Konsumtionshysterikritikerna och besparingsfantasterna, alla förbannade loppisbloggar och do it yourself-gurus, nu får ni inte längre stå oemotsagda.
Följande kunde idag läsas på HBL.
Kategori: Nyhetsplock
Skrämselpropaganda mot abort
I Texas inför man nu, liksom tidigare i Oklahoma och North Carolina, nya regler gällande abort. I avskräckande syfte ska kvinnorna som vill göra abort innan aborten kan göras höra en läkare analysera ultraljudsbilder av fostret och dessutom se bilder av det.
Visst, det finns en oroväckande mängd aborter som sker alltför lättvindigt och framförallt graviditeter som blir för att man inte vågar tala om hur man ska skydda sig. Men ju mer tabu man gör ämnet sexualitet, desto fler oönskade graviditeter och påföljande aborter kommer man att stå inför. Historien har visat oss att sexualupplysning och tillgång till p-medel är helt avgörande, och det är där man borde sätta in krafterna – inte på skrämselpropaganda för den som redan hamnat i en mycket tung och komplicerad situation.
Sist – men definitivt inte minst: var finns männen i allt detta? Varför ska kvinnorna – som ju ändå får utstå själva det medicinska ingreppet – hållas ensamma ansvariga för vad som per definition kräver manlig inblandning? Knappast sker de flesta aborterna bland kvinnor som lever i trygga parförhållanden, utan bland kvinnor som är ensamma och utsatta, och dessutom ofta väldigt unga. Så om man lyckas med att bryta ner en kvinna tillräckligt för att hon ska ändra sig, gå igenom graviditeten och föda sitt barn, vad finns det då för planer på hur man ska hjälpa henne vidare? Hur tryggas hennes ekonomi med ett litet barn och varifrån får hon stödet att orka i vad som även i de bästa av förhållanden är en tung period? Inte kan det vara så viktigt att föda nya barn till världen att det får tillåtas bli ett självändamål utan långsiktiga planer på hur barnen ska få växa upp till trygga och starka vuxna.
Den kvinna som tar det svåra beslutet att göra abort ska stöttas, inte skuldbeläggas, och den man som gör en kvinna gravid ska ta sitt ansvar som medskapare av ett nytt liv och vara delaktig i besluten kring vad som ska hända med detta liv.
Det där med presidentvalet
Alldeles som väntat vann Sauli Niinistö det finska presidentvalet igår. Nu vidtar analyserna om varför Niinistö vann och inte minst om Haavistos betydelse som motvikt till Timo Soini.
Finlands politik efter 1500-talet är egentligen inte mitt område, men som boende i landet skulle jag ändå vilja inflika några saker som jag tycker saknas.
Ingen blev förvånad över att Niinistö vann. Den som för något år sedan slog upp tidningen och läste om Niinistö kunde lätt få för sig att han redan var president, och jag säger inte att han inte förtjänar posten – han har säkert jobbat jättehårt för den – men här om någon gång är det relevant att tala om förväntanseffekten. Folket har i månader fått höra att Niinistö kommer att vinna och folket ser till att det blir så.
Och vad det gäller Haavisto som motvikt till Soini glömmer många att Soini på sitt eget sätt är en outsider – inte bara för att han ser ut som Boss Nass, utan för att han är troende katolik i ett mycket protestantiskt land. Sannfinnländarnas stora framgång kommer inte på grund av de främlingsfientliga tendenserna utan trots dessa. Många sannfinnländare – på diskussionsforum och liknande – är förvisso inte särskilt positivt inställda till mörkhyade (för det handlar om hudfärg, inte nationalitet) men anledningen till att de röstade på Sannfinnländarna är att partiet för fram bilden av ett rättvist Finland där den som jobbar hårt ska bli belönad och den som inte kan klara sig själv ska få hjälp. Det är väl ett sådant Finland alla egentligen vill ha, men många traditionella partier (och då speciellt de partier åt vänster som borde ha detta som paroll) har glömt att visa hur. Sedan att Sannfinnländarnas syn på vad som är rättvist många gånger är helt åt helvete och att planerna för hjälp till behövande är nationalekonomiska katastrofer är en annan sak. Vanliga människor (mig själv inberäknad) förstår sig inte på ekonomi tillräckligt bra för att kunna ta objektiv ställning och rättvisa ligger i betraktarens ögon.
På så vis är Haavisto alltså inte en motvikt till Soini – eller ens till sannfinländarna – utan till det obehagliga diskussionsklimatet som leder till hätska utspel och nedvärderande elakheter om dem som inte uppfyller normen och som är ett betydande problem. Han representerar miljön, internationalism och modernitet och är dessutom en gentleman i alla debatter. Det hade varit intressant att se hur valet att utfallit om Niinistö inte hade haft förväntanseffekten på sin sida.
Och gärna plusgrader!
Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.
Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!
Bland manliga män och finska presidenter
En av de punkter Haavistos kritiker väljer att lyfta fram i debatten om vem som är lämpligast att bli Finlands president är att han gjorde civiltjänst i stället för militärtjänst. Eftersom Finlands president också ska vara överbefälhavare anser många att en civare inte kan komma på tal.
