– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Så jag är egentligen helt ok med att det är kommit snö och kyla och sånt. Det är ju i sin ordning, så här i slutet av november ändå. Och te smakar alltid bättre när det är kallt ute.
Men att skrapa bilrutor alltså. Det skulle jag gärna kunna vara utan.
Ni då? Vad är det bästa respektive sämsta med vintern?
Det är ganska många som har hört av sig och undrat hur det gick med korsetten förra fredagen. Jag frågade ju er lite snabbt om ifall det var ok att be grannkillen om hjälp att knäppa korsetten, eller mer socialt accepterat att typ vrida axeln ur led.
Och jag sa det där om axeln egentligen mest som ett skämt och så tänkte jag att jag inte behöver hjälp av någon (så det så!) och så krängde jag på mig korsetthelvetet själv.
Det var först på kvällen dagen efter som jag märkte att armen var lite öm och jag har ju inte tid för sånt vekt trams så jag har kört på som vanligt under veckan. I går konstaterade en läkare, som förövrigt gjorde ett beundransvärt jobb med att hålla god min, att jag har flera ordentliga muskelbristningar i axeln och att den är inflammerad. Ja, och eftersom jag gör saker ordentligt när jag gör dem så är min armbåge också inflammerad. På flera ställen. Och de klämmer på nerverna så att min vänsterhand är fucked up.
Läkaren skrev ut smärtstillande som har ett namn jag inte kan uttala och en biverkningslista ett par sidor längre än min avhandling. Hon sa att jag måste vara i ”total vila” i minst några dagar och därefter sjukskriven i minst en vecka. Och så tittade hon på mig så där som jag brukar titta på mina barn när jag sagt att de inte får äta godis men jag vet att de gömmer en svettig chokladbit i handen och att de kommer att äta den så fort jag vänder ryggen till.
Till ert försvar ska sägas att ni uppmanade mig att knacka på hos grannkillen, vilket så här med facit i trasig hand, kanske ändå hade varit att föredra. Men jädrar vilken fest det var!
En fryntlig mus spatserar förnöjsamt över köksgolvet.
Samtidigt, i rummen bredvid:
I dag svassade jag runt i milda pasteller, med ett par klädsamma pälsfodrade boots. Håret har jag själv satt upp i en lös, trendig tofs.
Byxor: HMs vårkollektion anno 2004. Kategori ”pyjamas”.
Jacka: Loppisfynd.
Dödskallereflex: Hittad på bilgolvet i makens bil.
Smink: Gårdagens.
Lång historia kort.
Ok, så jag ska på min väns disputationsfest och inser så här nu, ensam på kontoret, att det är precis så svårt att knäppa in sig själv i en korsett som man hade kunnat föreställa sig. Killen som har rummet bredvid är fortfarande kvar på jobb. Så, ni som varit i det här gudsförgätna landet längre än vad jag har: vad säger kutymen om att be honom knäppa min korsett? Vi har hälsat i hissen en gång och så.
Eller är det mer accepterat att helt enkelt bara vrida axeln ur led?
Tacksam för snabbt svar!
Dottern till sonen:
”Vet du hur mycket jag älskar dig…? INGET ALLS!”
Jag är irriterad. Känner mig rastlös. Har svårt att komma till ro med mitt avhandlingsskrivande. Reser mig hela tiden. Det kryper i benen, under huden, i själen.
Och jag kan liksom inte skaka av mig känslan.
Så inser jag att jag faktiskt inte har druckit något annat än kaffe på hela dagen och efter lite räknande är jag beredd att erkänna att den här svårigheten att vara still möjligen beror på att jag just svepte min tionde kopp kaffe.
Det här till exempel.
Jag bytte själv däck på bilen. Med mina egna små händer. Eller alltså, jag hade ju en sån där som man sätter på bultarna och vrider på och en sån där man sätter under bilen och snurrar på. Jag är ju inte Wonderwoman liksom.
Men ändå. Det här kändes som en viktig grej. Som ett litet steg i rätt riktning av att vara fullt kapabel att klara sig själv – att det inte finns aspekter av mitt liv som är beroende av att min man tar av sin tid för att föråldrade och felaktiga könsnormer säger att jag inte kan klara dem själv. Bilen är förresten det första och hittills enda som jag har ett eget lån på. Som jag med min lilla inkomst har blivit beviljad lån för. Inte för att det är kul att vara skuldsatt eller så, men det är grymt skönt att kunna ordna det själv.
För att inte tala om friheten att ha körkort. Det är förvånansvärt många kvinnor som inte har körkort utan är beroende av att männen skjutsar dem, eller som åker kollektivt. Och jag har full respekt för dem som åker kollektivt (vi borde ju åka mer kollektivt egentligen, men det är ett helt annat inlägg) men jag skulle känna mig så trängd om jag inte hade körkort. Instängd. Beroende. Allt det där som jag inte vill vara och som jag är övertygad om är en synnerligen dålig grund för ett givande förhållande. Det är så viktigt att kunna ge sig av, så att man är där man är för att man har valt att stanna.
Undrar om det är sånt som män också brukar tänka på när de byter däck.
I går var det fest för de boende på och runt asylboendet i Forsby som jag har volontärat på ibland. Och satan i gatan vilken fest! Sällan har man sett så många mobiltelefoner fara i luften som när DJn började spela irakiska hits och trötta, slitna själar fick dansa tills svetten rann. Det var släktingar och vänner med via telefon från hela världen och för några fantastiska timmar kunde alla få glömma världen utanför. ”Disco! Disco!” skrek någon och hakade tag i min arm och sedan var den kvällen dömd att gå åt ett håll som jag, att döma av hur jag mår i dag, egentligen är alldeles för gammal för. Dansade tills jag nästan inte det minsta metaforiskt föll ihop (kom ihåg att äta och dricka!) och var sedan med på säkert 100 bilder. Skuttade runt som en berusad gasell och pratade massor med människor jag inte har något gemensamt språk med.
En enormt tack till arrangörerna och alla frivilliga händer som gjorde kvällen möjlig!
Nyheterna var där och rapporterade och programmet finns här (med start från 18.55 ungefär)!
Hit och dit och tillbaka igen 