Det kom inte direkt som en överraskning att jag skulle vara ekonomiskt fullkomligt körd vid en skilsmässa, det gjorde det inte. Men hade jag så att säga planerat det hela lite bättre hade vi inte gått skilda vägar precis i slutet av en stipendieperiod. När man går på stipendium får man ju liksom ett helt års pengar på en och samma gång. I slutet av det året (för mig mars månad) finns det alltså bara så mycket pengar kvar som man har lyckats spara. Eftersom jag inte hade trott att det skulle gå på det här viset hade jag inte sparat speciellt mycket utan i vanlig ordning förlitat mig på att vi är två vuxna som samarbetar.

Det är vi inte längre.

Och jag skriver inte det här för att få sympatier, utan för att ge en liten inblick i en del av de upptäckter jag gjort den senaste tiden. En av de upptäckterna är hur det är att gå runt i affären med bankande hjärta för att man vet att om man räknat fel på det som ligger i korgen så räcker inte pengarna till för att betala. Och vad väljer man bort? Mjölken? Osten? Frukt är ju lyx, så kanske äpplena? Det är en väldigt obehaglig känsla.

Nu är det dessutom påsk och två av påskdagarna har jag barnen. Därför hade jag köpt några svindyra satans kinderägg för barnen när de kommer hit. Äggen har bidat sin tid på högsta hyllan i skåpet. Så i går, söndag, plingar det på dörren och när jag öppnar möts jag av påskkärringar (de finska barnen går på palmsöndagen, vilket jag förstås glömt). Det enda som finns i skåpet är kinderäggen.

Sånt där, liksom.

Men vi går mot ljusare tider. Köket badar i solsken och på torsdag kommer barnbidraget. Det ska säkert ordna sig det här.