Kategori: Vardagslivet

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att ha det oförskämt bra

Charlotte4 kommentarer

Ibland  fastnar jag i tankar på orättvisorna i världen. Alla dessa föräldrar som mister sina barn i Medelhavet. Alla dessa som flyr från bomber och död och möts av omöjliga passkontroller. Alla dessa som inte har någonting kvar och ingenstans att ta vägen.

Och visst, jag skulle kunna skriva en lång lista över saker i mitt liv som kanske inte riktigt går som på Strömsö men ändå. Jag har det verkligen oförskämt bra, och inte för att jag förtjänar det mer än någon annan utan för att jag har haft en sjujävla tur.

Då tänker jag också att jag verkligen inte orkar blogga om världens ondska, jag orkar inte släppa den inpå mer än vad jag redan gör genom att till exempel läsa nyheterna eller möta de asylsökande. Orkar inte. Samtidigt så känns det fullkomligt bisarrt att blogga lättsamheter när världen ser ut som den gör. Man borde ju skriva något smart och engagerat och liksom påverka.

Och så fastnar man i något sorts limbo där man inte skriver något alls, och känner sakta men säkert hur viljan att – eller snarare behovet av att – skriva skriva skriva fräter sönder en.

Jag tänker så här. Vi måste upprätthålla lättsamheterna. Dagens jävla outfit-bilderna. Kattungevideorna. Recepten. Blommorna. Leendena. Glädjen. Vi som har privilegiet att kunna göra det ska upprätthålla den goda världen. Det vackra, sprakande, fantastiska livet. Med respekt för att det är ett privilegium och inte en självklarhet förstås, men leva det till fullo ändå. För annars finns det ingenting att kämpa för.

Vardagslivet

Dagarna man aldrig tror man ska få uppleva

Charlotte4 kommentarer

Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.

Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.

Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).

Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.

Det går över.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Världens bästa jul får man om man låter världen komma in

Charlotte2 kommentarer

Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.

Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.

Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.

”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”

Snart. Hoppas jag.

Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.

Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.

Hela anledningen till att vi skaffade ett stort hus
Älgstek på väg
Världens snyggaste mustasch
Vi har inget gemensamt talspråk

Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.

Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!

Vardagslivet

Go the fuck to sleep.

CharlotteLämna en kommentar

Tilda har haft en kompis här över natten och jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag kom på den ljusa idén att därför sitta uppe oförskämt sent och jobba med avhandlingen. Det flöt på. Jag fick massor gjort. Bara jag och mörkret. Det var en god bit över midnatt när jag kröp i säng.

Klockan 4.27 stod det två glada barn i min sovrumsdörr och undrade om nu vore en lämplig tid att vakna för att återuppta föregående dags lekar. Jag misstänker att jag kanske inte riktigt formulerade mig så men jag svarade ungefär att ”nej, älskade barn, inte än”.

Det finns inte kaffe nog i världen för att rädda den här dagen.

Vardagslivet

Att ha en städerska (och barn och katter)

Charlotte1 kommentar

Som den trogna läsaren vet har vi städerska. Det tog mig väldigt lång tid att acceptera det och sluta känna att jag måste städa huset innan städerskan kommer, eller skämmas för att hon är här. För det är ju så med kvinnojobb att vi kvinnor förväntas både vara bra på dem och kunna utföra dem vid sidan av allt annat. Kvinnojobb som sådana klassas som  okvalificerade och enkla vilket innebär att det är ett nederlag när man behöver outsourcar dem.

Samtidigt så betraktas de som arbetar med kvinnojobben på något vis som liksom utsatta. De har inte själva valt sin karriär. Gillar de vad de gör är det en hobby, gillar de inte vad de gör är de underst i hierarkin. Och visst ligger det en hel del i att kvinnojobb klassas som sämre (se bara på löneutvecklingen och möjligheten till vidareutbildning) än det typiskt manliga, men vi ska vara väldigt försiktiga med sådana generaliseringar.

Man berövar nämligen samtidigt kvinnor yrkesstolthet och förtroendet att kunna göra egna val. Vår städfirma skapades av och drivs av en synnerligen kompetent och driftig kvinna. Hon (och hennes anställda) är helt galet mycket bättre på att städa än vad jag är. Genom att outsourca vad jag inte hinner och någon annan dessutom gör bättre försöker jag inte alls upprätthålla hierarkier utan ge driftiga kvinnor arbetsmöjligheter och mig själv mer tid att sköta min egen karriär. Många kvinnor vinner på det.

En sak jag var lite orolig över är att mina barn skulle växa upp i tron om att någon annan plockar undan deras skit. Så har det dock inte blivit. Inte ens lite. Tvärtom snarast. Nedan finns en bild på dotterns rum i skrivande stund. För att städerskan ska kunna göra sitt jobb (vilket inte sträcker sig bortom att dammsuga och tvätta golv) måste barnen städa. Av respekt för andra människor, måste barnen plocka undan efter sig. De förstår konceptet betydligt bättre än vad de rent krasst är bra på att hålla ordning, ska väl tilläggas, men det funkar ändå. Det att kvällen innan städerskan kommer måste allt ha röjts undan.

