Vi hittade ett 60 cm stort snirkligt järnkors med gulddekorationer uppe på vinden och vi kan bara inte lista ut vart det har hört. Efter att ha provat vet vi i alla fall att det inte hör till den 120 år gamla gravstenen som ligger i ladugården, en idé som kändes som en självklar vinnare. Att sånt liksom.
Kategori: Vardagslivet
Nyheter från akvariet
Jo alltså. Fiskarna har inte bara överlevt flytten. De har lagt rom också. Pappan, med det fantastiska namnet Det finns visst gula malar, vaktar de små äggen så duktigt. En riktig superfarsa, som barnen säger. Undrar vad de som tycker att det är onaturligt att fäder sköter om barn skulle tycka. Stackars pappamal som inte ens genom att vara fisk kunde undvika feministernas komplotter.
Det här gör vi
Sliter upp golv. Bara för att vi (läs: jag) är så satans nyfiken på vad som finns under. I vad som ska bli TV-rummet finns det ett plankgolv. I köket finns det ett undergolv som jag måste få veta hur isolerat det är innan jag fortsätter kofota upp linoleum och spånskivor.
Det här är vårt nya hus!
Från och med i dag är vi officiellt de nya ägarna av Pellas gård. Mangårdsbyggnaden byggdes 1910. En del av ekonomibyggnaderna är ännu äldre och flyttade till den nuvarande platsen, medan andra är nyare. Gården är 2 hektar och till den hör bland annat en lillstuga, en bastustuga med en brödugn, snickarbod, lider och garage. Vi har mer vinbär och rabarber än vad vi kommer att varken kunna äta eller ta tillvara på, så om någon känner sig manad att komma ut och plocka så är det bara höra av sig! Har vi fått ut kaffebryggaren kan jag bjuda på en kopp också…
Så snart vi har lyckats sälja vårt gamla hus (och det är lite kul att det ”gamla” huset är 80 år yngre än det nya, men ni fattar), planerar vi att lägga nytt tak på Pellas, och duschrummet behöver också renoveras. De två sakerna står överst på listan av stora kostsamma projekt just nu. Tills dess fixar vi sådant vi kan. Flyttar lite möbler. Sliter upp lite plastmattor för att kolla vad som finns under (mer om detta en annan gång) och pimpar verandan. Så här såg verandan ut när vi tog över. Om ett par dagar ska jag återkomma med förändringen. Tills dess är det bara jobbajobbajobba…
Akvariet
Jo, alltså. Vi köpte ju akvariet begagnat och det var därför som det kom med fyra fiskar. Eftersom akvariet hela tiden varit i användning tog jag också för givet att de hade använt pumpen rätt och att jag därför inte skulle behöva koppla om några slangar.
Ack så fel jag hade. De hade nämligen proppat igen utblåslangen och använt den som insug, vilket i princip betyder att trots att man använder pumpen (en riktigt bra Eheim) på full effekt så rör sig inte ens vattenytan. Att just dessa fyra malar överlevt kan mycket väl bero på deras förmåga att också tillgodose sitt syrebehov genom att hämta luft… Nu har jag, med viss muskelhjälp från maken, kopplat om alltihop och akvariet får syre. Hittills inga döda fiskar, eftersom jag bytt lite vatten varje dag. Och för att dessa uppenbarligen är överlevare.
Snart, snart…
Det händer helt sjukt massa saker här nu. Först och främst fick vi veta att barn får flyga utan sina föräldrar när de fyllt fem. Så barnen åker till Sverige i morgon. Sedan på måndag är vi officiellt ägare till det nya huset och kan på riktigt börja flytta in.
