Kasta kula. Eller så. Tankar om idrott, indelningar och kön.

Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.

Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.

Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.

När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?

Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.

Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.

Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.

Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.

5 tankar om “Kasta kula. Eller så. Tankar om idrott, indelningar och kön.

  1. Fast egentligen förstår jag inte varför man i lågstadiet överhuvudtaget ska behöva ”kvala” till någonting (förutom att det förstås är något fel med gränsen om andelen som klarar kvalet skiljer sig åt mellan könen). Här tränar de bara och var och en väljer två grenar de vill delta i när det är skoltävling.

  2. Till vad/varför hade de en kvalgräns? Och 40m?!?! Det är helt sjukt långt.

    Som jag ser det är problemet i dagis-/lågtadieålder inte fysiskt könsbetingat, utan socialt. Pojkar förväntas vara och uppmuntras mera till att röra sig och idrotta. Så pojkar är bättre i sport, helt enkelt för att de utövat det mera. Så jag är lite ambivalent till om man skall bedöma pojkar och flickor olika i lågstadiet. I princip tycker jag den som i gymnastik kämpar och gör sitt bästa är värd högsta betyg, oberoende av resultat.

    Att ställa ribban extra högt för de pojkar som inte har de fysiska förutsättningarna för att vara bra i gymnastik är sen också ifrågasättningsbart. Naturlig fallenhet för idrottsprestationer kommer inte av kön, oberoende av ålder.

  3. Jag har aldrig fattat mig på gymnastiken ö.h.t. och då hade jag ändå MVG rakt genom både högstadie och gymnasium.

    Om man skall ha idrottslära så borde det ju vara viktigt att faktiskt lära ut något, inte tävla. Saker som man har nytta av senare i livet, såsom t.ex. näringslära, lära om hur fantastisk kroppen är som verktyg m.m.

    Ta t.ex. kvalgräns på simning. Man skall simma på en viss tid. Men jag har aldrig aldrig varit med om att man faktiskt visat på simteknik eller lärt ut simning till de som inte kunde, utan man förväntas veta detta. Det var alltid samma människor som skolkade på de lektionerna (kan ju ha med kroppspress i bikini/badbyxor att göra också iofs).

    Samma sak med löpning, ingen löpteknik ö.h.t., hur fotnersättning påverkar hastighet, hur olika typer av skor påverkar din skadefrekvens. Utan det var alltid – ”ut och spring 3km under 15 minuter så får ni MVG!”

    Gymnasiet är teoretiskt och betyget borde sättas efter vissa enkla grundkriterier, såsom att man skall kunna simma, kunna springa med rätt fotsättning, kunna lyfta saker korrekt utan att förstöra ryggen. Ev. kan dans vara del av detta också ur socialt perspektiv. Dessa borde vara grundläggande för att få godkänt och är ett krav oberoende av kön. Och de skall läras ut från grunden för de som inte kan det – eftersom skolan skall lära.

    Men utöver det bör graden av betyg ges efter hur bra man faktiskt förstår i teorin hur man utnyttjar sin kropp maximalt, hur man tränar för att bygga muskler, varför muskler är viktigt, varför hjärtmuskeln är extra viktig att träna (cardio), hur man skall äta för att bygga en hälsosam kropp, hur man slipper skador, varför fetma är en riskfaktor o.s.v.

    Att kunna spela fotboll eller innebandy bra har man absolut ingen som helst nytta av i sitt senare liv och tävlandet gör bara att de som allra mest behöver röra på sig under ungdomsåren rör på sig minst för att de är rädda för tävlingsmomentet. Att bygga muskler och att bygga upp sitt hjärta som tonåring är sjukt viktigt för att man skall kunna tillgodose sig ett långt och skadefritt liv. Viktigare än allt du någonsin gör i vuxen ålder.

    Jag skulle t.o.m. vilja gå så långt som att påstå att det är bättre att de som håller på med idrott vid sidan av kan skippa delar av den praktiska idrotten. Medan de som inte idrottar annars skall få göra det för sig själva så de slipper pressen och tävlingsmomentet. Tänk dig själv om du suger på matte och skall tävla mot klassen geni framför hela klassen. Geniet som dessutom tränar matte och programmerar på fritiden – det är vad gymnastik är idag tyvärr. Skändade mot dem som suger.

    Hade man haft det så som jag tycker så hade man sluppit problemet med killar mot tjejer (och korta personer i höjdhopp, eller folk med små fötter i simning o.s.v.) tror jag.

  4. Tack igen för en tankeväckande kolumn! Kräver också mod och styrka att skriva om frågor som man inte har ett standardsvar till. Däremot kan jag inte helt hålla med kommentaren (inte din) som sade att ”den som gör sitt bästa” ska premieras oavsett resultatet. Vem ska i så fall avgöra vem som ”gör sitt bästa”? Också det öppnar för en massa godtycke.

  5. Jag har precis gått och tänkt mycket på det här med skolgympan som vi sa. Den förstörde allt intresse för idrottsutövande hos mig. De lyckades faktiskt demolera rörelseglädjen helt! Egentligen en enorm prestation! För mig var all gymnastik total terror och ren skräck. Jag hatade allt från simlektioner till tävlingar och bollspel. För att inte tala om proven vi hade i redskap. Och jag deltog varenda gång för i min värld var att skolka inget alternativ. Det fanns inte! Utom högstadiets sista vecka när betygen var satta. Då hoppade jag ur bussen framför näsan på min gympalärare som prickade av eleverna som cyklat två mil på en hårt trafikerad väg utan vägren. Han var skitsur minst sagt och jag skrattade hela vägen in på friluftsbadet. Tänk om jag istället kunde ha fått ett naturligt förhållningssätt till motion och fått känna rörelseglädje en endaste gång. Nej allt blev förknippat med tvång, prestation och olust. Jag har faktiskt fått kämpa med detta hela livet! Nu när jag börjat träna så har jag med förvåning kommit på att man faktiskt har nytta av roliga sätt att röra sig också. Undermedvetet så har jag alltid kopplat ihop bra motion med lidande. Jag sörjer när jag hör att det fortfarande mestadels handlar om att prestera på olika sätt. Jag tycker att skolans ansvar skulle vara att lära barn att det är roligt att röra på sig och vilka fördelar man får av det. Jag går så långt att jag inte ser nyttan av att ge graderade betyg i ämnet. Ge bara godkänt och underkänt beroende på deltagande.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s