I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.
Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.
Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.
Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.
”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”
Nej. Det har hon alldeles rätt i.
Hit och dit och tillbaka igen 
Vilket klokt barn du uppfostrat 🙂
Jag vet inte riktigt vem som uppfostrat vem i den här frågan egentligen.
Väldigt intressant! Min magkänsla är nej, inget smink för småflickor. Nagellack på julfesten skulle jag däremot tycka är ok. Så läser jag vidare och börjar fundera. För det är ju precis som du säger, varför är lite läppstift så farligt? Har det att göra med att vi tänker oss smink med direkt koppling till något slags framhävande av stereotyp kvinnlighet = sexighet? Det här ska jag grunna vidare på, för jag har inte tänkt på det förut.
Det är just det här som gör bloggade så givande, att man kan så små tankar i sig själv och andra.
Det finns ju också, kanske appropå det blåa håret, ett mer allmänt motstånd mot att barn, och särskilt flickor, förändrar sitt utseende. ”Men du är ju så söt ändå” eller när ungen redan har klippt av sig luggen, gråt och förtvivlan och ”Näe, du var ju så fin, nu är det helt förstört…” som om ungen plötsligt inte är fin längre.
Och på barn så är det den naturliga hårfärgen och det naturliga utseendet som är det fina. När jag gick på lågstadiet var det många av mina kompisar som permanentade håret (80-talet hade inte hunnit ta slut) och jag minns kommentarerna varje gång, att de ens får! Och det finns ett foto på mig där jag är kanske fem eller sex, jätteglad för jag har just fått håret krusat med en krusmaskin, och jag har aldrig känt mig så fin tidigare, och inte på många många år senare heller, för strax efter kortet togs fick min mamma syn på mig och blev så ledsen att efter det tänkte jag alltid först på vad hon skulle tycka, sedan på vad jag ville. Det blev så klart rakt igen efter en tvätt, men det spelade ingen roll. Samma sak om någon råkade rita med en penna på handen, det var någon form av brott mot den heliga naturligheten. Man får inte gör sig själv ful.
Nu var det kanske extremt i min familj (och vi ser ju hur det gick!) men även de som fick göra lite mer som de ville fick absolut inte färga håret eller klippa det i något annat än de vanligaste frisyrerna.
Jag tror så klart att föräldrarna som säger ”Du är ju så fin som du är” menar just att ingen förbättring behövs, och inte vill att barnet skall känna att det behöver förbättras, men det är fortfarande väldigt nära till att barnet blir mindre värt om det inte ser ut just så. Så fort vi värderar ett barn som ser naturligt ut högre än ett barn som har ändrat sitt utseende så värderar vi likt förbannat barnen efter hur de ser ut. Det är dags att lägga ner det nu, för länge sedan.
Så tycker jag att du kan hälsa Tilda att det är en jättefin blå färg! Mitt hår blev bara grönt den här gången, men jag skall försöka med blått igen för jag tycker egentligen att det är den bästa hårfägen.
Åh, Geiri, som jag känner igen mig i det du skriver! ”Du som är så söt som du är!” det liksom förutsätter att alla förändringar man gör på sig själv är för att behaga någon annan istället för att ge sig själv en känsla av någonting. När jag klippte av mig håret nu senast kände jag mig helt plötsligt fasansfullt mycket mer professionell till exempel. Och jag klippte av mig håret för att jag ville det, inte för någon annan.
Och nu ska jag fanimej ringa och be om en ny klipptid. Kanske jag färgar det blått också när jag ändå är i gång?
Och du, du är fin precis som du är. Oavsett hur du ser ut.
Både du och dottern verkar kloka (kan möjligen hänga ihop?) 🙂
Mina barn är vuxna, jag har aldrig varit ngn debattör, men läser gärna andras tankar. O blir förvirrad när jag får intrycket att det bästa är om man inte låtsas om att man har nåt kön. (Åtm inte om man är CIS-hetero, som jag…)
Men könet är ju en del av identiteten. Varken mer eller mindre. Som inte ska begränsa ens liv, men man kan leka med på olika sätt,
Gillar ditt resonemang. ”Smörgåsbord av könsuttryck” låter bra.