Barnen och maken har åkt till stugan för att fira midsommar. Jag och min motsträviga doktorsavhandling sitter kvar hemma och blänger på varandra. Det här är nog en av de där sakerna som jag har allra svårast för. Att avstå från familjefester som jag vansinnigt gärna skulle vilja åka på för att istället jobba. Och jag tänker på alla de män som gör det mer som regel än undantag. På alla de barnkalas jag har varit på som firas medan pappa fortfarande är kvar på jobbet, eller som ett samarbete mellan flera mammor, på alla jular, midsomrar och påskar som firas av ensamma men inte egentligen ensamstående mammor och barn.

Den här känslan av att jag har övergett mina barn och prioriterat någonting annat istället för att vara med dem, som om de inte vore det viktigaste i mitt liv, är inte kul. Intellektuellt sett så vet jag ju att de kommer att ha en fantastisk midsommar, med fiske, bad i nästan plusgradigt vatten, bastu, brasa och midnatt. Det kommer inte att gå någon nöd på dem alls. Och jag tror att det är en vanesak att inte vara med sina barn ens vid festligheter och högtider. Jag tror att det är en sådan sak man vänjer sig vid om man gör det tillräckligt många gånger. Då vänjer sig dessutom barnen, och så behöver de inte se ut som om himlen har rasat ner när man berättar att man inte kommer med. Då behöver de inte lämna kvar sin bästa gosedjur i ens säng så att man ska slippa sova ensam. Och när det inte är en så stor grej för barnen är det inte så stor grej för den vuxna heller längre. Det är betydligt svårare att lämna ett barn som gråter av saknad redan innan man skiljs åt, än ett barn som glatt leker med den vuxna som blir kvar, om vi säger så. Men jag tror också att när man har gjort det tillräckligt många gånger så blir det i något skede lättare att lämna familjen än att vara med och dela upplevelserna.

Jag har inga intentioner att i någon större utsträckning vidareutveckla min förmåga att avstå från familjen. Just nu (eller snart, när jag bloggat färdigt) gör jag bara vad som helt enkelt måste göras. Det är som att ha en åttapersoners tårta framför sig. Man kanske skulle vilja äta upp den själv, men i längden är det nog bättre om man låter bli fast det känns bittert just då. Och jag tror att jämställdheten skulle må bra av att fler mammor kunde tänka sig att svälja sorgen och tillåta sig att vara borta från familjen ibland, samtidigt som fler pappor borde se till att inte bli alltför härdade i frånvaro och sedan välja minsta motståndets väg bortåt.

Såatteh. Nu ska jag ta en till kopp kaffe och skriva om olika sorters medeltida nätverk och hur de påverkade gifta kvinnor. Glad midsommar på er!

Jo, vi har på riktigt så här bra ljus i salen.

Kuriosa: Jag kan äta en åttapersoners tårta själv. Men inte ro utan åror.

Jag fick en kommentar som ifrågasatte min och min familjs lämplighet att sköta om en hund som Mara eftersom vi bara är ”amatörer med halvhjärtat hundengagemang”. Personen menade att det krävs erfarenhet för att sköta en rescuehund och att kärlek inte räcker. På ett sätt håller jag förstås med. En svår hund kräver erfarenhet och att man tycker om hunden – ens väldigt mycket – räcker inte om man inte vet hur man ska hjälpa hunden att bli trygg.

Nu har jag funderat på det här väldigt, väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga är att alla rescuehundar inte är svåra. Mara är till exempel inte svårare än andra valpar. Det om själva den hundspecifika delen av mina tankegångar.

För resten handlar mer om livsfilosofi. Jag tog mig an Mara på precis samma sätt som jag tar mig an det mesta annat: med ett öppet sinne. Väl medveten om att det förmodligen inte kommer att bli en dans på rosor och beredd att söka information och be om hjälp och råd. När Mara kom till oss visste jag inte ens hur många gånger per dag en valp borde äta, eller hur mycket den ska sova men det lär man sig snabbt. Därefter har jag tagit mig an problemen allteftersom de kommer, med start i hur man lär en valp att gå i koppel, bli rumsren, sitta i väntan på mat i stället för att klättra upp på diskbänken. Vi har tränat på att ta det lugnt när det kommer gäster, vara själv hemma korta stunder, inte jaga katter, kaniner eller höns. Vi har varit nere vid stora vägen och tittat på bilarna och hon har suttit tryggt riktigt nära mig tills det inte kändes farligt att se dem susa förbi längre. Vi har lekt och gosat och sovit och ätit och promenerat och lärt oss allteftersom vi lärt känna varandra.

