Det här talet om unga flickor och pojkvänner fick mig att tänka på första gången jag blev introducerad för konceptet. Jag hade just börjat ettan. Den killen som senare skulle visa sig hålla ställningen som skolans mest populäre kille i ytterligare nio år ringde mig på kvällen. Han frågade om han hade chans på mig. Jag fattade inte vad han menade utan bad honom artigt att vänta en stund. Med ena handen på luren så att han inte skulle höra frågade jag mamma, pappa och storebror, som alla satt vid köksbordet, vad i hela friden det betydde att ha chans på någon. Och jag minns fortfarande hur storebror såg ut när han försökte kväva skrattet, och den uppriktiga förvåningen i föräldrarnas ansikten, när jag fick förklarat för mig att om man har chans på någon så är man ihop. Liksom pojkvän och flickvän.

Det lät ju jävligt trist hela det där, tyckte jag. Så jag tackade nej och lade på luren.