Dessutom kör vi en omgång av Bohemen Maggies lek Hitta katten. Rätt svar får ni ikväll!

Detta är alltså dagen efter att städerskan gjort skinande rent. Men ni ser det, va? Att golvet blänker där det skymtar bland klädhögarna?

 

Vardagslivet

Stora bakardagen och den nya Star Wars filmen

Charlotte2 kommentarer

I dag har jag och Tant Annika haft den traditionella stora bakardagen, även om vi i ärlighetens namn bara hann med tjong (gräddkarameller), fudge och saffransskorpor för att vi båda två var trötta som as. Barnen hjälpte till, men det var mest i skedet när det var dags att provsmaka eller diska bunkar. Vi hade också lite julklappsöppning och middag i salen. Så där som det ska vara. Snön låter vänta på sig, så man får skapa julstämning med det man har liksom.

Hjälpreda.

  

En av mina ledsna blommor som uppgraderats till julgran.

I morse, okristligt tidigt, var jag och maken på plats i Helsingfors för att titta på den nya Star Wars-filmen (för vi är vuxna och kan göra vad vi vill så det så). I korridoren stod två ynglingar iförda någon sorts svarta dräkter och med plastiga light sabers i handen och vi höll på att fnissa ihjäl oss. Så funderade vi ett tag på om vi blivit gamla, om vi har blivit sådana människor som skrattar åt nördar. Men jag tror att det har att göra med att vi är föräldrar och att våra barn har likadana svärd och att vi därför reagerade med fnissattack.

Ja, för lite senare såg vi en i nästan perfekt Obi wan outfit och höll på att dö av avundsjuka.

Filmen då? Den är tamefan den bästa film jag någonsin sett. Under bilden ger jag ett exempel på varför, men det är lite spoiler alert på allt sånt så ni måste själva skrolla dit. Utan att spoila någonting kan jag dock säga att den största anledningen till varför jag älskade filmen (förutom att den upprätthåller andan med ursprungliga Star Wars) är att det är en snygg, välgjord äventyrsfilm som inte går ut på att vita snubbar räddar världen. Det är helt enkelt jävligt uppfriskande.

Vi ser rätt psykotiska ut. Det är för att vi snart ska få se DEN NYA STAR WARS!!!

Jo alltså, precis i början av filmen möts den kvinnliga protagonisten och en av de manliga. De hamnar mitt i en strid och flyr springande. Han försöker ta hennes hand och hon skriker typ ”vad gör du?”. Han svarar ungefär ”vi måste fly” och hon vrålar ”så släpp min hand då!” tillbaka. Just detta eviga med att mannen ska hålla kvinnan i handen när de borde springa för allt vad sulorna håller har jag haft väldigt svårt med.

Vardagslivet

Ensamma strumpor och ledsna blommor

Charlotte2 kommentarer

Jag har en låda med ensamma strumpor. Jag har haft den i många år. Så många år, faktiskt, att flera av strumporna i den blev ensamma redan när jag bodde i Sverige. Som den trogna läsaren redan vet tar jag emellanåt fram lådan och sorterar strumporna, letar par till dem som varit ensamma i åratal, och lägger sedan tillbaka alla de ensamma i lådan igen. Det är sanslöst tillfredsställande att gå igenom ensamma-strumpor-lådan och se högen med ihopparade strumpor växa. Närmare 30 par fick jag ihop i förrgår och bland dem ett par av mina fårstrumpor som följt med från Sverige.

Och man ska aldrig ge upp sina ensamma strumpor för strumpor kan röra sig i dimensioner som människans sinne inte uppfattar.

Vilhos veckodagsstrumpor. Nästan en hel vecka av ensamma strumpor.

Ytterligare en svaghet jag har är blomaffärer. För det första är jag en junkie, som behöver ljuset och dofterna i blomaffären regelbundet, men det är egentligen inte något större problem. Det större problemet är att jag tvångsköper alla ledsna växter – ni vet de där som reas ut för ett par euro för att de är slitna och ingen vill ha dem fast de egentligen inte gjort något grövre fel än växt så mycket att de inte får tillräckligt med näring i den snålt tilltagna kruka de tvingats växa och därför börjat se sorgsna ut. De plantorna. Jag köper dem allihop.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snabbgående finländare

Charlotte3 kommentarer

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Blåhåriga barn

Charlotte7 kommentarer

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda

Nyhetsplock · Vardagslivet

Ikväll har ni chans att få mer av mig än ni någonsin velat ha

Charlotte9 kommentarer

Jag har visst glömt att berätta, men i kväll ska jag alltså vara med i SVT Debatt och prata smink på barn.

Och nu ligger jag på ett hotellrum i Sverige och undrar hur i hela helvete det blev så här. Av alla viktiga genusfrågor i världen – av allt det jag verkligen brinner för – så ska jag tala om smink på barn. Maken till västerländskt, lyxproblem har jag nog aldrig sett.

WIN_20151126_185539