Jämställdhetsparadoxen

Jag ska för den här gången försöka låta bli att irritera mig över de ständiga anklagelserna om att genusvetenskap inte är riktig vetenskap och de milt uttryckt fåniga jämförelserna mellan olika forskningsgrenars resultat som bekräftelse på vad som är riktig forskning och inte, kombinerat med den till synes totala avsaknaden av insikt i metodologi.

För jag tänkte egentligen snarare kommentera jämställdhetsparadoxen. Den innebär att kvinnor i ett mer jämställt samhälle tenderar att välja traditionella vägar, medan kvinnor i samhällen som inte är jämställda gör raka motsatsen. I jämställdhetens Sverige blir till exempel hemmamammorna bara fler. Det kan förstås finnas många olika anledningar, men jag är helt säker på att det inte betyder att valen är biologiskt betingade i någon större utsträckning.

Jämställdhet handlar inte bara om möjligheter och rättigheter utan även om värderingar. Det betyder att även om möjligheten och rättigheten finns att välja mellan hemmaliv och karriär kommer väldigt få att välja hemmalivet så länge det värderas som en andra klassens syssla. Alltför länge har de mammor som är hemma med sina barn fått höra att de har mammaledigt (alla som provat vet att det inte har något med ledighet att göra) och alltför länge har en trött man haft rätt till vila efter sin hårda dag medan frun som ”bara varit hemma” förväntats underlätta hans vardag. I takt med att kvinnor börjat utföra traditionellt manliga sysslor och män tagit sig an traditionellt kvinnliga dito kan den där förhatliga gränsen mellan kvinnogöra och mansgöra luckras upp och synen på att göra en insats förändras.

Jämställdheten handlar i den här kontexten inte om sysslor (eller borde åtminstone inte det) utan om att ge alla dem som sköter hushållssysslor och omsorg, vare sig det är som hemmaföräldrar, städare eller vårdare eller något helt annat, den uppskattning de förtjänar baserat på utfört arbete – inte inkomst. Jämställdhetsparadoxen skulle betyda att genusskillnaden är större i länder där kvinnor har fria val, men i de länderna är inte heller manligheten den enda normen och det enda rätta och genusstrukturerna inte desamma. Jämställdheten förminskar den manliga normen och ger ärliga chanser att välja fritt för alla.

Läs gärna Aktivarum!

5 tankar om “Jämställdhetsparadoxen

  1. Det sista stycket lät väldigt flummigt. Jag läser det om och om igen men kan ändå inte begripa vad du vill ha sagt?

    • Aj då. 🙂

      Vad jag menar är att genus inte är statiskt utan beroende av kultur. När ett samhälle blir mer jämställt förändras genusstrukturerna och saker som tidigare accepterades förkastas. Det betyder till exempel att när ett samhälle som tidigare haft mannen som norm blir mer jämställt kan även traditionellt kvinnliga sysslor få ett högre värde. När manliga och kvinnliga sysslor börjar värderas mer likvärdigt (och nu pratar jag inte bara pengar, utan status) ger det män och kvinnor större chanser att göra vad som passar dem som individer och vad som passar i deras vardag. Blir det klarare då?

  2. Är det inte å andra sidan ett ganska nytt fenomen att se den manlig normen som den ”bättre” och ”rätta” också för kvinnor? Jag har för mig att före 60-70-talet var det uppskattat och fint för kvinnor att uppfylla den kvinnliga normen.

  3. Ping: Min kritik av Genusteori – Hur kan allt vara någons fel? – Hur kan allt öht anses fel? « Aktivarum

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s