

Det är kanske ganska filosofiskt, men jag tror också att det är jätteviktigt att skilja på sina relationer som pappa. Pappan ska ha en egen relation till barnen, där mamman inte är mellanhand eller ens delaktig. En pappa ska inte barnvakta sina barn, inte hjälpa mamman med skötseln, inte vara pappa för att underlätta för henne. Han ska ha en egen relation till sina barn. Ja, och så ska förstås pappan också ha en relation till mamman, men inte bara för att hon är mamman utan för att hon är den där kvinnan han delar sitt liv med och förhoppningsvis fortfarande tycker ganska mycket om. Han måste kunna få hjälpa henne med saker som tynger henne, precis som att hon måste kunna få hjälpa honom, utan att barnen är inblandade. Det kräver förstås att mamman inte bara identifierar sig själv som mamma (vilket är väldigt lätt hänt, jag har massor av folk jag ser på som vänner sorterade under vems mamma de är i telefonen) utan låter sig vara en person som kan relatera sin existens till annat än sina barn.

Så jag hoppas att alla ni pappor där ute har haft en härlig Fars dag, och att fler fäder på riktigt förstår hur viktiga ni är. Ni utgör, trots allt, hälften av föräldrakåren och är det något som nästa generation behöver så är det goda manliga förebilder. Av alla de slag.

14 thoughts on “Till papporna

  1. Hos oss har vi lyckats ställa jämställdheten till rätta under det senaste halvåret. Det såg kritiskt ut där en tid, lite pga av samma orsaker som hos er. Men nu är det jag som har varit mer fysiskt frånvarande än min man och det märks i dynamiken. Snart ändrar det igen. Jag tror att man inte kan se så svartvitt på det här med lika arbetsbörda och lika kontakt till barnen, man måste kunna ta det som det kommer – i vågor, enligt behoven som uppkommer i omgiviningen och familjen. Den här farsdagen har hos oss varit den första där pappan på riktigt varit KUNG och det är jag otroligt glad för!

  2. ”/…/ och pappans lättare vägar till egentid”

    Vad menar du med egentid? Enligt de mätningar som gjorts jobbar väl män några minuter MER varje dag när man lägger ihop hemarbete och förvärvsarbete. Hur menar du då att de har lättare att få egentid?

    • *Har inte fått min första kaffe än så ber om ursäkt om jag låter bitter :p Var bara nåt jag funderade på 🙂

    • För de där mätningarna så hänvisar jag till Situationsdiktaren nedan. Och vad jag skrev var alltså ”lättare vägar till egentid”, inte att män alltid har en massa mer fritid. Det kan vara en sån enkel sak som att när pappa ska åka på träning är det bara för honom att åka. När mamman ska åka på träning ligger det två skrikande barn framför dörren. Eller att mamman ”måste” natta barnen för att hon är den enda som ”klarar det”. Det är en sån sak som ger typ 30 min tid för sig själv för den som inte sitter med barnen. Och så menade jag att även om till exempel vi båda är hemma samtidigt och ingen av oss arbetar har han en betydligt större chans att få sätta sig i ett hörn och läsa tidningen i fred än vad jag har. Så är det för ganska många (men därmed förstås inte sagt att det är så för alla) – barnen hänger ihop med mamman även om pappan är hemma. Och när mamman ska åka någonstans blir det ett helvete (så är det inte för oss längre dock).

      Drick ditt kaffe så pratar vi sen. 😉

      • Om vi nu utgår från att det du säger är sant. Vad är det då du vill säga? Vad är ditt klara och tydliga budskap?

        Vem och vad är det som skall ändras på?

        MVH

  3. Ligneto: Skrev du fel, eller har du faktiskt läst såna mätningar? I alla motsvarande undersökningar jag sett har nog kvinnan dragit det större sammanlagda arbetslasset. Oberoende om hon är på jobb eller hemma med barnen. Om man räknar all arbetsid utanför hemmet samt allt hushållsarbete + allt hämtas och föras till barnens hobbyer och barnkalas är det alltid mannen som har mer fritid eller egentid, tid för sig själv. Enligt de artiklar jag råkat stöta på. Men kanske här finns en skillnad mellan Finland och Sverige?

  4. Jag vet inte om jag håller med om att pappors rättigheter är vår tids största jämställdhetsproblem. (För några år sedan skulle jag skrivit under på det men jag är inte lika säker längre). Annars håller jag med dig om det mesta 🙂

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s