Ett meddelande till alla vuxna från min son

I går blev Vilho sämre på kvällen och vi åkte därför in till akuten. Det är, som det brukar vara söndagkvällar på akuten, en lång och tråkig historia så jag ska inte trötta er med den mer än att säga att vi fick komma hem igen och att Vilho mår bättre i dag. Nej, istället vill jag skriva något som jag lovade Vilho att jag skulle skriva:

”Problemet med de allra flesta vuxna är att de inte lyssnar till slut. De avbryter utan att man får prata färdigt. Och då förstår de inte vad man menar.”

Sen lovade jag också att jag skulle berätta om när vi träffade läkaren igår, en ung, tämligen stressad läkare på akuten, ”så att de förstår vad jag menar, mamma”. Gårdagens läkare var nämligen inte direkt bäst i världen på att lyssna och det kändes inte som att hen förstod vad vi försökte förklara. Och ska man göra en bedömning om någonting så allvarligt som ett möjligt infekterad sår in i någons skenben så är det rätt viktigt att lyssna. Lyssna, och att ställa rätt frågor.

Läkaren: Hur ont hade du innan biopsin, på en skala från 1-10?
Vilho: Eh… Kanske 3?
Läkaren: Och hur ont har du nu?
Vilho: Ungefär 6.

Pluspoäng för att läkaren ställde sina frågor till Vilho istället för mig. Minuspoäng på att hen gjorde en smärtbedömning på ett barn som en timme inne fått full dos av två olika sorters smärtstillande medel. Han svarade på frågan helt korrekt, men svaret ger inte en rättvis uppskattning av hans smärta efter biopsin i jämförelse med innan. Innan klättrade han i träd helt utan smärtstillande. Nu kan han inte längre stöda på sin fot ens med smärtstillande.

Läkaren: Så är du själv orolig för din fot?
Vilho: Njae. Eller, jo. Jag är orolig.

Pluspoäng för att läkaren försöker att ta hans oro på allvar. Minuspoäng för att hen inte förstod vad oron bestod av. Vilho var nämligen inte rädd för att det var något fel på såret efter ingreppet, utan för att de skulle behöva ta blodprov eller sticka honom i foten igen.

Det är inte alldeles lätt att prata med barn och jag vet ju själv hur det ibland känns som om de berättar saker som är helt irrelevanta för vad det var man frågade dem. (Så vilken är din favoritfärg? – En dag såg jag en fågel på dagisgården och *10 minuters utläggning om fåglar*) Men jag tror också att vi vuxna misstar oss grovt om vi antar att märkliga svar alltid är en effekt av att barn inte riktigt förstår snarare än att vi vuxna inte riktigt lyssnar. Kanske barnet såg fågeln på dagisgården en dag när hen hade sin nya fina fågeltröja med favoritfärgen röd och tolkade det som ett tecken? Kanske barnet bara tyckte att det var en så alldaglig fråga att hen hellre ville prata om favoritdjuret fåglar?

Om vi tycker att det är viktigt att förstå vad barnen menar så måste vi lyssna. Inte lite grann för att göra en förhastad tolkning, utan helt till slut. Vi måste låta barn tala till punkt. Och om vi vill få fram specifik information måste vi ställa rätt frågor. Det gäller för övrigt inte bara med barn utan med allt. Ställer man inte frågan rätt så säger inte svaret någonting. Inte ens om det är den ultimata frågan.

Så där. Där har ni problemet med de allra flesta vuxna. Vi ställer frågor men vill inte lyssna på svaren. Vi vill ha det enkelt och snabbt. Vi vill ha 42, men förstår inte vad det betyder eftersom vi inte vet vad vi frågat. Och jo, att lyssna till slut blir betydligt svårare när man är trött och stressad vilket man är största delen av tiden när man har små barn och särskilt när de små barnen svarar på till synes enkla frågor med långa berättelser. Ju mer trött och stressad man är, desto mindre tålamod har man med att lyssna och egentligen så är det förstås helt ok att det är så ibland. Men om, eller kanske snarare när, det är så ska man inte skylla på att det är barnet som inte svarar. Det är vi som inte lyssnar.