– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Ni vet den där scenen i Star Wars när de äntligen har listat ut hur de ska förstöra Death Star och med fantastisk precision och full kareta kör in? En fluga gjorde så med min näsa i dag. Och den sitter fortfarande kvar.
Det är ju sånna här dagar man är rätt tacksam över att flugor inte har någon explode upon impact.
När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.
Den här sommaren har vi målat som aldrig förr. Att måla gamla hus är förstås inte bara att piffa upp med färg utan också att skydda träet och förlänga dess livstid. Första penseldraget på en gammal vägg känns nästan sentimentalt, och jag var duktigt nervös när jag målade om storhusets dörrar. Tänk, där har de varit i 100 år och så kommer jag och blaskar färg på dem. Färgen sjunker in i träet. Det finns ingen återvändo. Gjort är gjort och så vidare. Men även om det med särskilda saker (som dörrarna) känns nervöst så är det också välbehövligt skydd och livets gång.
Vi målar med rödmylla på alla väggar och med Tikkurilas Vinha på lister och dörrar. Och det blir, om jag får säga det själv, otroligt snyggt.
Det här är garaget/vedboden.
Så här ser den väggen som innan målningen var i bäst i skick (shit you not) ut. Fönstren har fått vita lister och halva väggen är målad. Vi sparade den här väggen till sist, lite för att den vetter bortåt och lite för att den som sagt var i bäst skick. 
Så här blev den andra långsidans vägg efter att den målades. En dörrs lister är fortfarande omålade och vi håller på med ny färg på den första dörren.
Och så här blev det. 
Man ser skillnaden bäst på garagets fasad. Hela väggen är målad, men bara den ena halvans dörrar och lister. Vilho bestämde vilken färg vi skulle ha, eftersom maken röstade svart och jag grönt (sedan vi uteslutit klarblått, som vi båda egentligen ville, eftersom vi planerade att ha samma färg på alla gårdens dörrar och inte kunde ha en klarblå dörr på ett gult hus bebott av byns enda svensk). Vilho valde ”samma färg som Putte”. Putte är min lilla bil, vilken på bilden visar hur nära i färg det sedan blev.
En gång i tiden fanns det en grind på de här grindstolparna, och en rosenbåge över. Det var rätt länge sedan, om vi säger så, och numer är grindstolparna både sneda och slitna.
Maken rätade upp stolpen (för honom var det bara att liksom hugga i och lyfta den på plats) och kalkmålade. Jag fixade nya blommor. Förändringen är total.
Efter att ha tvekat länge målade vi även storhusets dörrar blå och nu när vi har vant oss lite är vi sjukt nöjda. Ännu finare kommer det att bli sedan när vi får in spröjsade fönster till verandan.
Den humle som tidigare växte upp för att täcka verandan som ett solskydd grävde jag glatt upp förra året. Nu blommar klematisen och de fantastiska rosorna i rabatten i stället. Det där förvisso ett tag innan de vuxit sig stora nog att klättra upp runt fönstren, men jag har på känn att det kommer att vara värt väntan. Mathornet hänger på sin krok. Det blåser vi i så det ekar över åkrarna när barnen ska komma hem och äta. Det har visat sig synnerligen effektivt på långt fler än våra barn.
Jag talade med en reporter i telefon som efter vårt samtal undrade hur jag vill bli benämnd. Min första tanke är alltid Evil Overlord. Min andra ”She who must not be named”. Men min tredje är lätt förvirrad.
Inte vet jag.
”Doktorand i historia” är väl vad det brukar bli. Men mer då? Är jag ”jämställdhetsbloggare” till exempel? Eller ska jag bara vackert ge mig till tåls tills ingen kan säga emot när jag kräver att det står Evil Overlord? Svåra existentiella frågor detta.
Det var kanske inte mitt mest välgenomtänkta drag att slå den mygga som landade i mitt ansikte med penselhanden. Som fortfarande höll i penseln.
Dog gjorde den iallafall. Myggan alltså. Jag piggnar säkert till efter ett par dygns sömn.
Vi spenderade en dag ute på en lägergård där den medeltidsförening vi är med i håller sitt årliga stora tältläger. Främst kom vi dit för att laga bankettmaten för drygt 100 pers. Det blev rätt många pajer (recept på väg!) och en sjuhelvetes massa bröd.
Och när jag står där och för hand knådar en deg som hotar att bli stor nog att svälja hela lägret tänker jag på den där skrönan att kvinnor liksom skulle utföra fysiskt lättare uppgifter. På Åbo slott på 1500-talet utspisades dagligen över 300 pers, och stapelfödan var bröd. Den exakta könsfördelningen bland bagarna är okänd, men källor från andra liknande organisationer visar att det huvudsakligen var kvinnor som bakade. Det var inte ett fysiskt lätt arbete. Alls.
Det går kanske lite, lite bättre med den nya konstellationen i hönsgården i dag. De spenderade natten tillsammans inne i hönshuset och det gick bra. Höns blir så milda och trevliga av mörker. Väl ute ur hönshuset får sig småttingarna rejält med stryk varje gång de visar sig. Bläck, den svarta hönan, gömde sig i ett hål. Och eftersom tuppar också har hönshjärnor visade det sig vara en synnerligen vinnande strategi. Bara Maggie undrade vad i hela friden som hänt med hennes tjusiga grop.
Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.
På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.
Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.
Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.
Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.
Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.
Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.
Vare nån som sa LSD?
Det är midnatt. Jag åker med Rasputin till djursjukhuset och ber tysta böner.
Jag vet inte hur jag skulle klara att förlora ännu en vän.
Vi utnyttjade kvällssolens sista strålar för en tur i blåbärsskogen.
Hit och dit och tillbaka igen 