Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vilda flickor och snälla pojkar

Charlotte12 kommentarer

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala leksakskataloger – snart ramlar väl himlen ner också

Charlotte14 kommentarer

Efter att svenska leksakskataloger med genustänk spridits över världen höjs det röster för att det är indoktrinering av oskyldiga små barn. I katalogerna ser man nämligen exempelvis små flickor som leker med vapen och små pojkar som leker med dockor. Och det är intressant att män tycks kasta sig in i den här diskussionen med sällan skådad entusiasm, även i samhällen där pappaledighet knappt existerar och där kvinnor förväntas sköta barnen enväldigt, bara för att katalogerna visar pojkar som leker med dockor. Varför kommer protesterna mot just att pojkar leker med dockor? Är föräldrar i dag faktiskt på riktigt rädda för att barn som får leka med vad de vill ska bli homosexuella och att världen ska gå under?

Protesterna mot att pojkar leker med dockor är åt helvete fel av många orsaker och visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att ha lite genustänk – att tänka utanför lådan. För det första är det så oerhört tragiskt att det finns folk som vill hindra små pojkar att leka som de vill, bara för att de är pojkar. Samma problem finns inte för flickorna, eftersom mannen är norm och det är bättre och mer accepterat att göra de där manliga grejerna oavsett kön än tvärtom. För det andra är dockor ett utmärkt sätt att förbereda barn på att ta hand om och vårda både kommande småsyskon och egna barn när de blir större. Ett av de tveklöst största jämställdhetsproblemen i hyggligt jämställda länder som Sverige och Finland är att pappor inte får delta i sina egna barns uppväxt på samma villkor som mammorna och att pojkar som vill leka vårdande lekar inte skulle få göra det är knappast något som kommer att göra något bättre, om vi säger så. För det tredje får jag spel när folk kommer dragandes med myten att pojkar som leker med dockor blir gay. Om vi nu bortser från att det är synnerligen beklagligt att någon kan titta på sitt lekande barn och tänka att det säkert är något allvarligt fel på barnet för att det leker med leksaker nischade mot det motsatta könet – istället för att till exempel älska barnet villkorslöst – finns det inga belägg för en sådan koppling.

Men visst finns det problem med leksakskatalogen, till exempel det att man låter en liten flicka posera med vapen. Problemet är dock inte att man gör det med en genusneutral touch och att det är en flicka istället för en pojke, utan att det är ett barn med vapen. Det skulle vara betydligt viktigare att diskutera än det självklara i flickors och pojkars rätt att leka över gammalmodiga könsgränser.

I svensk press har de negativa kommentarerna fått betydligt större genomslag än alla de positiva reaktioner som också kommit (och som fyller både Twitter och Facebook), kanske för att det på något vis har ett större nyhetsvärde. På radio här i Finland hörde jag för ett par dagar sedan att ”en sådan katalog knappast skulle funka här” och undrar vad man menar med det. Jag är nämligen övertygad om att det är betydligt fler som kommer att gilla att det finns kataloger med leksaker för barn – snarare än för pojkar och flickor – än sådana som kommer att låta bli att köpa en docka till sin flicka som de alltid har gjort bara för att det är en pojke som leker med den i katalogen. En könsneutral leksakskatalog begränsar inte antalet konsumenter, utan ökar det. Vill man inte förändra sitt sätt att tänka, eller om ens barn helt enkelt vill leka enligt traditionella mönster, kommer en neutral katalog inte att förändra något. För oss som tycker att det är viktigt kan just en sådan katalog vara avgörande för från vilken av alla de leksaksaffärer man väljer att införskaffa leksakerna, även om leksakerna man faktiskt köper kanske är de samma.

Och de som nu skriker om att barnen indoktrineras kommer alltid att hitta något att skrika om. Av erfarenhet skulle jag vilja påstå att de inte är den toleranta, förlåtande och nöjda typen. Det är förresten just sådana typer som jag aldrig kommer låta bestämma vad mina barn ska leka med.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alla kvinnor vill bli objektifierade

Charlotte28 kommentarer

Cameron Diaz menar att alla kvinnor vill bli objektifierade. ”There’s a little part of you at all times that hopes to be somewhat objectified, and I think it’s healthy.” Jag antar att det är en sån där sak som är lättare att säga när man står uppsnoffsad på röda mattan än när man möter någon av alla de kvinnor som bor tillsammans med sina barn på en bordell i Bangladesh.

