Nu har jag äntligen skrivit färdigt det föredrag jag borde hålla om några timmar (kom och lyssna!). Gott om tid till godo. Jag kommer att tala om kvinnors donationer till kyrkan i senmedeltidens Sverige. Och så sitter jag här och tänker på hur det kommer sig att vi värderar det som kvinnor har gjort annorlunda än det som män har gjort. När en kvinna donerar till ett kloster brukar man ta för givet att hon antingen är änka, eller har fått tillåtelse av sin man om hon fortfarande var gift. Tolkningen backas upp av att kvinnors donationsbrev ofta var bevittnade av makar och bröder. Men faktum är att mäns donationsbrev i samma utsträckning som kvinnors bevittnades av nära släktingar. Det finns en förväntan även bland dagens forskare att den kvinna som har samröre med en man är under hans inflytande – att han alltid påverkar henne – men ingen skulle automatiskt anta att den riddare som donerade till en kyrka med sin brors samtycke inte skulle göra det av egen fri och opåverkad vilja.

Ja, och så var det det här med att ge någon till klostret. Till exempel heter det ofta att man gav sin dotter i kloster, trots att det var betydligt vanligare att kvinnor gav sig själva till klostret. De var subjekt – inte objekt.

Sånt har jag tänkt på i dag. Sånt, och enhörningar.

Det här är en bild från tidigt 1500-tal, ursprungligen broderad på en stol, som föreställer en enhörning i knäet på en vildkvinna. Kvinnan är alltså inte klädd i en blå klänning med hål för boobsen – som skulle få Lady Gaga att go all medieval – utan har på grund av sin vildhet blivit täckt av hår. Jepp. Hår. Och så rasar folk mot vilda kvinnor i dag som har lite hår under armarna. Pfft.