– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det var rätt låga odds på att den första babyn in i familjen den här våren skulle vara en hundvalp, men så blev det. I går natt kom lilla Mara till oss från samma förening som vi tidigare har fått katter. Härifrån ska hon leta efter ett alldeles eget hem. En underbar liten hund är det, som en mycket lång resa till trots med glatt mod tagit sig an att bekanta sig med oss. Hon älskar barnen, och barnen henne. Hon är lyhörd, lättlärd och mycket sällskaplig. Och väldigt, väldigt söt…
Det är kattvänligt.
Ett risigt äppelträd, ett förfallet växthus och en synnerligen sliten mamma.
Min man är med Vilho på sjukhuset och jag är hemma med Tilda. Det är svårt, men viktigt, att försöka komma ihåg det friska syskonet när ett av barnen blir allvarligt sjuk. Och här hemma på gården fortsätter allt som vanligt. Hönorna är tillbörligt kränkta, Maggie-kaninen försöker riva ner sin bur varje gång man kommer nära eftersom hon vill ut och det ligger en vårsolskatt i varje hörn.
Nu börjar det dessutom bli lite babyfeber här hemma. Inte människobabysar alltså, because härrigud vad två människobarn räcker, men av andra sorter. Bläck och Twilight har lagt sig att ruva och jag har låtit dem behålla några ägg var. Under Bläck ligger det för tillfället fyra och under Twilight två. För säkerhets skull har jag lyft hönorna och märkt äggen med datum, så att jag inte ska råka plocka med mig fel ägg. Det gjorde hönorna, om möjligt, ännu mer kränkta. Om ca 21 dagar får vi se om det kläcks några kycklingar!
Enna var väldigt skeptisk till kameran och kom väldigt nära för att inspektera. Väldigt nära.
Berit har också vuxit till sig och kom för att blänga.
Sedan hittade de en grop som de unisont grävde mer i.
Dotty har äntligen börjat få lite fjädrar tillbaka på huvud. Hon har den vackraste teckningen i mitt tycke.
Fluttershy har legat och ruvat i evigheter redan, men utan ägg. 
Bläck och Twilight.
Och Maggie blir bara rundare och rundare. Om jag har räknat hyggligt rätt så borde det inte vara mycket mer än 1 vecka kvar av tiden. Tilda har förtjust klappat Maggie på magen och hävdar med bestämdhet att hon kände en baby sparka henne. Det tror jag väl lite vad jag vill om, och kaniner kan vara otroligt luriga. De kan ha alla tecken på att vänta smått, utan att faktiskt i slutändan klämma fram några.
En Mycket Rund Kanin. Och en lätt psykotisk katt.
Ett lovande bo! 
Och mycket nöjda katter…
Det här är dagen när Vilho till sist blev så dålig att han lades in akut på Barnkliniken. Såret på hans fot har blivit ordentligt infekterat och nu är det intravenös antibiotika som gäller. Han är, som vanligt, rätt nöjd med tillvaron och sitter för tillfället bredvid och pillar med sin pad. Jag är, också som vanligt, hyggligt lugn på utsidan och i fullkomligt kaos inuti.
Det här är också dagen jag stod naken i duschen hemma hos Basse när hans fru (som jag aldrig träffat) kom hem.
Dessa två saker är oväntat relaterade.
Mitt i allt sjukhusståhej fyllde vår Tilda 7 år. Till sitt kalas hade hon beställt en tårta som skulle krönas av hennes Dark Celestia pony. På eget bevåg bakade jag därför en fluffig chokladkaka och fyllde den med jordgubbsmousse. Tårtan är täckt med en sugarpaste som enligt förpackning smakar ”marshmallow” och enligt TIlda smakar ”sånt där gott tuggummi”. Till dess försvar ska påpekas att den var mycket lättarbetad och samarbetsvillig, även om jag kanske inte var väldigt imponerad över smaken (och efter ett par dagar i kylen är den liksom geggig på tårtan). Förutom Celestia finns det på tårtan ätbara små diamanter och svart glitter. Vi åt det tillsammans med barnen på kalaset och filosoferade sedan om hur fint man förmodligen bajsade efter sån mat.
På födelsedagsmorgonen kom vi in och sjöng för henne, så där vackert som man sjunger tidiga morgnar när man innan inte gjort annat än viskat. Hon rev med förtjusning upp presentskörden och vi åt kladdkaka och drack te ur de små rosenmuggarna. En mycket bra start på en födelsedag!
I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:
”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”
Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.
Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10?
Vilho: Eh… Kanske 3?
Läkaren: Och hur ont har du nu?
Vilho: Ungefär 6.
Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.
Läkaren: Så är du själv orolig för din fot?
Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.
Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.
Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?
Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.
