Jag tittar till kaninerna i deras bur och hittar bara fyra kaninungar. Samtidigt ser det ut så här inne hos hönsen. Man vill ju inte diskriminera eller så, men nu är det nog nånting som inte riktigt är som det ska.
Kategori: Vardagslivet
Räddningen i nöden; kaninungar
Inom mig bubblar ett inlägg argare än Det Stora Debaclet (kallas på fullt allvar fortfarande så på Genusdebatten) då jag bad folk som inte kunde läsa innantill att sitta ner och hålla käft och några blev ledsna för att jag använde fula ord och menade att de hade förlorat all respekt de inte heller tidigare hade agerat utifrån för mig. För tillfället består inlägget till 95% av svordomar. Möjligen behöver jag finslipa det lite. Därför kommer här bilder på kaninungarna. Och när ni sedan läser det väldigt arga inlägget så kan ni ju med fördel komma tillbaka hit och titta på bilder av kaninungarna emellanåt, för allas bästa liksom
.
Bland männen i mörkret utanför ett polishus.
Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.
I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.
Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.
Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.
Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.
Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.
När man är i svampskogen med barnen
”Här är som en stig, mamma!” hojtar barnet glatt och piper iväg som en speedad vessla.
Vi måste nog ta ett allvarligt snack om vad begreppet ”stig” egentligen innebär tror jag.
Goda krafter och en sjuk massa kassar med kläder
Jo, världen är full av rasism och förakt mot medmänniskor och jo, mycket av det frodas i Finland. Men så kom en vän och kollega och meddelade att han bodde nära en av insamlingsplatser för kläder till de asylsökande i Helsingfors och att han kunde ta med några av våra avlagda kläder också. Eftersom det är ett skriande behov av främst varma manskläder så satte jag ut ett kort meddelande på vår lilla bys Facebooksida att om någon hade något kunde jag ordna att det kom till rätt ställe.
Och hela saken fullkomligt exploderade.
I dag har jag och min vän sorterat och märkt upp kassar med varma, sköna vinterkläder och manskläder i största allmänhet. Det blev totalt 25 kassar. En hel bil full (och lite till). Bara från den här lilla byn.
Viljan från vanligt folk att hjälpa till är enorm. Faktum är att hjälpvilligheten är så stor att systemen kraschar. Samtidigt som människor i nöd som söker sig till våra länder fastnar i byråkratin på vägen in står det fullt med människor beredda att dela med sig av sitt överflöd på andra sidan, men ingen vet riktigt hur de ska kunna mötas. Flyktingarna blir till ett mycket större problem än vad de skulle kunna vara om de byråkratiska strukturerna var uppbyggda med syfte att ta emot istället för att stänga ute. Om man kunde låta alldeles vanligt folk få hjälpa till istället för att lägga hela ansvaret på en stat som inte kan handskas med vad som nu händer.
Så även om det finns sorgligt mycket rasism så är de goda krafterna fler och starkare. Vi måste bara tillåta att de tar över.
Inte riktigt i tid
Har varit på en väns mycket lyckade disputation och skulle vidare på karonka (alltså festen). Fick så en helvetes huvudvärk och var tvungen att inta horisontalläge tills jag lyckats äta tillräckligt med värktabletter för att kunna resa mig. Insåg till min besvikelse att jag skulle bli några minuter sen men körde… eh… ansvarigt och sansat till festplatsen. Struttar in och möts av skrämmande tystnad. Inser att jag är en timme tidigt. Gråter inte fast det kändes rimligt.
Går ut till bilen där jag av någon outgrundlig anledning har en flaska läsk och rosenmuggar. Gräver fram några inte alltför smutsiga godisar från botten av handväskan.
Väntar.
Så blir man inte årets mamma i år heller
Gårdagen var en riktig sån där pissdag då man konstant ligger några minuter efter i allt man tar sig för, så att man lagom tills dess att man ska hämta barnet från eftis måste ringa och säga att man trots tappert försök sitter fast i trafiken och blir 20 minuter sen att hämta.
