– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Skypear med min syster som sitter i personalrummet på sitt jobb som läkare.
Hon: Ok, du är på högtalartelefon nu. Bara så du vet.
Jag (så tydligt jag kan): Det hörs lite dåligt. Det lät som om du sa ”PENIS”.
Syskonkärlek. Man blir aldrig för gammal för sånt.
I går kväll var det dags för Exaudios konsert Trädgården. Och härrimingud så det var bra!
Inte nog med att det musikaliskt var örongodis – fantastiska röster utnyttjade på absolut bästa sätt med perfekt insikt i hur enskilda röster kan kombineras för att skapa någonting större – och att scenframställningen var förtrollande vacker. För själva berättelsen var vad som satte sig i själen. Det var inte en berättelse om bara Fredrika Runeberg utan om alla kvinnor som sätter sina drömmar åt sidan för andra och annat.
”En fågel satt fångad i en gyllene bur” sjunger de, och jag ser mig själv. ”[D]är karga små blommor i lysande färger, vittna om livet som trotsar och består”.
Jag sitter som trollbunden. Ser Fredrikas kamp för att få skriva. Känner hennes förtvivlan och frustration. Jag har levt den. Jag lever den. Den pockande, lockande driften att skriva, skriva, skriva som måste tystas, dämpas och anpassas till barn, till hushåll, till en makes viktiga schema. Att hela tiden stå lite på kanten av sig själv, stjäla tid för att få vara den man är.
Musiken strilar rakt in i mitt hjärta. Orden flyter ihop med mitt inre. Hennes längtan är min. Hennes tystade röst är min. Och när den lilla statyn som har symboliserat Runeberg dör gråter jag. Tänker på alla kvinnor som lever tystade, vid sidan av, halvt dolda bakom och lovar stilla att aldrig, aldrig tolerera det.
För den som är snabb finns det ännu en chans i dag att gå och se Exaudio i Helsingfors, klockan 14 på Sandels. Gör det! Ytterligare en chans finns för den som hellre åker till Åbo nästa veckas lördag. Och det här inlägget är inte sponsrat. Jag skriver det här för att den här konserten är något av det starkaste och mest omtumlande jag varit med om. Ta chansen!
Varje gång jag läser ett dokument där det står ”byfogde” läser jag ”byfåne”. Har på känn att jag kommer att behöva göra en find – replace i avhandlingen innan den lämnas in.
Jag och kidsen spenderade en fantastisk dag ute i snön. Främst var tanken att vi skulle ut på fältet och åka snowracer ner till dalen.
Tilda: Mamma, var är du?
Jag: På toa!
Tilda (utanför dörren): Men mamma, det är ju låst!
Jag (innanför dörren): Jo, jag är på toa.
Tilda: Men när dörren är låst kan ju inte jag komma in!
Jag: Nej, just det. Jag är på toa.
Tilda: Och ingen annan heller!
Jag: Det är lite poängen.
Tilda (med en lätt underton av skräck): Men mamma då är du ju alldeles själv där inne!
Fas 1, att få sitta ensam på toaletten är uppnådd. Fas 2, att få göra det utan att ha en samtidig konversation genom dörren är ännu en bit bort.
* Följande inlägg är sponsrat av Exaudio *
Jag har hela tiden varit skeptisk till att skriva sponsrade inlägg. Dels för att jag förstås är lite rädd för att inte kunna leva upp till förväntningar, men främst för att den här bloggen är mitt personliga space fritt från konventioner styrda av någon annan.
Men när Exaudio frågade om jag var intresserad av att skriva om deras kommande konserter kunde jag inte göra annat än jubla. Exaudio är en projektkör för finlandssvenska kvinnoröster, vilket bara det är värt en eloge. Men det riktigt spännande är deras senaste projekt: en föreställning om Fredrika Runeberg. Hon hänvisas ofta till som hustru till ”den store skalden” (i.e. Johan Ludvig Runeberg*) och levde sitt liv mer eller mindre i skuggan av sin make trots att hon var en synnerligen kompetent författare. I en kommentar till sitt eget författande skrev hon i Min pennas saga
”Att unga flickor af herrskapsklassen skulle lära sig fransyska, hade numera blifvit en gifven sak […] men utom en vanligen ganska löslig språkkunskap, samt något litet historie och geografi, nästan i utanlex form, var nästan alt annat vetande ännu förbjuden frukt, och mer och mer började jag förstå att så var, och gömde mina ’Eulers bref i fysiken’ och dylikt, så troget att ingen utom hemmet skulle få aning om att jag vågade syssla med slika vådliga ämnen. Mina skrifverier anade ingen, ej ens min syster.”