Jag sitter här i Barnklinikens föräldravänterum. Vilho har i vanlig ordning varit en stjärna, och dessutom på fastande mage. Han och räven preppades för operation och sedan fick vi sätta oss och vänta. Räven blev ganska exalterad över att det var en elektrisk säng och började trycka på alla knapparna. Till slut blev Vilho arg på räven och sa att räven skulle skärpa sig och inte vara så barnslig fast räven bara ville ha kul.
Och vi väntade, och vi väntade. Först efter tre timmars väntande i preppsalen var det dags. Vilho fick dricka något medel som han förhöll sig passligt skeptisk till. Sköterskan sa att man kunde bli ”lite konstig” av medlet. Vilho menade att det var skitsnack men började efter typ 10 min prata så konstigt att jag inte förstod vad han sa. Så diskuterade vi varför det var olämpligt att han steg upp ur sängen, att jag var en elak mamma och att det fanns märkliga ljus i taket samt att någon hade satt fingrar i slutet av hans hand. Sedan greppade han resolut fjärrkontrollen till sin säng och tryckte på alla knappar så länge han fortfarande orkade lyfta handen. Räven var stum av beundran. När Vilho började dåsa bort försökte jag hänga undan fjärrkontrollen men möttes av ilsket morrande (oklart från vem) så ungen låg där med räven på en armen och fjärrkontrollen på den andra.
Provresultaten borde vi få först om några veckor. Nu väntar jag på att han ska vakna.
Det är nog när ens barn blir sjukt och man förväntas ta ansvar för sitt eget arbete som man märker hur dålig självdisciplin man har. Vilho är i skolan som om inget hänt, medan jag sitter hemma som ett vrak och försöker bringa mig själv till att skriva avhandling. Det finns ju liksom ingen som skulle se om jag istället maratontittade på Austen-filmer eller bäddade ner mig soffan, åt choklad och läste annat än forskningslitteratur. En del av mig tycker också att det vore helt förståeligt om jag gjorde det. Man blir helt sjukt fysiskt trött av extrem mental stress. När jag försökte skärpa till mig och diska lite tappade jag stekpannan. Handen orkade helt enkelt inte hålla i den.
Helt crazy.
För övrigt finns det ju egentligen en massa saker att vara tacksam över, inte minst att ungen med största sannolikhet inte kommer att dö av sin sjukdom. När ett sådant alternativ har ställts framför en så känns alla andra scenarier plötsligt betydligt mer lätthanterliga. Det är egentligen en fråga om perspektiv. Valet mellan ”sjuk” och ”inte sjuk” är precis lika enkelt som valet mellan ”sjukdom med hög mortalitet” och ”sjukdom med nästan noll mortalitet”. Om jag skulle våga mig på en gissning så har han en autoimmun sjukdom som orsakar skelettinfektion. Verkligen inte vanligt, men långt ifrån unikt. Och det finns så många saker som kunde vara värre. Hans sjukdom kunde vara värre. Vår livssituation kunde ha varit upp-och-ner från början. Vi hade kunnat bo i ett land utan tillgång till modern sjukvård eller i ett land där den moderna sjukvården skulle kosta mer än vad vi hade råd med. Förutom att han är sjuk, har vi egentligen ingenting att klaga på.
Det var som när vi satt och väntade på sjukhuset förra veckan. Vi satt totalt i närmare 8 timmar i olika väntsalar och någonstans där vid 7 väntade timmar började Vilhos tålamod tryta – inte minst för att han fortfarande hade en kanyl i armen – och han ville att jag skulle gå och härja med personalen. Då talade vi om hur man ska lita på att folk gör sitt bästa och att det finns ett system som gör att man kommer in så snabbt det bara går. Dessutom talade vi hur det är en bra sak att inte vara den som måste gå före i kön. Att den som måste få gå före i kön inte är lyckligt lottad.
Jag försöker ta saker med ro, det gör jag verkligen.
Och så får vi ett brev där de meddelar att de bokat plats för Vilho på bäddavdelning på barnsjukhuset. Torsdag morgon klockan 8 ska han infinna sig, sövas och undersökas. Jag är inte riktigt säker på hur man tar sådant med ro så jag tar det med choklad. Man tager vad man haver, liksom.
Igår hade vi för första gången på drygt 7 år barnvakt för att kunna gå ut på tumis, jag och maken. Vi gick till Saslik och åt klassisk rysk mat tills vi knappt kunde stå. Inte spektakulärt fantastiskt gott, men mycket på tallriken (vilket är långt ifrån självklart i dagens restaurangkultur) och vällagat. Efterrätten var enorm. Den första efterrätt som vunnit över mig, om jag ska vara ärlig.
Sedan gjorde vi huvudbonader av servetterna, så där som man gör när man inte är van vid att äta mat bland vuxna, innan vi åkte hem vid klockan 22 och somnade av utmattning.
Hit och dit och tillbaka igen 