– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag vet inte om jag borde vara upprörd eller bara rörd över hur många som hörde av sig och trodde att jag hade kidnappat barnen. Det hade jag inte. Dels hade jag checkat med både barnens far och skolan att det var ok att jag tog dem med mig, dels hade vi returresan redan ordnad. Närå, en snabb visit hos kusinerna var det.
Varken mer eller mindre.
Och nu är vi tillbaka i Finland, landet som är vårt hem.
Nu drar jag och kidsen till Sverige.
Jag får ofta frågan varför. Varför skiljer vi oss? Vi som verkade så lyckliga.
Och det är svårt att sätta fingret på en exakt orsak. Det är mitt initiativ, så man skulle ju kunna tycka att jag skulle kunna svara men det är verkligen inte så enkelt. Det var bara något som skavde. Skavde och skavde. Något som jag själv inte lyckades bli kvitt fast jag försökte förändra mig och något som vi tillsammans inte var tillräckligt starka för att kunna identifiera och bota.
Min älskade pappa gav mig en fantastiskt bra analogi från när han var och åkte skidor. Han upplevde att pjäxorna skavde och inte satt som de skulle och gick därför till hyrstället för att fråga om råd och de frågade honom vad han ville göra. Men hur ska man veta det? Hur ska man veta om pjäxorna slutar skava om man använder dem ett tag till? Kanske de passar bättre på foten om man bara åker in dem lite mer? Hur mycket får det egentligen skava innan man måste ta av sig pjäxorna? Är det så att man helt enkelt måste räkna med en del skoskav men att det är värt det? Eller är det bara så att pjäxorna faktiskt inte passar, att de skaver hål på en och att man börjar misströsta över om man egentligen borde ha pjäxor alls?
Där någonstans.
Och även om jag varit väldigt villrådig – han är alltså verkligen en bra typ egentligen – så var det något som hände i mig när jag förra hösten liksom började snöra av mig pjäxorna. Att få vara utan pjäxor kändes som ett absolut måste. Alla som dansat i högklackat sena nätter och sedan kommit hem och dragit av sig skon förstår känslan. Det är inte pjäxornas eller dansskornas fel och allt har inte varit dåligt men man orkar inte längre. Och inför tanken på att bli fri vad som skaver känner man sig lättad och upprymd.
So what om man måste gå barfota ett tag?
Jag måste bara säga att det är så jävla skönt att jag har berättat för er nu. Det här har liksom gnagt på mig i månader. Nu är det mest Rasputin som gnager på mig. Han är förmodligen den som har svårast att acceptera att jag inte är hemma så mycket som jag brukade och straffar mig med kalla tassen i början och sedan så mycket fluffig, klofylld kärlek att mina armar förmodligen aldrig kommer att läka helt.
Min största farhåga är att jag inte kommer att kunna få lån för att köpa ett eget hus någonstans, och det ser olyckligtvis ut att vara en väldigt realistisk farhåga. Bankerna verkar lite skeptiskt inställda till att stöda en ensamstående tvåbarnsmor som lever på stipendium. På ett ställe beräknade de min månatliga stadiga inkomst till 150 euro och menade att jag ligger på så satans mycket minus att jag inte kan försörja mig och barnen. Detta förstås för att de inte vill ta min faktiska inkomst, från alla extrajobb och från mitt stipendium, i beaktande.
Det, just det där, är en av anledningarna till att jag måste göra det här. Jag är fast i en kvinnofälla där vad jag gör inte räknas i den männens värld där besluten fattas.
Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här. En del beslut kan kännas väldigt tunga, nästan övermäktiga, fast man vet att de är rätt.
Jag är den första att erkänna att den man jag levt de senaste 12 åren tillsammans med är en riktigt bra typ, men också att vi inte är vårt bästa när vi är tillsammans. Att vi har så svårt att förstå varandra att vi skulle kunna vara från olika planeter. Att jag kvävs och att jag drar ner honom i mitt mörker.
Att det är dags att vi går skilda vägar.
Vi har i flera veckor turats om att bo i huset tillsammans med barnen och att våldgästa vänner. Ikväll berättade vi för barnet att deras pappa stannar kvar på gården och att jag letar efter ett eget bo och att barnen kommer att få ha två hem istället för ett. Och eftersom jag eventuellt kan ha sålt in det med hur kul det kommer att bli med ännu ett hem och kanske möjligen öppnade för möjligheten till en hundvalp och några afrikanska minigetter också var barnen glatt med på noterna.
Manipulativ som fan, säger min blivande exman. Selektiv, säger jag.
För nu när jag lämnar allt och ser världen krossas runt omkring mig måste jag tänka framåt. Tänka att ett slut ändå alltid är en början.
Alla de där typerna som ifrågasätter kvinnors beslut att ta ut skilsmässa genom att filosofera kring att mannen inte är våldsam.
Som om en kvinna ska vara nöjd med att inte bli slagen.
Jag håller på att få hjärtsnörp när barnet plötsligt börjar andas skitkonstigt, men det visar sig att hon bara testar om det på allvar var så att hon höll på att förvandlas till drake och därför nu möjligen kunde spruta eld.
Det kunde hon tack och lov inte.
Lånade om böckerna på universitetsbiblioteket innan de hade förfallit. Fick för första månaden på åratal ingen straffavgift. Är oskäligt nöjd med min prestation.
Tänk er följande, givetvis strikt hypotetiska, scenario.
Ni har sovit över hos en kompis, men eftersom kompisen är på jobb ska ni äta frukost själv. Den största mugg ni hittar rymmer ungefär så mycket vätska ni skulle hälla till en ettåring som just lär sig att dricka ur mugg och ändå kommer att hälla ut det mesta på golvet. I skåpet finns också ett halvlitersmått. Det är av porslin (vilket är bra, för metall bränner) men har en hällpip (vilket möjligen inte är alldeles lyckat).
Ur vad dricker ni morgonte/kaffe?
Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.
Återgår till att korrläsa.
Hit och dit och tillbaka igen 