Det känns som om dagarna bara flyger iväg. Snart är det höst. Snart är det här trädgårdsåret över. Jag samlar frön, tar in pelargoner, börjar så smått täcka över det som är ömtåligt. Och så tar vi långa, härliga promenader i trädgården. Smakar på äpplen och morötter. Beundrar tomatdjungeln, jättepumporna (som blivit jätteplantor med pyttepumpor) och den friska, klara höstluften. Vi syltar, saftar och bakar så mycket vi bara hinner. Rosorna har fått fart på nytt och blommar som tokar. Resultatet av att en vän välte fågelbordet i mina dahliaplanteringar blommar i form av solrosor – betydligt högre än dahliorna. Tuppar, kaniner och barn strosar runt och letar skatter. Katterna gräver ner dem. Och snart, snart har vi ett nytt, förhoppningsvis icke-läckande, fancy tak på vårt hus.

Hönsgården är färdig. Ännu en vinterbonad kaninbur ska byggas.

Jag har hängt upp äppelkvistar på tork, så att kaninerna har något att knapra på i vinter.

Nästa år vet jag att jag inte borde så två hela påsar tomatfrön.

Äpplena är otroligt många, men enligt rapport fortfarande tämligen sura.

Även lillstugan får ett nytt tak.

 

Och av plankorna under lillstugans gamla tak fick jag prima odlingslådor.

Det rostiga, sketna plåttaket är bortrivet och ett nytt undertak är lagt. Till allt takarbete har vi samma firma som fixade vårt badrum. Fönstren på nedre våningen är bytta långt innan vår tid och är egentligen riktigt bra, men träet är obehandlat.

              Jag målade fönstrets trä vitt med en skyddande färg. Inte bara förlänger det fönstrens liv, det gjorde också stor skillnad på husets utseende. Det känns liksom som att allt vi gör nu är för att huset ska få det utseende det borde ha. Och jo, vår dörr står alltid öppen. Bokstavligen.   Längs gången upp mot huset var vi ställt en gammal ljugarbänk vi hittat på en vind. Där sitter vi i kvällssolen och dricker kaffe och äter äppelkaka, mitt i byggkaoset. Det är så jäkla pittoreskt så jag nästan blir lite äcklad av mig själv.Percival dricker gräddmjölk så det skvätter om det.