Och jag tänker så här, att hur hade det sett ut om det vore ett adoptivbarn? Är föräldrar som inte har barn sedan tidigare mindre lämpade att ta sig an ett adoptivbarn eftersom adoptivbarn kan ha svårare att anpassa sig än andra barn? Hur är det med handikappade barn eller barn med bokstavskombinationer? Säger man till föräldrar som får ett barn med Downs att de inte har tillräcklig erfarenhet av barn med Downs från tidigare och därför inte är lämpliga? Innan jag fick barn hade jag inte en aning om hur man skötte barn heller, och i ärlighetens namn hjälper det inte ett skit hur mycket man försöker lära sig om att sköta barn innan man för första gången står med klimpen där hemma. Ingenting blir ändå som man tänkt sig.

Det är ganska likadant att få hem en hundvalp. Man får vara beredd på allt.

Jag skulle kunna tänka mig att ställa upp som stödfamilj åt ett barn, men jag skulle absolut inte vilja ha ett eget tredje. Det gör inte att jag är halvhjärtad, utan att jag är villig att öppna mitt hjärta och mitt hem så mycket som jag klarar. Man måste ju inte tycka att det är bra eller tillräckligt eller ens lämpligt, men det är så jag ser det. På samma sätt tar jag gärna en hemlös hundvalp eller kattunge (sex kattungar har hittills kommit till oss för att vara i trygghet i väntan på ett nytt hem) som behöver hjälp ett tag men just nu vill jag inte binda 15 år vid en hund eller ens ha en femte katt. Jag har det väldigt bra som jag har det, men också just för att jag har det bra kan jag temporärt tänka mig att ha det väldigt stressigt och obekvämt (vilket det är att ta en hundvalp) för att göra en insats.

Visst hjälper det att ha erfarenhet när man tar sig an sådant (eller sådana) som potentiellt kan vara lite svårt, men det måste inte vara personlig erfarenhet. Det räcker fint att erfarenheten finns att dela med andra och att man är villig att lyssna.

Det gör det mig ledsen att det saknas tilltro till människors förmåga att lära sig. Enda sättet att skaffa sig erfarenhet är ju att göra något. Och jo, jag vet att många människor helt enkelt inte vill lära sig, vägrar att lyssna på råd, väljer att inte försöka – men jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte utgår ifrån att folk är sånna. Och jag tycker att det är viktigt att vi låter folk söka lärdomarna själva utan att trycka ner dem i halsen på någon.

Jag kan ingenting om att sköta barn heller.

Många undrar om det inte är så att vi kommer att behålla hundvalpen ändå, men just nu så känns det inte som det. Är man bara inställd på att det är tillfälligt redan från början så går det att släppa taget när ett bra hem dyker upp. Vilho satt i köket i morse och betraktade hunden som med stor förtjusning grävde sig själv i rumpan och konstaterade att han nog ändå är mer av en kattmänniska och jag känner likadant. Jag gillar verkligen den här hunden för den är helt underbar, och jag är ganska ok med (snälla) hundar i allmänhet men jag är liksom inte en hundmänniska. Jag identifierar mig inte med hundmänniskorna. Lite som att jag gillar genus och jämställdhet med har svårt att identifiera mig som feminist. Hela paketet är liksom lite för mycket.

På The Oatmeal finns förresten en underbar seriestrip om hur det skulle se ut om hans hundar vore medelålders karlar. Så där apropå ingenting.

Lilla Mara, som kanske är runt 6 mån gammal, kom till oss natten mellan lördag och söndag, från en hundgård i Rumänien. Via föreningen Kulkurit, som arbetar med att hjälpa hemlösa hundar, letar hon nu efter ett alldeles eget hem. Trots att hon just hade varit på en mycket lång och säkerligen skrämmande resa, och dessförinnan tillbringat några månader på en hundgård sedan hon hittades vid vägkanten i decemberkylan, är hon jättevänlig. Visst är hon lite reserverad, men hon är samtidigt väldigt nyfiken och springer inte och gömmer sig utan kommer fram med svansen vevande och vill hälsa på alla. Hon tror att hon är betydligt mindre än vad hon är och envisas med att krypa upp i famnen och somna på två sekunder om man sätter sig på golvet. Hon har också ett enormt behov av att gnaga på saker och om man inte vill ha sina skor uppätna behöver hon konstant tillgång till tillåtna gnagobjekt.

