– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Efter tre månader utan dusch är en lång, varm kvällsdusch i nya badrummet så nära en fulländat religiös upplevelse man kan komma. Lättnadens suck ekade över nejden. Stjärnor och planeter stod i mirakulösa linjer.
Och barnen har turats om att plaska runt i badkaret. Än så länge fungerar inte bubbelfunktionen, men den borde vara igång till helgen. Då får vi väl aldrig upp dem ur badet mer.
Vi var på dop i Sverige, landet där allting är lite bättre, under helgen. Åt fyra tårtor, träffade vänner från ett annat liv och gullade med babysar. Grät över hur bisarrt dyr maten är i Finland och funderade på hur alla kan vara så sjukt glada i Sverige hela tiden. Men det är väl så när vilket sketet snabbköp som helst säljer prima prinsesstårta för bråkdelen av vad en torftig bit tönttårta med fejkgrädde kostar här. Och när man inte förväntas dela en coke med Tarmo utan med sin bästis.
Hörrni, om ni var en förtjusande röd sammetssko med precis lagom klack, älskad av alla och respekterad för er egen skull, var skulle ni vara då?
Tips: det är inte på skohyllan tillsammans med högerskon.
Det saknar lite gardiner, några lister och en gnutta tapet i ett par hörn, men annars är köket typ färdigt. Ord kan inte beskriva hur skönt det är att ha ett kök igen.
Min högt vördade älskade make tar mitt fotograferande på djupaste allvar.
Från universitetet kom det information om att det anordnas en kurs i ”Hurrin kieli”. Tyckte att det var väldigt progressivt tills jag förstod att det inte alls rör sig om finlandssvenska utom om assyriologi.
I helgen var det min födelsedag. Den firade vi med frukosttårta och sedan kalas hos vår guddotter. Och så fick jag presenter förstås, för jag har ju varit snäll gubevars.
Vilho: Mamma, vi vet att du inte på riktigt fyller 25 i år igen.
Jag: Jasså?
Vilho: Närå. På riktigt är du ju typ 22 eller nåt.
Vi säger så.
Man kan ju vara hur mycket genusmedveten tant man vill. En pärlemorskimrande rosa hushållsassistent är ändå så jävla rätt.
Tupparna går nuförtiden oftast lösa i trädgården. De spatserar runt där i närheten av hönsgården. Ibland skrämmer det mig lite att de är så vansinnigt mjäkiga och inte liksom verkar försvara sig. Ja, det var tills just nu, när en skata kom på den synnerligen obegåvade idén att landa på tupparnas område. Först såg jag inte tupparna från fönstret. Sedan ploppade det fram ett välkammat huvud under ett bord, ett till från gungan och ett från bakom ett träd. Sträckta halsar och den überkränkta looken. Sedan for de så fort deras som små fjäderbeklädda ben kunde bära dem, i perfekt procession, rakt på skatan. Tre små tupptorpeder.
Jag är så stolt.
Barr från julgransplundringen.
Popcornbitar i gommen.
Det mesta i trädgården har fått stå och förfalla, men Tildas solrosor – som hon odlat själv från frön – har verkligen lyckats.
Eftersom barnen har förbannade två och en halv månads sommarlov får jag arbeta på nätterna med avhandlingen. Det hade säkert gått bättre om inte kattungemarodörerna varit så gudomligt söta att jag inte har hjärta att kasta ut dem från kontoret.
Hit och dit och tillbaka igen 