Därför begränsar jag mina barns skärmtid

Elza Dunkels skriver i en debattartikel på SVT att skärmtid är ett förlegat begrepp och att anledningen till att vi ser Internet och dataskärmar som något skadligt för barn är att det är nytt och att all ny teknik alltid klassas som farlig. Detta bland annat på basis av en barnläkare eftersöker rekommendationer från Statens medieråd gällande hur länge små barn ska få sitta framför en skärm. Jag håller med Elsa i massor av det hon skriver. Det skapas alltför lätt hysteri kring ny tekniks skadlighet, oavsett vad det gäller. Nästan alltid handlar det om att skydda de små barnen.

Men jag tycker personligen att skärmtid är ett utmärkt begrepp och vi har begränsad skärmtid hemma. Skärmtid räknar vi som all tid som tillbringas framför en skärm, oavsett om skärmen är en TV, en dator, en pad eller en telefon. Tiden är begränsad av den enkla anledningen att barnen inte gör något annat än häckar framför en skärm om de får chansen, och jag förstår dem – jag skulle också bara vilja komma hem från jobbet, kasta mig i soffan och titta på film resten av kvällen. Men jag som, åtminstone i teorin, vuxen vet också att det inte är särskilt nyttigt för kroppen att ge efter för den där viljan. Jag vet att det är förunderligt svårt att ta sig upp ur soffan när man väl parkerat sig där. Jag förstår att barnen blir fast. Det blir jag också. Hade det inte varit för det där som brukar kallas för vuxenvärlden hade inte jag heller någonsin kommit upp igen.

Så när jag begränsar skärmtiden är det inte för att jag är rädd för skärmens effekter utan för att jag tycker att det är nyttigt för barn (och vuxna) att göra andra saker ibland. En del väldigt regniga dagar i slutet av väldigt tunga veckor kan barnen få betydligt mer skärmtid (säkert närmare 6 tim – så sue me) än vad vi egentligen kommit överens om (2 tim). Andra dagar blir det kanske lite mindre (fast det är ovanligt). Om sonen kommit överens med en kompis om att det ska träffas i Growtopia för att byta några artefakter fast det inte är speltid så brukar jag tillåta det. Barnen umgås trots allt via Internet på ett sätt som vi inte gjorde när vi var små (av förklarliga skäl) och via skärmen når man i dag inte bara spel utan böcker, vänner och all världens kunskap. Dessutom finns det spel som kräver fysisk aktivitet – att man ska dansa, hoppa och så vidare.

Sedan är det det ständiga tjatet om att inte använda skärmen som barnvakt. Innan jag fick barn tyckte jag att det var en självklarhet (jag skulle också börja måla akvarell medan babyn sov – ni hör ju själva) att barn inte skulle sitta framför en skärm. Nu förstår jag att skärmen kan vara lösningen för att få en timmes andrum för synnerligen trötta, heltidsarbetande föräldrar. Bara en sån sak som att låta barnen spela spel på paden så att man får städa i köket helt ostört. Det är lyx. Jag tänker därför inte skämmas det minsta för att jag tar chansen att göra andra saker medan barnen har skärmtid. Jag tänker heller inte skämmas för att de ibland får lite mer skärmtid bara för att jag vill göra färdigt det jag sysslar med. Jag skäms faktiskt inte ens för att barnen tittar sjukt mycket på film på helgmorgnar och att jag därför kan sova till klockan 10. När jag vaknar, utvilad och redo, och går in till dem där de ligger ihopkurade under samma täcke i den enas säng och högt skrattar åt Pacman, så är jag övertygad om att det ger oss en bättre dag än om jag skulle gått upp tre timmar tidigare och lagt pussel eller vad folk nu gör vid den tiden en lördagmorgon.

Men jo, i allmänhet har barnen begränsad skärmtid. Jag tänker nämligen att det inte är bra med för mycket av någonting när det gäller barn och skärmar är en sån sak som det väldigt lätt blir alldeles för mycket av om man inte på något vis begränsar det. Inte för att skärmar är av ondo, utan för att även andra saker är bra.