Jag har en låda med ensamma strumpor. Jag har haft den i många år. Så många år, faktiskt, att flera av strumporna i den blev ensamma redan när jag bodde i Sverige. Som den trogna läsaren redan vet tar jag emellanåt fram lådan och sorterar strumporna, letar par till dem som varit ensamma i åratal, och lägger sedan tillbaka alla de ensamma i lådan igen. Det är sanslöst tillfredsställande att gå igenom ensamma-strumpor-lådan och se högen med ihopparade strumpor växa. Närmare 30 par fick jag ihop i förrgår och bland dem ett par av mina fårstrumpor som följt med från Sverige.
Och man ska aldrig ge upp sina ensamma strumpor för strumpor kan röra sig i dimensioner som människans sinne inte uppfattar.
Ytterligare en svaghet jag har är blomaffärer. För det första är jag en junkie, som behöver ljuset och dofterna i blomaffären regelbundet, men det är egentligen inte något större problem. Det större problemet är att jag tvångsköper alla ledsna växter – ni vet de där som reas ut för ett par euro för att de är slitna och ingen vill ha dem fast de egentligen inte gjort något grövre fel än växt så mycket att de inte får tillräckligt med näring i den snålt tilltagna kruka de tvingats växa och därför börjat se sorgsna ut. De plantorna. Jag köper dem allihop.
Hit och dit och tillbaka igen 
Åh jag förstår precis det med blommorna. Och så fick jag lite dåligt samvete för att jag inte parar ihop mina ensamma strumpor. Men jag parar inte ihop några strumpor alls längre. Hugger två på måfå bara. Så man kan ju säga att inga av mina strumpor är ensamma då eller?
I högstadiet där jag jobbar verkar det vara väldigt inne att rocka sockorna, men ändå färgkoordinera lite lagom mycket. Två olika veckodagar torde vara alldeles utmärkta tillsammans! Tadaa, instant fashion!
(Men kanske inte lika tillfredsställande som att lyckas para ihop ensamma strumpor.)