Vardagslivet

Strand

Barnen går på simskola. Det innebär att jag och maken har 1,5 timmar varje dag då vi ligger på stranden, läser en bok, käkar glass och bara gottar oss – och våra barn får lära sig viktiga saker av andra. Vi har förstås haft otrolig tur med vädret. Solen har skinit från en klarblå himmel varje dag hittills. Det är rätt långt från de 4 grader och lätt hagel som några vänner hade när de gick simskolans kurs i juni.

Som det är nu är det livet. Vi har aldrig förr legat på stranden tillsammans i lugn och ro, utan att med hjärtat i halsgropen ha jagat blåläppade barn. Det är en av de där sakerna som vi helt enkelt inte har haft tid med. Det är nästan så man känner sig ung och cool igen. Nästan.

Jag: Could you take a picture of me?
Han: Mmm…
Jag: But make it a good one, huh?
Han: Take off your trousers then.
Jag: Thanks a fucking million.
Han: *click*

20140710-225224.jpg

Jag tror inte ens att det var mig han fotade.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snippbarn, snoppbarn och henar

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.

 

Vardagslivet

En hypotetisk fråga om babysar och krigföring

En alltigenom hypotetisk fråga som självklart inte har någon som helst koppling till händelser tidigare under kvällen:

Om någon skulle argumentera för att det var någon annan som borde sköta om en baby (för sakens skull kan vi låtsas att ingen av de inblandade var babyns riktiga förälder) bara för att den var kvinna och sedan började kasta matrestkladdiga papperstussar på den som var kvinna bara för att denna vägrade ta emot babyn, vad gäller för regler då? Jag menar, är det ok om den som håller i babyn gömmer sig bakom babyn i skydd mot matrestkladdiga hämndaktioner samtidigt som denne någon glatt skriker att den är Israel och använder mänskliga sköldar? Ponera sedan att det kom matrestkladdiga papperstussar på till exempel ett fönster, vem borde torka det då? Den som kastade snett för att hon hade gröt i ögat eller den som studsade det på fönstret via babyn?

 

Vardagslivet

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Det kanske är lite tyst på bloggen…

… men det är desto mer av mig i pressen. Borgåbladet skriver om vår tuppgård under rubriken ”Familjen Vainio väntar på ägg”. Och vänta lär vi ju få göra med fem tuppar liksom.

Och i Kyrkpressen ser ni yours truly krossa medeltida myter som att kärnfamiljen skulle ha varit standard, att kvinnor var omyndiga och att medeltiden var en period av intellektuellt mörker. Fast vill ni läsa hela mytkrossarartikeln borde ni ha tidningen i pappersformat (eller ha väldigt bra ögon om ni vill läsa det från bilden tagen av Eva Ahl-Waris).

Vardagslivet

De ensamma strumporna

Jag har en svaghet för ensamma strumpor. Inte så att jag vill ha dem utan mer så att jag tvångsmässigt vill hjälpa dem. Varje gång jag hittar en ensam strumpa lägger jag den i en särskild påse. Ibland tar jag fram påsen och sätter ihop de par som bildats och lägger tillbaka de strumpor som fortfarande är ensamma. En del strumpor, särskilt barnens, är nästan nya och torde ha stor chans att återfinna sin partner. Andra har jag burit med mig sedan jag flyttade från Sverige (för snart 10 år sedan, so judge me). I dag sorterar jag strumpor och ett av de där riktigt gamla paren återfann varandra. Då får jag en klump i halsen och blir väldigt sentimental och mild. För när det gäller ensamma strumpor, då är jag kanske inte riktigt normal.

20140629-124945.jpg

20140629-125023.jpg
Resan var lång och mödosam. De här strumporna har sökt varandra i många år. Nu har de äntligen funnit hem igen!

Vardagslivet

Ensamresande minderårig

Tidigt i morse körde vi barnen till flygplatsen, hängde enkelbiljetter och pass runt halsen på dem och skickade i väg dem till Sverige. De var förstås bara överlyckliga över att få flyga själva. Ja, och vi trötta föräldrar är visserligen inte missnöjda med att vara barnfria.

Men ändå.

När barnen var yngre hade jag inte alls lika mycket problem med att vara ifrån dem. De var, milt uttryckt, rätt jobbiga och det var rätt mycket glädjedans när någon stackars sate tog på sig att vakta dem ett tag. Men nu när de är större är de så mycket roligare att hänga med. Inte så att jag inte blir heligt trött på dem ibland men på det stora hela taget är de kul typer. Nu får jag inte träffa dem på… Ja… Ett gott tag. Returbiljetterna är inte bokade eller så.

Det var bara det. Nu ska jag äta glass direkt ur paketet och kalla det kvällsmat. För jag är vuxen. Så det så.

20140624-205143.jpg

Vardagslivet

Midsommar

Vi firar midsommar. Njuter av att det inte har snöat på tre dagar. Att det är tvåsiffrigt varmt (12 grader) i havet. Färskpotatis för 5,90/kg. Sill. Gott sällskap.

Hoppas ni också har det bra!

20140620-184638.jpg