Runeberg argumenterade för att kvinnor skulle få bättre utbildning och vägra tro att kvinnor på något vis skulle vara sämre än män. Hon grundade en skola för fattiga flickor i Borgå samtidigt som hon vigde sitt liv och åt att sköta det hushåll hennes man ville ha. Av de åtta barn hon födde levde sex till vuxen ålder. Det skrivande som gav hennes själ tröst och styrka fick hon aldrig till fullo hänge sig åt.
Runeberg hade också en fantastisk trädgård i Borgå. Trädgården är i dag mer eller mindre återbördad till hur den torde ha sett ut när Runeberg ännu styrde över den och är därmed ett livs levande exempel på en 1800-talsträdgård. Trädgården var viktig för Runeberg och hon odlade förutom nyttoväxter och äppelträd och sådant även rosor, vilka var hennes favoriter. När Exaudio nu ger ton och röst åt Runebergs liv och gärning är det genom trädgården.
Föreställningar ges i Helsingfors lördagen den 30 januari kl 19 samt söndagen den 31 januari kl 14 i Gyllenbergssalen, Sandels, Topeliusgatan 2. Den som hellre vill se dem i Åbo (eller följa efter dem dit because groupies) får chansen lördagen den 6 februari kl 20 i Sibeliusmesum, Biskopsgatan 17.
Biljetterna beställer man från bokaexaudio(at)gmail.com till det facila priset av 20 e (15 e för studerande och pensionärer). Om någon mot förmodan ännu tvivlar på att det är en lysande idé att gå på minst en av de här föreställningarna ska ni lyssna på den här trailern. Det har jag gjort fler gånger än jag tänker erkänna.
* När man skriver ”Runeberg” betyder det nästan alltid J.L. Runeberg medan hustrun bara kallas Fredrika. På många vis ett klassiskt sätt att göra mannen till någonting representativt och professionellt och kvinnan till något familjärt och alldagligt. Fredrika var inte alldaglig.
När man står i duschen, känner det varma vattnet värma upp ens frusna kropp. Tvättar håret med schampot som luktar tonårstid och vårkänslor. Njuter i fulla drag, men räds samtidigt lite att man snart måste stänga av och gå och göra något annat. Och så istället för att vrida på kranen som stänger av vattnet så vrider man på kranen som kontrollerar temperaturen och avslutar därmed sin dusch med en snabbsköljning i knappt plusgradigt stril.
Man svär och kliver ur och tänker att man blev i alla fall ren. Tills man sveper in sig i den handduken Poppy-katten haft som liggunderlag och inte alls liknar en nyduschad, superfräsch pingla utan en bakfull Chewbacca.
Jag ska inte säga att jag gillar vintern. Principiellt är jag motståndare. Men gårdagen var verkligen helt otroligt vacker!
Sedan ett par veckor tillbaka har vi för första gången på över två år kunnat dricka vårt eget kranvatten, sedan vi fått ett gigantiskt filter installerat. Jag kan inte ens beskriva hur fantastiskt skönt det är att slippa släpa vatten från grannar och arbetsplatser för att kunna få sitt morgonte. Jag har funderat lite på hur jag skulle illustrera ett sådan inlägg, men så städade jag ur diskhon riktigt, riktigt noga och njöt till fullo av att vattnet inte missfärgade den på två minuter igen och tänkte att det vore en fröjdesak att berätta om.
Väldigt nära relaterat till detta är att sonen just nu är inne i en experimentfas, där han googlar sig fram till spännande (en del så spännande att mammans hjärta inte riktigt klarar av dem, som de där som i princip gick ut på att bygga en liten men fullt funktionell eldkastare) experiment att testa. Hur som helst, ungen hann först till diskhon. Det hade något med vattens densitet och regnbågar att göra.
Och i dag frös vattenledningarna för första gången. Delvis säkert för att det är minus 25 grader ute, men garanterat också delvis för att det är en random helgdag då det 1) är ett helvete att få tag på en rörmokare och dessutom 2) kostar ungefär lika mycket som en skjorta som kostar nästan 1000 euro att få frusna rör fixade. Eftersom vårt rörsystem skulle få Daidalos labyrint att verka logisk var vi inte riktigt säkra på var någonstans problemet fanns. Rörmokarna behövde inte mer än närma sig huset innan vattnet började fungera igen och efter att ha mätt med en mätare som möjligen har ett tekniskt namn tror vi att problemet kan ha varit att golvet där vattenfiltret står höll glada minus 11 grader. Jag är ju ingen expert eller så, men det låter rimligt att det skulle kunna orsaka trubbel.
Där i slutet av oktober kollade jag igenom barnens vinterkläder och plockade fram vad som skulle behövas när det blev kallt. I månader har jag sedan snubblat över dessa kläder som oanvända trängts tillsammans med höstkläderna vars säsong aldrig liksom tog slut. Vinterklädernas fanns överallt. Hela tiden.
Och i dag när det är minus 15 och ungarna vill ut och leka finns det ganska exakt ett par utebyxor att tillgå. Ett par att dela på.
Hit och dit och tillbaka igen 