För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.
Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.
Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.
Kan nu meddela att det bästa sättet att tillgodogöra sig rapporter från Nickby är in person. Jag och Micaela gick en hurtig motionsrunda på något av rekord(långsam) tid, dels för att det är svårt att gå fort när man pratar mycket och dels för att jag varit sjuk i tre dagar och fortfarande inte var helt på topp. Tog en solnedsgångselfie där vi ser riktigt arga ut för att kompensera att kvinnor alltid ska se så glada ut på bild.
När jag kom hem åt jag glass direkt ur paketet. För att kompensera risken att jag motionerat på rundan.
Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.
Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.
Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.
När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?
Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.
Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.
Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.
Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.
Helgen har gått åt till vansinnigt festande med huset fyllt av tårta och vänner. Söndagen spenderades i den festliga nattens dimmiga efter. I svampskogen var Tilda så trött att hon nästan somnade men så hittade hon en jättefin pinne och sånt kan ju hålla barn pigga förvånansvärt länge. Hönsen käkade regnbågstårta fast de först var oerhört kränkta över att någon dumpat något på deras gård. Bra helg!
Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.
För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.
Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.
För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.
Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.
Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.
Hade besök av en liten pojke som först glatt sprang fram till kaninerna, sedan vidare till hönsen och sedan högt förkunnade att han nu ville gå och titta på grisarna.
Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.
You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.
PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.
Hörrni, om ens man har fått maginfluensa och sovit i ens gemensamma säng, visst är det då ett fullkomligt resonabelt krav att alla sängkläder ska bäras ut på gården och brännas? Right?
I dag har vi ätit egenodlade potatisar, morötter och palsternackor. Målat dörrar och njutit av solen, bakat bröd och drömmar. Sedan gick barnen och lade sig och diskuterade hur dyrt allting blivit nuförtiden och hur det var bättre förr, när de var små.
Det är inte lätt att vara tjej i en countrysång nuförtiden. Att vara en pretty, little thing som man stirrar på, visslar efter, frågar om en date igen och igen och igen. Och jag ska inte säga att jag lyssnar överdrivet mycket på country men de gånger jag gjort det så har just det här stört mig något så grundligt. Texterna är inte alls romantiska. De är handböcker i sexuellt ofredande och objektifiering.
Så min bror uppmärksammade mig på den här, och nu sitter jag här och nynnar förnöjt. Måste nog skaffa mig en cowboyhatt.
Hit och dit och tillbaka igen 