Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om att underkänna studenter och om skillnader mellan Sverige och Finland

Charlotte2 kommentarer

Det kom en insändare från lärare i historia på universitetsnivå där problemet med studenternas bristande språkkunskaper lyftes fram. Skribenterna menade att eleverna inte längre kan tillräckligt mycket svenska för att kunna tillgodogöra sig varken muntlig eller skriftlig information och att de inte kan uttrycka sig i skrift. Det här är förstås allvarligt, och inte alls en överdrift om någon trodde det. I UNT publicerades sedan ett synnerligen uppfriskande svar på vad man som lärare kan göra när man provat allt och inget funkar; underkänna studenten.

Och det är nog många i Sverige som förfasar sig över det. Klart att man inte kan underkänna någon. Klart att alla måste kunna klara kraven som ställs på dem. Klart att alla ska ha medalj, saft och bulle vid mållinjen. Till en viss del håller jag med, så länge man talar om grundskolan. Grundskolan är obligatorisk och fullkomligt avgörande för välfärdssamhället och allas lika rättigheter. Men borde man inte kunna tänka sig att en utbildning i historia på universitetsnivå kan få hålla så hög standard, vara så specialiserad, att det krävs ett visst mått av intresse och studievilja för att klara den? Hur länge kan man sänka kvalitén för att anpassa undervisning efter studenternas kunskaper när de kommer in i stället för vad de behöver när de kommer ut?

En stund funderade jag på om det var hemskt elitistiskt att tycka att det är ok att underkänna dem som helt enkelt inte klarar kraven, om jag är en dålig människa för att min omedelbara reaktion på insändaren om att utnyttja rätten att underkänna folk var ett glatt ”jajemän”, för alla måste ju ha rätt till utbildning! Men så såg jag mig själv försöka ta mig igenom en utbildning till elektriker, och konstaterade att nivån på den elektrikerutbildningen som skulle kunna godkänna mig hade behövt vara betydligt mycket lägre än vad jag hoppas att de elektriker som kommer och fixar mina el-grejer har. Alla ska ha rätt till utbildning, men alla behöver inte ha samma utbildning. Den som har en utbildning på universitetsnivå ska ju vara expert i sitt ämne, och alla kan inte vara experter på samma sak.

Och jag menar verkligen inte att det inte är en katastrof att studenterna är usla på svenska, för det är det förstås. Inte heller tror jag att lösningen på det specifika problemet är att underkänna fler på universitetet – men jag är helt övertygad om att ingen tjänar på att dessa studenter med undermåliga kunskaper släpps ut i ett yrkesliv de inte är redo för. Som om jag skulle bli elektriker för att jag kan byta en glödlampa och alla har rätt att bli elektriker om de vill. Jag vet inte riktigt hur ska skriva för att försöka förklara vad jag menar i detta minfält av rätt och fel och klassförtryck, men det verkar nästan som att det har gått så långt med arbetet för att alla, oavsett bakgrund, ska uppmuntras till universitetsstudier att målet är att öka intagningen – inte att säkra kvalitén.  Jag är övertygad om vikten av att även studenter med arbetarklassbakgrund får den uppmuntran de behöver för att få just den utbildningen som de vill ha. Men samtidigt tror jag att många studenter (och inte bara med arbetarklassbakgrund) tror att en teoretisk utbildning på något sätt är finare (och mycket i samhället stöder idén att teoretiskt har högre status än praktiskt) och därför börjar på ett program där de egentligen inte trivs. Det är inget fel på deras intelligens, inget fel alls egentligen – utom fel utbildning. De studenter som behöver hjälp och stöd ska givetvis få det, men universitetsstudenter är trots allt vuxna människor och ska också kunna ta ansvar för sina studier.

