Jag fick en kommentar som ifrågasatte min och min familjs lämplighet att sköta om en hund som Mara eftersom vi bara är ”amatörer med halvhjärtat hundengagemang”. Personen menade att det krävs erfarenhet för att sköta en rescuehund och att kärlek inte räcker. På ett sätt håller jag förstås med. En svår hund kräver erfarenhet och att man tycker om hunden – ens väldigt mycket – räcker inte om man inte vet hur man ska hjälpa hunden att bli trygg.
Nu har jag funderat på det här väldigt, väldigt mycket. Det första jag skulle vilja säga är att alla rescuehundar inte är svåra. Mara är till exempel inte svårare än andra valpar. Det om själva den hundspecifika delen av mina tankegångar.
För resten handlar mer om livsfilosofi. Jag tog mig an Mara på precis samma sätt som jag tar mig an det mesta annat: med ett öppet sinne. Väl medveten om att det förmodligen inte kommer att bli en dans på rosor och beredd att söka information och be om hjälp och råd. När Mara kom till oss visste jag inte ens hur många gånger per dag en valp borde äta, eller hur mycket den ska sova men det lär man sig snabbt. Därefter har jag tagit mig an problemen allteftersom de kommer, med start i hur man lär en valp att gå i koppel, bli rumsren, sitta i väntan på mat i stället för att klättra upp på diskbänken. Vi har tränat på att ta det lugnt när det kommer gäster, vara själv hemma korta stunder, inte jaga katter, kaniner eller höns. Vi har varit nere vid stora vägen och tittat på bilarna och hon har suttit tryggt riktigt nära mig tills det inte kändes farligt att se dem susa förbi längre. Vi har lekt och gosat och sovit och ätit och promenerat och lärt oss allteftersom vi lärt känna varandra.
Och jag tänker så här, att hur hade det sett ut om det vore ett adoptivbarn? Är föräldrar som inte har barn sedan tidigare mindre lämpade att ta sig an ett adoptivbarn eftersom adoptivbarn kan ha svårare att anpassa sig än andra barn? Hur är det med handikappade barn eller barn med bokstavskombinationer? Säger man till föräldrar som får ett barn med Downs att de inte har tillräcklig erfarenhet av barn med Downs från tidigare och därför inte är lämpliga? Innan jag fick barn hade jag inte en aning om hur man skötte barn heller, och i ärlighetens namn hjälper det inte ett skit hur mycket man försöker lära sig om att sköta barn innan man för första gången står med klimpen där hemma. Ingenting blir ändå som man tänkt sig.
Det är ganska likadant att få hem en hundvalp. Man får vara beredd på allt.
Jag skulle kunna tänka mig att ställa upp som stödfamilj åt ett barn, men jag skulle absolut inte vilja ha ett eget tredje. Det gör inte att jag är halvhjärtad, utan att jag är villig att öppna mitt hjärta och mitt hem så mycket som jag klarar. Man måste ju inte tycka att det är bra eller tillräckligt eller ens lämpligt, men det är så jag ser det. På samma sätt tar jag gärna en hemlös hundvalp eller kattunge (sex kattungar har hittills kommit till oss för att vara i trygghet i väntan på ett nytt hem) som behöver hjälp ett tag men just nu vill jag inte binda 15 år vid en hund eller ens ha en femte katt. Jag har det väldigt bra som jag har det, men också just för att jag har det bra kan jag temporärt tänka mig att ha det väldigt stressigt och obekvämt (vilket det är att ta en hundvalp) för att göra en insats.
Visst hjälper det att ha erfarenhet när man tar sig an sådant (eller sådana) som potentiellt kan vara lite svårt, men det måste inte vara personlig erfarenhet. Det räcker fint att erfarenheten finns att dela med andra och att man är villig att lyssna.
Det gör det mig ledsen att det saknas tilltro till människors förmåga att lära sig. Enda sättet att skaffa sig erfarenhet är ju att göra något. Och jo, jag vet att många människor helt enkelt inte vill lära sig, vägrar att lyssna på råd, väljer att inte försöka – men jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte utgår ifrån att folk är sånna. Och jag tycker att det är viktigt att vi låter folk söka lärdomarna själva utan att trycka ner dem i halsen på någon.