Inte alldeles oväntat är hon mycket intresserad av katterna och skulle gärna vilja jaga dem. Det är dock bara en lek (från hennes sida, katterna är inte imponerade av dylika tramslekar) och om man är på sin vakt när katterna kommer och pratar lugnt med Mara så står hon så fint och bara tittar på dem. Mara älskar promenader och traskar glatt på, trots att hon för bara ett par dagar sedan inte ens varit i koppel tidigare. Rumsrenheten hos en hund som bara bott i hundgård är det ofta lite si och så med, och söndag förmiddag hjälpte det inte att jag var ute med henne ständigt. Men redan söndag kväll kom det ute och hela måndag och i dag har hon gjort sina behov ute. Säkert krävs det fortfarande en massa träning, men det är redan på god väg!

I övrigt behöver hon vad alla valpar behöver; kärlek, sömn, lek och vänliga men bestämda gränser. Valpar tar tid och kraft om de ska bli bra vuxna. Mara är en mycket begåvad hund vilket gör att hon lär sig supersnabbt – på gott och ont. Hon kommer att kunna bli en utmärkt familjehund och vän om man bara ser till att uppmuntra att hon lär sig rätt saker. Att adoptera Mara kostar 430 euro, vilket nätt och jämt täcker veterinärkostnaderna och flygresan till Finland. Mara har givetvis alla papper i ordning, och är utrustad med microchip och EU-pass. Den som adopterar Mara förbinder sig att sterilisera henna när hon är gammal nog, och föreningen ersätter delar av de kostnaderna. Mer om Mara kan man läsa på Kulkurits sida, där det också finns kontaktuppgifter till den som sköter adoptionen.

Vi sitter i bilen på en parkeringsplats, jag och Vilho. Han förklarar ivrigt att den glass han just ätit är den godaste glassen någonsin. En isglass som smakar melon och som har vad som såg ut att vara melonkärnor men som visade sig vara choklad. Sån glass tänker han alltid äta, säger han.

När Vilhos onda fot har varit svårläkt och fortfarande efter tre veckor svullen och öm beslutade vi oss för att det var dags för en läkare att titta på den. Vi har just avklarat läkarbesök och en tur till röntgen. Klart att man förtjänar glass då, liksom.

Precis innan vi hunnit lämna parkeringsplatsen ringer telefonen. Skyddat nummer. Det är läkaren vi varit hos bara en halvtimme tidigare. Han har fått Vilhos röntgenbilder. Det saknas delar av i skenbenet. Jag tittar på mitt barn som med tindrande ögon tittar tillbaka. Bästa glassen nånsin. Läkaren talar med allvarlig röst. Frågar om jag förstår. Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad jag ska förstå. Läkaren talar om infektioner och tumörer i benet på det barn som sitter bredvid mig och nynnar en glad sång om goda glassar. Hur ska jag kunna förstå?

Det finns ingen tid att förlora, säger läkaren, men under natten finns det inga fler undersökningar att göra. Så fort sjukhuset öppnar i morgon bitti ska vi vara där, jag och Vilho, för att magnetröntga hans ben. Och allt det där som jag egentligen vet om sjukdomar och oro och tumörer och infektioner, att man inte ska hetsa upp sig i onödan utan bara ta det lugnt i väntan på utredning, det är som bortblåst när någon öppnar dörren för allt det hemska som kan hända ett barn. Det sköljer över mig som en störtflod och jag drunknar. Försöker förtvivlat hålla huvudet över ytan. Tackar läkaren. Ser på mitt barn.

Mitt underbart vackra barn som sitter där bredvid mig och undrar vad läkaren hade kommit fram till.

Jag berättar så öppet och ärligt jag kan men försöker hålla ångesten tillbaka. Information förtjänar han, men inte min panik. Vi kör hem och talar om allt och ingenting. Vilho meddelar att han någon gång skulle vilja ta en jättelång promenad. Så lång att vi måste ta med oss tält och vara borta hela natten och gå i flera dagar. Jag försöker tvinga mig själv att se en sådan promenad som en lika självklar del av vår framtid som han ser den.