För jag tror att den där lilla delen som Cameron Diaz anser är kvinnors hemliga vilja att alltid bli lite grann objektifierade egentligen är något så enkelt som en vilja att bli uppskattade och att det inte är något unikt för gruppen kvinnor. Och visst, för många kvinnor är det enkel väg till uppskattning att vara snygg och sexig. Är man snygg och sexig ger det en omedelbar feedback, särskilt om man är kvinna. Men med tanke på hur många unga flickor i västvärlden som mår psykiskt dåligt, som skär sig själva, som svälter sig själva och som blir besatta av sitt utseende är det också väldigt tydligt att den uppskattning man får för sitt fagra yttre inte alls är en grund för bra självförtroende eller längre och starkare relationer. Går vi sedan utanför västvärldens emanciperade kvinnor hittar vi länder där objektifierade kvinnor är utkastade ur samhället, lever i bordeller eller hem för fattiga eller helt enkelt på gatan – om de ens överlever. Att det ligger i kvinnans natur att vilja bli objektifierad är en myt.

Däremot tror jag att jag förstår vad Cameron Diaz menar (och eftersom hon säkert läser det här får hon väl rätta mig om jag har fel). Kvinnor som nått en viss självständighet kan njuta av den där kicken man får när någon visar uppskattning för ens utseende utan att det är något skadligt eller fel med det. Och det håller jag med om. Kanske hade Diaz kunnat utveckla sitt uttalande lite mer och kanske hade hon då också kommit sig för att säga att det är en himmelsvid skillnad på kontext när vi talar om att det är ok att bli objektifierad. När jag har dolled up för att gå ut på krogen och alla män ba’ ”åhhhh wow vi är så förbländade av din skönhet att vi vill spendera hela kvällen med att tillbe dig” (ett hypotetiskt exempel) är det inte som att jag liksom suckar och känner mig förtyckt. Men när jag håller en föreläsning och efteråt får höra att det är trevligt med vackra kvinnor – inte att mina argument var övertygande, min åtta år långa universitetsutbildning en bra investering eller att min forskning är spännande – känner jag mig inte det minsta uppskattad. Snarare tvärtom.

Kanske hänger de här sakerna ihop. Vill man som kvinna bli tagen på allvar någonstans så måste man alltid låta bli att försöka se snygg ut. Men jag vägrar tro på att kvinnor inte ska få kunna vara sig själva fast i olika miljöer, att man kan få vara sig själv i sitt dolled up esse på krogen en dag och att man kan få vara expert på sitt forskningsområde en annan dag. Och jag tror inte på att problemet här är att män är inkapabla att se skillnaden på dessa olika funktioner utan snarare att många män inte verkar ta skillnaden på tillräckligt stort allvar. I det hänseendet är det ett stort problem att kvinnor i traditionella kvinnoyrken objektifieras och sexualiseras.


För kvinnor i sin professionella roll vill få göra sitt jobb i fred (statistik över anmälningar om ofredande på arbetsplatsen stöder detta) utan att bekymra sig över hur de ser ut och måste också kunna få göra det. Att de efter jobbet tycker om att doll up och gå ut på krogen och då inte har något emot ett visst mått objektifiering ska inte vara ett hinder, på samma vis som att de kvinnor som bara lägger fokus vid sitt utseende inte ska få sätta standarden för hur kvinnor som grupp ska behandlas. För det stora problemet är inte att kvinnor får uppskattning för sitt utseende – att det finns objektifiering – utan att många kvinnor bara får uppskattning för sitt utseende trots att de kanske är bäst i sin bransch (och den branschen inte är prostitution). Alla kvinnor drömmer inte om vackra lockar, den perfekta kroppen och en stor diamantring. En del kvinnor vill bli astronauter och bryr sig inte om att man säkert får hjälmhår. Andra vill bli forskare och bryr sig inte om huruvida ens kläder är senaste mode. Och alla vill vi säkert bli uppskattade, men det måste vara med respekt för att objektifiering är en väldigt ytlig och ibland synnerligen kontraproduktiv form av uppskattning.

Nyhetsplock

Vita kränkta män

Charlotte15 kommentarer

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!

Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.

Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?

Nyhetsplock

Otroheten

Charlotte2 kommentarer

Samtidigt som jag läser en mycket intressant artikel om konkubiner och älskarinnor under medeltiden slår tidningarna upp nyheten om att man nu gör en husrannsakan hos CIA-chefen David Petraeus älskarinna och jag fascineras. För älskarinnor i maktens korridorer tycks vara en historisk konstant, en del av de mäktiga männens gebit, och det enda som förändras är omvärldens syn på det. Speciellt i USA florerar idén om äktenskapets oupplöslighet och det äkta ståndets helighet, till synes helt oberoende av den religiösa kontext i vilken denna idé en gång föddes. Indignationen över att en man har en älskarinna (Clinton, Petraeus, hundratals andra) är enorm och den rättsliga processen fanatisk om man jämför med den skrämmande tystnaden kring oskyldigt dömda eller behandlingen av vad exempelvis abortmotståndare får häva ur sig om kvinnlig biologi.