Jag kan ingenting om att sköta barn heller.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag finner ditt engagemang för övergivna hundar och katter (och för djur över huvud taget) beundransvärt, och tycker du skall ha all heder för det. Jag bor singel på landsbygden, och skulle jättegärna ta in både katter och hundar, men jag vågar inte binda mig för framtiden. Jag har för närvarande en katt (”arvegods”, min mor efterlämnade två katter när hon dog, den ena av dem dog för fyra år sedan) som är 13 år. Så länge som hon är i livet stannar jag här, för jag kan inte för mitt liv tänka mig att flytta till någon stad så länge hon finns kvar. Men den dan hon går bort ökar chanserna rejält för att jag drar iväg till en stad, eller iväg från sverige. Och då kan jag inte tyvärr inte ha en hel djurpark att ta hand om. Jag skulle annars jättegärna ta in några katter och/eller hundar. Och hade det bara handlat om ett eller två år hade jag gjort det utan att tveka. Men en katt kan bli 20 år, och det är typ min kvarvarande livstid … så, jag har lite dåligt samvete för att jag inte tar mig an någon, men inte mycket.
Så även om det finns saker där vi är diametralt motsatta, är i alla fall det en punkt där jag uppriktigt beundrar dig.
Tack för ett fint inlägg!
Skulle inte människor ställa upp utan att vara experter på just det området (vilket det än är) var nog världen en mycket sämre plats. Det är säkert inte lätt att hitta mellanhem åt djur och erfarenhet får man inte utan att göra. Dessutom tror jag att du kan det där med hundar jättebra och ert hem är perfekt för husdjur. Jag tyckte kommentarerna du fick var onödiga, men det är ändå bra att fundera igenom sina val och du formulerar dina tankar så bra. Kör på! Hoppas Mara snart får ett hem.
Jag har i hela mitt liv varit en kattmänniska och aldrig haft en hund. För fem år sedan kom jag fram till att det var just en hund jag ville ha. Jag läste på om raser och fostran. Nu har jag två taxar. De är väluppfostrade, rumsrena, trevliga hundar. Trots att jag inte hade någon vana.
Jag hävdar att man kommer långt med kärlek. Kärlek är grunden för att lyckas, oavsett om det gäller hundar eller ungar. Det är kärleken som startar och bär dig igenom bekymren. Det är kärleken som gör att du orkar trots att du inte alltid vet vad och hur du ska göra.
Jag tycker du är fantastisk med dina höns, barn och allt däremellan.
Som före detta fostermamma, som adoptivmamma till två älskar jag kurvan via oss i inlägget. Jag var ungefär lika välskolad för uppgiften som mamma som du var för att ta hand om en rescuehund! Inget illa om den utbildning vi gick igenom, men man kan lugnt säga att den är teoretisk och handlar mer om föräldrarna.
Då vi fick storebror gick det flera veckor innan vi blev upplysta om att barn ska ges D-vitamin och trots till exempel detta så lever han och mår rätt bra.
Åren har gått och vi har lärt oss. Att hålla storebror i livet och vid relativt gott humör. Sen var vi tvungna att sätta oss på pottkanten igen då vi fick lillebror. De flesta saker vi fick lära oss på nytt och en hel del nya grejer kom på traven. Helt enkelt för att lillebror är en helt annan person än storebror.
Skulle vi inte ha vågat, skulle vi inte ha tänkt att det reder sig ändå, då skulle vi inte vara föräldrar idag. Ibland måste man bara våga.
Själv är jag mer också av en ”prova och lär” typ. Jag lär mig bäst genom att göra, helt konkret sätta mig in i uppgiften och läsa på medan man staplar vidare. Nuförtiden tycker jag alltför mycket vikt sätts på just teoretisk inlärning då det är det verkliga livet som lär bäst! Jag lyfter på min fantasihatt åt dig och er insats. Är själv väldigt osäker på om jag hade det i mig att släppa loss nån jag går och förtjuser mig i (för är rätt säker jag sku falla hals över huvud in love med vilket litet djur som hellst och gräta floder då det sku lämna vårt hem 😀 )
Förmågan att inhämta kunskap är viktigare än att ha kunskap.