Att jobba själv hemma en midsommar

Barnen och maken har åkt till stugan för att fira midsommar. Jag och min motsträviga doktorsavhandling sitter kvar hemma och blänger på varandra. Det här är nog en av de där sakerna som jag har allra svårast för. Att avstå från familjefester som jag vansinnigt gärna skulle vilja åka på för att istället jobba. Och jag tänker på alla de män som gör det mer som regel än undantag. På alla de barnkalas jag har varit på som firas medan pappa fortfarande är kvar på jobbet, eller som ett samarbete mellan flera mammor, på alla jular, midsomrar och påskar som firas av ensamma men inte egentligen ensamstående mammor och barn.

Den här känslan av att jag har övergett mina barn och prioriterat någonting annat istället för att vara med dem, som om de inte vore det viktigaste i mitt liv, är inte kul. Intellektuellt sett så vet jag ju att de kommer att ha en fantastisk midsommar, med fiske, bad i nästan plusgradigt vatten, bastu, brasa och midnatt. Det kommer inte att gå någon nöd på dem alls. Och jag tror att det är en vanesak att inte vara med sina barn ens vid festligheter och högtider. Jag tror att det är en sådan sak man vänjer sig vid om man gör det tillräckligt många gånger. Då vänjer sig dessutom barnen, och så behöver de inte se ut som om himlen har rasat ner när man berättar att man inte kommer med. Då behöver de inte lämna kvar sin bästa gosedjur i ens säng så att man ska slippa sova ensam. Och när det inte är en så stor grej för barnen är det inte så stor grej för den vuxna heller längre. Det är betydligt svårare att lämna ett barn som gråter av saknad redan innan man skiljs åt, än ett barn som glatt leker med den vuxna som blir kvar, om vi säger så. Men jag tror också att när man har gjort det tillräckligt många gånger så blir det i något skede lättare att lämna familjen än att vara med och dela upplevelserna.

Jag har inga intentioner att i någon större utsträckning vidareutveckla min förmåga att avstå från familjen. Just nu (eller snart, när jag bloggat färdigt) gör jag bara vad som helt enkelt måste göras. Det är som att ha en åttapersoners tårta framför sig. Man kanske skulle vilja äta upp den själv, men i längden är det nog bättre om man låter bli fast det känns bittert just då. Och jag tror att jämställdheten skulle må bra av att fler mammor kunde tänka sig att svälja sorgen och tillåta sig att vara borta från familjen ibland, samtidigt som fler pappor borde se till att inte bli alltför härdade i frånvaro och sedan välja minsta motståndets väg bortåt.

Såatteh. Nu ska jag ta en till kopp kaffe och skriva om olika sorters medeltida nätverk och hur de påverkade gifta kvinnor. Glad midsommar på er!

Jo, vi har på riktigt så här bra ljus i salen.

Kuriosa: Jag kan äta en åttapersoners tårta själv. Men inte ro utan åror.