Och jag försöker inte försvara otrohet här, men ur en historisk kontext är det ett oerhört fascinerande fenomen. Mest fascinerad är jag nästan ändå av den totala förvåningen när det konstateras hur många medaljer någon har och att denne sedan gick och var otrogen, som att det inte finns statistiska belägg för att konstatera att medaljer, utnämningar och höga positioner snarare utgör riskfaktorer än garantier. Eller hur man lyfter fram att alla trodde att den otrogne var en sån bra man och att ingen hade kunnat ana vad han var kapabel att göra, som om det var ett brott mot mänskligheten snarare än ett brott mot den rådande romantiska popkulturen.

I hemlighet tänker jag mig ett scenario där alla nu hänger ut Petraeus för att ha hotat landets säkerhet och CIA söker igenom hans älskarinnas hem, samtidigt som hustrun sitter hemma och skålar i champagne över alla hans hemliga filer som hon i åratal roat sig med att kopiera. I verkligheten är det förstås bara älskarinnor som gör sånt för älskarinnor är till sin förfallna natur ondskefulla. Jepp, jepp.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fallet Bäckman och vad man kan vänta sig av doktorander

Charlotte7 kommentarer

I morse diskuterades fallet Bäckman på radio. Jag ska erkänna att jag inte är så insatt i detaljerna, men mycket kort går det ut på att docent Bäckmans avhandling i sociologi (2006) om hotet från östmaffian har ifrågasatts i ett granskande TV-program (45 minuuttia). Problemet är att ingen förutom Bäckman själv har fått ta del av det omfattande intervjumaterial som avhandlingen baserar sig på och att man därför nu höjt tvivel om huruvida materialet faktiskt existerar. Radiopratarna funderade på hur i hela friden det kommer sig att han ens har fått sin avhandling godkänd när ingen har tittat igenom hans källor, och den professor som var opponent vid disputationen blir rätt hårt ansatt för att inte har gjort sitt jobb ordentligt.

Jag tänker inte på något vis ta ställning till Bäckmans avhandling eller riktigheten i anklagelserna mot honom, men däremot skulle jag vilja ta upp vad man kan förvänta sig av doktorander och av en disputation. Den som är opponent har i uppgift att undersöka doktorandens förmåga att argumentera sakligt och kunnigt utifrån källmaterialet och annan forskningslitteratur. Visst kan man tänka sig att opponenten gör nedslag i källmaterialet om detta finns tillgängligt, det gör säkert de flesta. Men om det rör ett så stort intervjumaterial som Bäckmans och det inte finns några tecken i avhandlingen på att materialet insamlats på ett sätt som bryter mot etiska eller vetenskapliga regler bör de valda delarna av intervjumaterialet presenteras i en så tydlig form och med en så klar koppling till argumentationen och forskningslitteraturen att opponenten inte ska behöva kräva att få ta del av själva intervjuerna. För min egen del grundar sig min avhandling på över 20.000 medeltida dokument. Det finns inte en opponent i världen som kommer att sätta sig ner och kontrollera att jag har tolkat alla dessa dokument korrekt eller att varje enskilt dokument är just det jag skriver. Det ligger på mitt ansvar att göra en tillräckligt noggrann avhandling för att det inte ska finnas några tvivel kring att mina tolkningar är relevanta och det får inte finnas i doktorandens eller någon annan forskares värld att tillrättalägga källmaterialet för att passa särskilda syften.