Vad jag kan minnas var det här med militärtjänstgöring inte ett problem när man återvalde Tarja Halonen.
Men hur som helst. I dagens Husis publicerar man en stor bild där Haavisto och försvarsmaktens ex-kommendör poserar framför en bil fullastad med vad som ser ut som lokala soldater i ett land med mycket öken. Titta här! Han skulle visst kunna vara överbefälhavare! Och faktum är att som överbefälhavare skulle Haavisto möjligen rentav ha mer att komma med än Niinistö, eftersom den förre deltagit i fredsoperationer runt om i världen. Men allt det där är sådant som debattörerna på båda sidor redan vet och sliter fram och tillbaka. Och hade diskussionen gällt sakkunskaper och meriter hade den säkert sett annorlunda ut. Sånna saker kan man lättare kontrollera.
Men presidentvalet verkar just nu handla om manlighet och där är militärtjänstgöringen en viktig del. Jag hör ofta finska män skryta om sin tid i värnplikten, se ner på civare och dunka sig själva i ryggen över deras duglighet i diverse testosteronstinna uppvisningar. Riktiga män har gjort värnplikt, krälat i smutsen, klättrat berg och kastat granater. Men ändå – militärtjänstgöringen har inte varit en debattfråga i presidentvalen tidigare så varför just nu?
Att man nu väljer att lyfta fram att Haavisto är civare har ingenting med hans kompetens att göra utan är illa förtäckt kritik över hans homosexualitet. I tidningarna försöker man diskutera fakta om vem som gjort vad och fått vilken medalj, vilket säkert är det enda man kan göra, men de som mest högljutt kritiserar Haavisto som civare kommer inte att ta till sig fakta eftersom militärtjänstgöringen får stå som ett politiskt korrekt slagträ mot vad de ser som en omanlig man. Hans sexualitet rubbar ordningen i den förskönade kärnfamiljens värld där mamma, pappa och barn kan sitta i sitt pastellfärgade kök och äta husmanskost som mamma lagat.
Det där är något som Niinstö verkar ha fattat. Han ser att alla behöver någon där hemma som kan laga mat åt dem och stryka deras skjortor. Jag antar att han som riktig man menar att han ofta ställer upp för sin fru genom att laga mat åt henne och stryka hennes skjortor eftersom att han vet att hon är trött när hon kommer hem. Väyrynen hade också fattat och menade att presidentens slott behöver en husbonde.
Jodå. Debatten om vem som är lämpligast som president handlar just nu om manlighetsideal där husbondetraditionen ställs mot kärlek som trotsar alla odds.
Må bäste man vinna!
Kuriosa: Ett uttalande som Niinistös hade varit politiskt självmord i Sverige.
Straffa den som straffas bör
Nu är den innebandytränare som använde de mycket omskrivna sexistiska taktikkorten polisanmäld och misstänkt för brott mot allmän ordning genom förledande av ungdom.
Ok, jag blev också upprörd över att någon kunde vara dum nog att trycka upp sådana kort. Det han gjorde var korkat men det var alla vi som skrev om det som störde den allmänna ordningen, och tillåt mig tvivla på att tränarens uppsåt på något vis varit att förleda ungdomen. Visst, man ska inte bygga träningen kring sexistiska stereotyper men det tror jag att inte bara tränaren i fråga utan större delen av hans kollegor runt om i Sverige har fattat vid det här laget.
Och den som gjort anmälan och tycker att ”det uppenbart kan misstänkas att allvarligare brott eller övergrepp mot minderåriga föreligger” undrar jag över. Den bilden som framkommer av tränaren i andra sammanhang är att han är omtyckt och så där i princip ansvarsfull (förutom den här grejen då).
Jag valde att blogga om det här då när det först uppdagades för att det inte är begränsat bara till den här tränaren. Ett språk som nedvärderar kvinnor och idiotförklarar män är ett utspritt och beklagligt fenomen i sportvärlden och ju mer vi uppmärksammar det desto större chans att det bekämpas – men vad som måste vara en kamp mot ett fenomen får inte bli en hetsjakt på en person
Straffa den som straffas bör, men i det här fallet är den extrema uppståndelsen straff nog.
Sagan om ringen har blivit bok också
Tänk att det inte ska krävas mycket mer än så för att reta gallfeber på en hel värld av fantaster! År 2003 skrev Andreas Sundgren en krönika på VKs nöjessida om hur Sagan om ringen tydligen blivit bok också. Om man inte förstår att han är sarkastisk redan där (för i andra sammanhang har jag träffat på folk som på allvar inte vetat att boken kom en ganska rejäl stund innan filmen) kan åtminstone hans kommentar om kommersialismen i att göra pjäser av filmklassiker som Romeo och Julia och Hamlet få det att ringa klockor.
Men nej. Istället ska man häva skit över både författaren och redaktören. Nu har klipp från krönikan börjat florera på sociala mediesajter igen. Snälla någon! Tänk lite!