Och så har vi köpt ett akvarium, så här lagom tills några dagar innan vi ska flytta (vansinnigt bra deal på ett begagnat akvarium med 4 malar och tjosans massa prima prylar, nuff said). Vi satte således upp akvariet här på gamla stället eftersom att fiskarna inte gärna kunde vänta i en hink. På botten fanns det bara lite, lite grus, men vi tänkte att det skulle funka eftersom det bara skulle vara typ 5 dagar. Men det tog bara ett par dagar innan den malen som döptes till Det Finns Visst Gula Malar började ligga på botten och flämta. Så jag tänkte att det kunde vara för mycket nitrit i vattnet och bytte delar av det. Det funkade utmärkt i en dag. Därefter började Det Finns Visst Gula Malar simma upp till ytan för att hämta extra syre (malar kan göra det om det behövs). Eftersom jag inte direkt ville byta mer vatten tänkte jag att den smartaste lösningen skulle vara att fylla på med mer grus, för att liksom starta kretsloppet. Allt för att fiskarna skulle kunna må bra. Så vi köpte en enorm påse grus och eftersom det här är långt ifrån första gången som jag haft akvarium visste jag förstås att man inte bara kan hälla i gruset. Så jag läste noga på påsen. Där stod det ”Ready to use” och sedan ett tips om att man kan lägga ett annat sorts grus under. Om man vill. Men det ville vi ju inte så jag hällde i gruset (här sitter alla akvariemänniskor med handen för munnen och skakar på huvudet i misstro över hur någon kunde vara så korkad). Vattnet blev inte bara grumligt. Vattnet fylldes med någon sorts grusdamm som vid ytan bildade ett klibbigt skum och som efter 4 timmar fortfarande inte sjunkit. Alls.
Så jag bytte mer vatten. Städade filter. Skummade av det helvetes akvariet. Och därinne ligger nu fyra flämtande malar och tänker att det är så här malarnas Guantanamo Bay måste vara. Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Inte röra mer tills måndag när vi kan flytta akvariet till den slutliga platsen? Byta mer vatten? Ge upp och ge mig själv djurförbud? Trösta mig med att katterna är nöjda (med fiskarna)?
Well… Först kidsen till Sverige och sen resten av allting!
Den inte kräsna mamman
Vid middagsbordet:
Vilho: (tittar skeptiskt på sin tallrik) Hoppas verkligen att det är god mat.
Jag: Mmmm… Det är jättegod mat!
Vilho: (tittar skeptiskt på mig) Men du är ju inte direkt kräsen med maten. Om vi säger så.
Vilho lär er finska
I kväll vid matbordet:
Vilho: Vet ni, egentligen behöver man inte kunna mer på finska än ”åhå”. Du träffar nån så stan; åhå. Du gillar maten; åhå. Någon tar den här grytan och sätter den på ditt huvud; åhå. Du står på kanten av en vulkan och knuffar i någon; åhå. Hela den finska ordboken är bah åhå åhå åhå åhå åhå åhå.
Fler sneak peeks på huset…
Som tidigare utlovats. (Fler bilder inifrån husen och bättre av Storhuset kommer först när vi på riktigt fått nycklarna, den 22 juli)
Gräsmattan var en fjärilsutopi.
Och när jag sagt att vi har mycket rabarber så menade jag på riktigt att vi har mycket rabarber. 
Det här är fotat från barnens sovrumsfönster. Före gräsklipp och efter.
Istället för att bara jämna allt gräs med marken (pun intended) klippte vi rätt mycket i slingrande gångar. 
Och så sparade vi stora delar av den fantastiska fjärilsutopin, som en äng som kantar gräset istället för staket eller buskar.
Växthuset kan eventuellt behöva en liten uppiffning…
Rosorna blommar för fullt!
Från min barndom minns jag hur vi ibland var hos kompisar på landet och hoppade på höskullen. Det där med slaget gräs i alla dess former är tydligen ett tidlöst nöje för barn. Vilho och Tilda roade sig i timmar med att leka i gräsklippet.
När vi ändå talar om pojkvänner
Det här talet om unga flickor och pojkvänner fick mig att tänka på första gången jag blev introducerad för konceptet. Jag hade just börjat ettan. Den killen som senare skulle visa sig hålla ställningen som skolans mest populäre kille i ytterligare nio år ringde mig på kvällen. Han frågade om han hade chans på mig. Jag fattade inte vad han menade utan bad honom artigt att vänta en stund. Med ena handen på luren så att han inte skulle höra frågade jag mamma, pappa och storebror, som alla satt vid köksbordet, vad i hela friden det betydde att ha chans på någon. Och jag minns fortfarande hur storebror såg ut när han försökte kväva skrattet, och den uppriktiga förvåningen i föräldrarnas ansikten, när jag fick förklarat för mig att om man har chans på någon så är man ihop. Liksom pojkvän och flickvän.
Det lät ju jävligt trist hela det där, tyckte jag. Så jag tackade nej och lade på luren.
Hit och dit och tillbaka igen 