Och så har man 10 minuter på sig att ordna näringsrik, god mat till ungarna innan ena ungen ska skjutsas till aktiviteter och den andra ska till en kompis innan man själv borde infinna sig kvicktänkt och inspirerad på ett möte. Köpte ett kilo färdiga köttbullar som barnen åt direkt ur paketet innan vi susade i väg igen och jag lyckades ta mig tillbaka till att bara vara några minuter sen istället för tiotals när jag cyklade iväg till mötet.
Ibland känns det som om man skulle förtjäna lite paus från tidens gilla gång.
Perspektiv
Just nu känns det som om mina ord sitter fast i något sorts svart hål av obetydligheter. 60 miljoner människor i världen är på flykt och vi talar om flyktingkrisen som om det vore en kris för Europa, att flyktingkaoset är ett besvär för oss som vill ha struktur och officiella papper och sånt världsligt trams när människor som flytt i månader möts av rakbladstråd när de når Europa. Vi talar om kostnader för invandring när desperata människor springer över fält med sina små barn i famnen samtidigt som gränspoliser skjuter efter dem.
Perspektiven här är så åt helvete sneda att jag liksom inte ens vet var jag ska börja.
För jag tror att när barn i skolan om några hundra år lär sig om vår tid så kommer de att oförstående skaka sina små huvuden och undra hur i hela helvete vi tänkte när vi ställdes inför människor på flykt och reagerade med att bygga taggtrådsstängsel runt vårt välstånd. Jag tror att de kommer att fråga sig hur vi kunde veta, hur vi kunde ha tillgång till alla dessa vittnesmål, och ändå inte agera.
Europas motstånd mot flyktingarna är vår tids största skam.
Samtidigt betyder det förstås inte att det som finns runt omkring mig här (huset, barnen, djuren, avhandling och så vidare) inte skulle vara förtjänta av min uppskattning och att man inte ska tillåta sig själv att vara lycklig och tacksam över vad man har. Inte heller betyder det att man inte får ta sig an så kallade lyxproblem i samhället.
Jag har anmält som frivilligarbetare vid Röda korset, om det finns någonting som jag den vägen skulle kunna göra rent praktiskt för de asylsökande. Och sedan tänker jag tillåta mig själv att klaga över antigenusmuppar och skryta över mitt förhållandevis bekväma liv igen.
Inspelning
Har spenderat en dag i ett fantastiskt vackert kök tillsammans med superbegåvade dryckesfantasten Linda och kockgeniet Filip för TV-inspelning. I vår någon gång får ni se hur det blev. Tills dess får ni drömma om att ni hade receptet på Lindas morotskaka because härrimingud så god den var.
Ibland har man en hel del att vara tacksam över
Igår var det makens födelsedag. Jag stod på eftermiddagen och stekte plättar till barnen. Han hjälpte dem att öppna en syltburk. När jag hör honom svära ljudligt tittar jag upp och maken håller ett hårt tag om sin egen högra handled. Mellan fingrarna sipprar blod. Burken har spruckit och skurit honom, djupt och långt, rakt över handleden.
Och det är vid sådana tillfällen man är lite extra tacksam över systemen. Jag ringer 112 och de svarar nästan innan den första signalen nått fram. Maken förklarar situationen (min finska, där och då, sträckte sig inte bortom att högljutt skrika blod, hjälp och biipaabiiipaaa) och vi kommer överens om att det inte kommer så mycket blod att vi behöver en ambulans, utan att vi kan hoppa i bilen och susa till sjukhuset. Då är man också tacksam över att barnen är så stora att man kan säga till dem att hålla sina telefoner på och att vi snart kommer tillbaka hem igen och sedan bara åka, istället för att behöva packa ner en baby någonstans.
Man är också otroligt tacksam över att det bara är att stiga in på sjukhuset och få hjälp. Utan att oroa oss över hur mycket det kostar. Utan att oroa oss över om vi skulle få hjälp alls. Maken var drogad och lagad (fem stygn) inom en timme, och vi kunde bege oss hemåt. Ja, och så är man tacksam över att man har bra grannar, som varit och tittat till barnen eftersom vi åkte i väg i sådan hast.
Nu några bilder på kaninungar för att lugna nerverna.
”Hur ska du klara av att sälja bort de här små sötnosarna” brukar min man hånfullt fråga mig. Som om jag skulle vara den enda som är kär i dem.
Hit och dit och tillbaka igen 