Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här. En del beslut kan kännas väldigt tunga, nästan övermäktiga, fast man vet att de är rätt.
Jag är den första att erkänna att den man jag levt de senaste 12 åren tillsammans med är en riktigt bra typ, men också att vi inte är vårt bästa när vi är tillsammans. Att vi har så svårt att förstå varandra att vi skulle kunna vara från olika planeter. Att jag kvävs och att jag drar ner honom i mitt mörker.
Att det är dags att vi går skilda vägar.
Vi har i flera veckor turats om att bo i huset tillsammans med barnen och att våldgästa vänner. Ikväll berättade vi för barnet att deras pappa stannar kvar på gården och att jag letar efter ett eget bo och att barnen kommer att få ha två hem istället för ett. Och eftersom jag eventuellt kan ha sålt in det med hur kul det kommer att bli med ännu ett hem och kanske möjligen öppnade för möjligheten till en hundvalp och några afrikanska minigetter också var barnen glatt med på noterna.
Manipulativ som fan, säger min blivande exman. Selektiv, säger jag.
För nu när jag lämnar allt och ser världen krossas runt omkring mig måste jag tänka framåt. Tänka att ett slut ändå alltid är en början.
Hit och dit och tillbaka igen 
Sköt om dig!
Åh, usch. Men du har ju rätt i att ett slut betyder början på nåt nytt. Sköt om dig!
Ta hand om dig!
Styrkekram till er alla!
Jag beklagar smärtan och sorgen. Och gratulerar till din nya början!
Omtankar!
Tråkig nyhet. Jag hade intryck av att ni funkade bra ihop och var uppriktigt glad åt det. Jag hoppas bara att ni fortfar att ha en god relation och att det inte blir ett uppbrott med en massa ont blod.
Åh Charlotte! Kram!
Styrkekramar! ❤
Vad tråkigt! Efter vad man läst här på bloggen verkar ni ju så fantastiska tillsammans
Det låter kanske lite krasst men jag tycker att om man inte (längre) kan ta fram det bästa hos varandra så är livet för kort för att hålla ihop bara för sakens skull liksom … men det låter förstås lättare än vad det egentligen är. Och det är såklart otroligt trist när det inte fungerar. Och jag hoppas att du lyckas bygga upp något nytt och bra ur de här spillrorna.
Ledsamt att läsa! Men jag är övertygad om att någonting gott kan komma ut av det för dig!
Voj nej så tråkigt. Men lycka till med ditt nya liv.
Ja, inte kan man ju säga så mycket annat än kram, orka, och lycka till! Stora, svåra beslut, i synnerhet då barn och härliga gårdar är inblandade. Sorligt, men sorligt är också liv som levs ”bara för att”. Stor kram, och hoppas då ni har styrkan att komma ut på andra sidan som (om inte vänner) åtminstone goda föräldrar som jobbar tillsammans. ❤
Fy vad tråkigt! Det blir ju säkert hur bra som helst när dammet har lagt sig men måste vara jävligt jobbigt när man är mitt i det. ❤
Vi fattade samma beslut för två och ett halvt år sedan (borde fattat det för fyra år sedan). Det går och det går bra. Ska jag ge ett enda råd (vilket du ju inte bett om, så ursäkta om jag klampar i klaveret) ätt det att var generösa mot varandra. Både vad gäller saker och pengar men också vad gäller tid och hjälpsamhet. Lycka till!
Mycket tråkigt att höra, men ni är mogna människor båda två och fattar nog ett genomtänkt beslut, men hoppas att ni också är mogna nog att kunna riva upp beslutet och flytta ihop igen om ni skulle ändra er om något år. Det borde dock gå bra både för er och barnen oavsett hur ni gör, för jag vet ju att du kan göra det här och ändå behålla den du lämnar som vän – och det är nog det viktigaste av allt nu. Hälsa Joonas från mig och säg att jag är ledsen för hans skull! Om du vill får du gärna ringa, för jag tror det finns saker att säga som inte kan skrivas här.
Åh Charlotte.
Du är en kämpekvinna.
Du gör ett vaket val och jag tycker ni ska skaffa hundvalp och mingetter och igelkottar och undulater och guldfiskar och göra mängder av roliga grejs tillsammans. Ny möjlighet !.
Det kommer att gå bra! Det svåraste är att fatta beslutet, sen kan man röra sig framåt igen. KRAM
Krafter till dig! Limbot just innan man tagit beslutet är det absolut värsta. Då steget är taget och det värsta dammet börjar lägga sig så brukar ofta en lättnad infinna sig och man växer någon centimeter för att man vågat stå upp för sitt sanna jag. Jag vet att det inte är lätt nu men jag kan intyga att det blir bättre, antagligen mycket bättre en bit fram på vägen. Kram!
Oj, så tråkigt. Det är alltid jäkligt jobbigt med en separation, oberoende av om det är det enda vettiga att göra. Ta en dag i taget. Kram!