Potatis

För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.

Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.

Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.

De här gör sig bäst i komposten.