Just nu vet vi ingenting mer än att något är väldigt, väldigt fel. Vi försöker att inte oroa oss, för som Vilho säger; då förlorar man bara hoppet. Världen är ett enda tumult, men samtidigt har den aldrig varit så kristallklar. Bara barnen är viktiga. Bara här och nu räknas.

Elza Dunkels skriver i en debattartikel på SVT att skärmtid är ett förlegat begrepp och att anledningen till att vi ser Internet och dataskärmar som något skadligt för barn är att det är nytt och att all ny teknik alltid klassas som farlig. Detta bland annat på basis av en barnläkare eftersöker rekommendationer från Statens medieråd gällande hur länge små barn ska få sitta framför en skärm. Jag håller med Elsa i massor av det hon skriver. Det skapas alltför lätt hysteri kring ny tekniks skadlighet, oavsett vad det gäller. Nästan alltid handlar det om att skydda de små barnen.

Men jag tycker personligen att skärmtid är ett utmärkt begrepp och vi har begränsad skärmtid hemma. Skärmtid räknar vi som all tid som tillbringas framför en skärm, oavsett om skärmen är en TV, en dator, en pad eller en telefon. Tiden är begränsad av den enkla anledningen att barnen inte gör något annat än häckar framför en skärm om de får chansen, och jag förstår dem – jag skulle också bara vilja komma hem från jobbet, kasta mig i soffan och titta på film resten av kvällen. Men jag som, åtminstone i teorin, vuxen vet också att det inte är särskilt nyttigt för kroppen att ge efter för den där viljan. Jag vet att det är förunderligt svårt att ta sig upp ur soffan när man väl parkerat sig där. Jag förstår att barnen blir fast. Det blir jag också. Hade det inte varit för det där som brukar kallas för vuxenvärlden hade inte jag heller någonsin kommit upp igen.

Så när jag begränsar skärmtiden är det inte för att jag är rädd för skärmens effekter utan för att jag tycker att det är nyttigt för barn (och vuxna) att göra andra saker ibland. En del väldigt regniga dagar i slutet av väldigt tunga veckor kan barnen få betydligt mer skärmtid (säkert närmare 6 tim – så sue me) än vad vi egentligen kommit överens om (2 tim). Andra dagar blir det kanske lite mindre (fast det är ovanligt). Om sonen kommit överens med en kompis om att det ska träffas i Growtopia för att byta några artefakter fast det inte är speltid så brukar jag tillåta det. Barnen umgås trots allt via Internet på ett sätt som vi inte gjorde när vi var små (av förklarliga skäl) och via skärmen når man i dag inte bara spel utan böcker, vänner och all världens kunskap. Dessutom finns det spel som kräver fysisk aktivitet – att man ska dansa, hoppa och så vidare.

Sedan är det det ständiga tjatet om att inte använda skärmen som barnvakt. Innan jag fick barn tyckte jag att det var en självklarhet (jag skulle också börja måla akvarell medan babyn sov – ni hör ju själva) att barn inte skulle sitta framför en skärm. Nu förstår jag att skärmen kan vara lösningen för att få en timmes andrum för synnerligen trötta, heltidsarbetande föräldrar. Bara en sån sak som att låta barnen spela spel på paden så att man får städa i köket helt ostört. Det är lyx. Jag tänker därför inte skämmas det minsta för att jag tar chansen att göra andra saker medan barnen har skärmtid. Jag tänker heller inte skämmas för att de ibland får lite mer skärmtid bara för att jag vill göra färdigt det jag sysslar med. Jag skäms faktiskt inte ens för att barnen tittar sjukt mycket på film på helgmorgnar och att jag därför kan sova till klockan 10. När jag vaknar, utvilad och redo, och går in till dem där de ligger ihopkurade under samma täcke i den enas säng och högt skrattar åt Pacman, så är jag övertygad om att det ger oss en bättre dag än om jag skulle gått upp tre timmar tidigare och lagt pussel eller vad folk nu gör vid den tiden en lördagmorgon.

Men jo, i allmänhet har barnen begränsad skärmtid. Jag tänker nämligen att det inte är bra med för mycket av någonting när det gäller barn och skärmar är en sån sak som det väldigt lätt blir alldeles för mycket av om man inte på något vis begränsar det. Inte för att skärmar är av ondo, utan för att även andra saker är bra.