När en doktorands avhandling har kommit så långt att det är dags att disputera borde allt vara i ordning. Visst kan argumentationen kritiseras, kanske någon litteratur omtolkas och kanske det finns skäl att tydligare förklara något påstående, men det ska inte finnas några som helst skäl att ifrågasätta källmaterialets existens. Som en känd professor sa till oss doktorander på seminariet: ”Ni är inte längre på den sidan som tar emot kunskapen. Ni är på den sidan som skapar kunskapen.” Det är stort ansvar, det är det, och universitetet måste kunna lita på att vi kan bära det. Samtidigt som det etiska ansvaret ligger på den enskilda forskaren, kommer vetenskapligheten att garanteras av det större sammanhanget – av det vetenskapliga samfundet. Istället för att nu beklaga sig över att opponenten i den allra sista fasen av Bäckmans tid som doktorand inte har ifrågasatt huruvida hans källmaterial de facto existerar vore det synnerligen relevant att lyfta fram doktorandernas förankring i det vetenskapliga samfundet. Hur sköter universiteten om sina doktorander? Hur ska man visa doktoranderna att den kunskap de skapar är viktig när doktorandernas ställning inom universiteten är så svag att många av oss inte ens får tillgång till ett arbetsrum? Och hur mycket tid får handledarna för att faktiskt handleda doktoranderna om det ens är teoretiskt möjligt för någon att skriva en avhandling med påhittat källmaterial?

Nyhetsplock

LEGO, pojkar och flickor

Charlotte11 kommentarer

Jag har läst en hel del åsikter om Sagan om ringen-trilogin som misogynt skit. Därför vill jag börja med att säga att jag på intet sätt håller med. Tvärtom finns det flera stolta, självständiga kvinnokaraktärer som är synnerligen viktiga i att föra historien framåt. Därmed förstås inte sagt att storyn inte skulle spegla starka patriarkala strukturer, men det får man väl dels helt enkelt förlåta Tolkien och hans tid för, dels se som en berättarteknisk faktor. Sak samma egentligen. Jag älskar Sagan om ringen-trilogin.

Och så kommer LEGO in i bilden. Först blev jag överlycklig över att att LEGO tagit sig and LOTR och såg fram emot många långa timmar på golvet byggandes. Men någonstans i förvandlingen från magnifikt epos till kommersiell leksak hände det något med figurerna. Alla kvinnokaraktärer försvann (utom Shelob – talande nog). Var är Arwen? Utan henne vore Frodo död. Var är Galadriel? Utan henne blev det inte mycket till magi. Och var är Eowyn? Miss I am No Man och så är dagen och världen räddad.

LEGO LOTR hade kunnat bli en lysande leksak för äventyrssugna barn. För barn som älskar hästar, svärd, kampen mellan gott och ont, kärleken, magin och spänning. Nu är det en leksak avsedd för pojkar. LEGO har kidnappad en av de största berättelserna som någonsin skapats och gett den till pojkarna. Kanske hade jag inte varit fullt lika upprörd (who am I kiddin’, jag ville ju ha Arwen!) om det inte var för LEGOs stora satsning på att attrahera flickor genom det pastellfärgade speciallegot LEGO Friends. Jag är övertygad om att flickor gärna vill leka med figurer de kan identifiera sig med och att de därför hellre leker med flickfigurer. Det tror jag LEGO har helt rätt i. Men jag ser hundra gånger hellre att min dotter får identifiera sig med Arwen, Galadriel och Eowyn än med Olivia i hennes Butterfly Beauty Shop. Så varför måste man skilja på pojkar och flickor? Varför kan de inte få leka i samma värld, med samma regler och med samma drömmar?


Till en pojke kan man köpa Battle of Helms Deep där pojkarna får rädda världen.


Till en flicka kan man köpa Mias Bedroom där flickorna kan få vänta under tiden.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som luktar gott

Charlotte12 kommentarer

I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.

Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.

Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.

Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bloggprisnominerad!

Charlotte6 kommentarer

Jo alltså. *harkel* Den här bloggen är nominerad till Bloggpriset 2012 i kategorin Årets nykomling. Alla ni som tycker att den här bloggen gör era liv lite bättre, eller ni som annars bara är här av någon sorts tvångsmässigt psykotiskt begär, får gärna gå in och rösta här. Om ni vill vara lite extra krejsy kan ni ju alltid plita dit bloggens namn i rutan för Årets blogg också. När ni ändå är där liksom.

Sedan tänkte jag att vi skulle dra igång en Facebookkampanj för att öka medvetenheten för Rosa Bloggprisnominerade Bloggar, där alla tjejer ska skriva ”fuck off <3" i sin status och sedan skicka krypterade meddelanden till alla andra tjejer om den mystiska statusradens magiska betydelse, och den tjej som berättar för killarna vad det betyder kommer att få gå ensam på toaletten på alla fester hela resten av året. Snart blir alla så upptagna av att rösta i Bloggpriset att inte en käft kommer ihåg hur det går för den där Obama. Muahahaha!

Så. Ni vet.

Jag skriver ett tacktal. Ni röstar. Ok?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnors sexuella makt och matriarkatet

Charlotte29 kommentarer

Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.

Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.

Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.

Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.

Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.

Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.