Skicka inte vidare urklipp där texten är förvanskad på grund av klippningen och det istället för författarens namn finns en bild på en oskyldig redaktör.
Och med risk för att kasta sten i glashus: Kritisera gärna men var sakliga!
Här kan ni läsa hela krönikan!
Och som vanligt: Kvinnan på bilden har ingenting med brevet att göra.
Att hylla favorisering på grund av sexuell läggning
Sällan har det väl varit så accepterat i frisinnade rörelser att välja baserat på sexuell läggning som i det finska presidentvalet. För om sanningen ska fram är det nog en stor del av Haavistos väljare som inte har en aning om den politik han vill driva eller vilka frågor han tycker är viktigast.
Han är gay. Det räcker.
Egentligen är det lika befängt som att med kvotering få fler kvinnliga brandmän. Om man ska kunna vara motståndare till kränkande särbehandling måste man vara motståndare till positiv dito. Sexuell läggning ska inte få spela roll. Samtidigt är den stora mängden röster på Haavisto en symbol för något annat.
Det finnarna gjorde igår var att rösta med hjärtat. De röstade för öppenhet, förståelse och mänsklighet där farhågor om instängdhet, antipati och fientlighet mot normbrytare har frodats. Det är blåögt att inte medge att det faktum att Haavisto är gay skulle ha spelat roll, men just nu finns det få aspekter av valet som är värda att hyllas mer än just det.
Jag är svensk. Vi ser oss själva som mer jämställda än de flesta. Finnarna röstade just på en gay kille som efterträdare till sin kvinnliga president. I all ödmjukhet: tillåt mig gratulera.
Kuriosa: I DNs presentation över de finska kandidaterna står det att Haavisto är homosexuell men inte att Niinistö är nästan dubbelt så gammal som sin fru.
Men en spännande show är det!
Det är med skräckblandad förtjusning jag läser om presidentkampanjerna i USA, ett skådespel i stark kontrast till de halvt uttråkade debatterna här i Finland. Den religiösa aspekten ligger som en dimma över hela tillställningen i USA och blir extra tydlig när det drar ihop sig till primärval i Bibelbältet.
En kreationist som president i det land som under så många år har tagit på sig rollen att med vapenmakt slå ner religiös fundamentalism? Vet inte om det vore spännande eller tragiskt.
Och sen är det bara att ge sig ut och dacka
Den till synes eviga diskussionen om huruvida våldsamma datorspel, VS, gör spelarna våldsamma eller inte fortsätter.
Hela diskussionen är så absurd. Ni som förbannar datorspel, när spelade ni senast? Nähä? Inte det. Så era starka åsikter om skadligheten i dataspel kommer från vad ni har sett hos era vänner? Jasså? De spelar inte eller. Verkligen inte något som passar er säger ni. Men Johanssons femtonårige son han spelar minsann och han som var en så trevlig liten gosse har nu blivit helt förbytt. Distanserad och kort i tonen. Bara en tidsfråga innan han blir våldsam. Det är för att han spelar datorspel säger ni? Vad sägs om att ungen har blivit tonåring?
Vi som spelar datorspel är många. Statistik finns väl knappast, men det rör sig om en hel del miljoner. Om man då tror på skrämselpropaganda om hur datorspelandet kommer att göra oss våldsamma förstår jag om det uppstår en viss oro. Särskilt som vi är utrustade med allsköns vapen. Ancient Sword of Destruction + 15. Mighty Spear of Doom med booster. Klart man blir nervös. Om man inte förstår vad det handlar om.
Det handlar nämligen om miljoner med människor som spelar för att de tycker att det är kul, för att sudoku inte är deras grej och för att de alltid drömt om att få ha en ringbrynja formad som en bikini (eller, vilket säkert är ännu vanligare, få bestämma vad bruden som har den på sig ska göra). Det handlar förstås också om människor som ryser av dagsljus, som inte kan namnet på sina fem bästa vänner och som glömde äta mat igår men inte bryr sig eftersom de levlade upp två levlar.
Sen finns det enstaka individer som är sjuka och våldsamma. En väldigt liten del av de individerna spelar datorspel och ingen av dem hade kunnat stoppas ifall någon bara hade förstått att ta ifrån dem spelandet.
Vill ni tala om våldsamhet? Vad sägs om att börja söka svar i alkoholismen och den sociala segregationen.
Under tiden snörar vi på oss våra Boots of Swiftness, drar på oss Elven Golden Harness och greppar Mighty Axe of Smithe. Lord of Chaos, Chtulu och Diabolo väntar. Vi går nog inte ut i den verkliga världen idag heller.
Debatten på DN:
PS: Nästa gång ni bemödar er om att göra en undersökning vore det intressant att få statistik över antalet spelare och exakt hur den där våldsamheten yttrar sig, särskilt i förhållande till spelarnas socioekonomiska förhållanden.
Och till alla er föräldrar som är oroliga: Med datorspel gäller det precis samma sak som i allt annat – lär dig om vad ditt barn gör. Och undvik first person shooters till dem som inte har åldern inne.
Hit och dit och tillbaka igen 