Jag vet inte riktigt vad du tänkte när du skrev din text om att feminism är att likställa med hets mot folkgrupp. Jag försöker förtvivlat förstå din tanke, men den går långt över mitt lilla kvinnliga förstånd. När du till exempel skriver att feminister, liksom Sannfinländare, är en grupp skapad kring ett påhittat problem så förstår jag i ärlighetens namn inte alls vad du menar. Du menar att feminister har hittat på konceptet med strukturer som gynnar män, bara några stycken efter att du hänvisar till Kvinnosaksförbundet Unionens undersökning om hur det finns fler män som heter Heikki eller Juha eller Matti eller Pekka eller Jari än vad det finns kvinnor i börsstyrelser. Ser du verkligen inte hur de här sakerna hänger samman?

Du menar att man inte ska kollektivt anklaga män för den här fördelningen. Att kollektiv skuld aldrig är rätt. Om vi för sakens skull antar att du har rätt i det och att kollektiv skuld är en dålig sak, hur kan du då kollektivt anklaga alla feminister för hatbrott? För det du gör genom din text, åh man med massor av mediatid, är att ställa dig högst upp på de strukturer feminister försöker påvisa, slå dig för bröstet, knäppa lite med hängslena och hävda att de strukturerna som bär dig till toppen inte existerar.

Jag tvivlar inte på att du har arbetat dig fram till din position. Du har säkert slitit i ditt anletes svett, gjort uppoffringar, fått skit och rest dig igen. Det är inte min poäng. Min poäng är att en kvinna som hade gjort samma sak, på grund av de strukturer som lyfter sådana som dig, kanske inte hade nått lika långt med lika mycket arbete. Studie på studie visar nämligen hur kvinnor systematiskt förfördelas. Att kvinnors kompetens värderas lägre bara för att de är kvinnor. Att den kvinna som söker akademiska tjänster måste vara mer än dubbelt så kompetent som en man för att ens klassas som jämbördig.

Därför är det en smula provocerande när du står och säger att feminister och alla vi andra som försöker få till en förändring av de strukturer som missgynnar drygt hälften av Finlands befolkning är hatiska när vi försöker påkalla uppmärksamhet för snedfördelningarna. När du förklarar för oss kvinnor att feminismen är skadlig för oss är du inte bara beklagansvärt dåligt påläst om feminismen som rörelse, du sällar dig också till den långa rad av män som berättar för kvinnor som organiserar sig att de gör fel. Om du och alla andra män som har synpunkter på hur kvinnor ska göra istället bara kunde stötta oss skulle världen se helt annorlunda ut.

Ja, och när du skyller bristen på kvinnor i börsstyrelser på kvinnors biologiskt betingade lägre intellekt kan jag inte bli mycket annat än rasande. Ponera att du har rätt (vilket på intet sätt kan anses tveklöst, men det är en annan historia) i att flest av dem som är riktigt smarta är män. Ponera att den skillnaden faktiskt finns. Och så tittar du på den här bilden:

Tror du verkligen att bilden innehåller endast fyra kvinnor för att män är mer intelligenta? Tror du verkligen att intelligens förklarar maktfördelning? Tror du att världens alla ledare har kommit till sina positioner för att de bräckt alla andra i intelligens, istället för – oh I don’t know – med vapenmakt eller via sin far?

Och visste du att det till exempel är en ganska jämn fördelning mellan kvinnor och män som chefer och att den verkliga skillnaden finns först i den högsta ledningen? Visste du också att det inte finns en enda studie som visar på något som helst samband mellan en position inom högsta ledningen och intelligens? Ja, vanlig intelligens alltså. Det finns däremot en väldokumenterad korrelation mellan ledarskapsförmåga och känslomässig intelligens. Känslomässig intelligens, som kvinnor enligt de flesta studier har mer av än män (se t.ex. Petrides och Furnham 2000).

Det är inte ditt fel att det ser ut som det gör bara för att du är man, herr Enbuske, men du är banne mig delaktig i att det får fortgå när skriver som du gör. Det är inte ditt kön, utan dina ord.

I går ställde jag plikttroget om klockan till sommartid. Och så i dag vaknade jag upp till det här:

Vred därför tillbaka klockan till vintertid och gick och lade mig en timme till. Tänker inte tolerera sånt här.