I Sverige i dag har jag svårt att se att någon ens skulle riskera att bli underkänd om det inte var för att den saknade motivation och vilja att lära sig, när vi talar om universitetet. Kraven när jag gick på lärarlinjen var så bisarrt låga att jag som motiverad och studieglad höll på att gå i bitar av frustration över kvalitén. Flera gånger rättade inte ens läraren den som skrivit fel, för det känns inte kul att behöva rätta och säkert inte roligt att bli rättad heller, och nivån på ämneskunskaperna ska vi inte ens gå in på. Så jag flyttade till Finland och allt jag kan säga är att kvalitén här är helt annorlunda. För det första tar Helsingfors universitet endast in ca 6 % av dem som söker till historia (siffrorna för dem som läser historia på svenska tror jag är närmare 12 %). För det andra händer det titt som tätt att sådana som redan klarat de hårda inträdesproven sedan blir underkända i sina studier. Försöker man klarar man sig i allmänhet över godkäntgränsen och försöker man inte gör det avtryck i resultaten. Behöver man stöd finns det att få. Just så tycker jag att det ska vara.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Tuschade bilder och att vara bra nog utan

Charlotte6 kommentarer

För några dagar sedan kom det senaste paketet från Pepperberry, som förresten har rea nu. Jag hade egentligen tänkt skriva om hur mycket jag älskar fraset från det vackra pappret kläderna är inslagna i, om kvalitén på tygerna och om den stora lyckan att ha hittat ett ställe med underbara kläder för någon i min form och storlek. Att efter många, långa år på jakt efter kläder i vanliga affärer och den nedslående frustrationen av att 99% inte passar och den sista procenten är ok innan de första fyra tvättarna äntligen kunna beställa vad jag vill ha. Och kläderna bara slinker på. Sitter där de ska. Klämmer inte, förhindrar inte andningen eller rörelser mer avancerade än att stå i ett hörn. Det är äkta lycka!

Och så hade jag tänkt att jag skulle visa hur fint kläderna satt och hur lycklig jag var genom att fotografera kläderna på mig, vilket för någon som inte är en modebloggare är lite som be en bandymålvakt flyga ett flygplan. Hur som helst så blev det inte av direkt, och så tänkte jag att jag kunde använda bilderna på kläderna som finns på Pepperberry istället – bara för att liksom visa vilka plagg jag köpte och vill rekommendera – men så tyckte jag att det var tråkigt. Att jag själv uppskattar mer att se plagg på riktiga människor än på modeller.

Det var ett väldigt kort ögonblick, men ett ögonblick ändå, då jag tänkte tanken att det inte är någon idé att fotografera mig själv för att jag inte är snygg nog att göra kläderna rättvisa. Därifrån var den naturliga nästa tanken att jag ju kunde försöka photoshopa bilderna, för att bli lite snyggare. Alla andra gör det ju. Sedan förfasades jag över vad jag just tänkt, men fascinerades samtidigt över hur lätt det var att falla till föga för något om man bara tror att tillräckligt många gör det, att det är vad alla förutsätter. Det förutsätts att man har photoshop och kan använda de mest grundläggande försnyggningsteknikerna. Det förutsätts att den bilden på sig själv som man lägger ut är ett noggrant uppiffat och tillrättalagt  resultat av en utsortering bland 250 försöksbilder och tuschning av vinnaren. Med de ögonen tittar många på bilder i dag och tror att om man tar bort 50% av snyggheten kanske man hamnar nära verkligheten. Och många som lägger upp bilder på sig själva tuschar dem, för ingen vill vara fulast på Internet liksom, och alltför många tar sig friheten att kommentera brister i andras utseende som om det vore varje människas självklara rätt.

I höstas gick det en kampanj som hette The Naked Truth, där en massa bloggare i protest mot detta la ut helt sminkfria, otuschade bilder av sig själva. Jag studsade förstås av lycka och tyckte att det var en jättebra idé. Tills jag insåg att den här bloggen redan är full av otuschade bilder av yours truly helt utan smink. Vill jag visa hur mycket det snöat på mig när jag var ute skiter jag väl i om det syns att min näsa är muntert klarröd. Vill jag visa hur den nya skjortan sitter för att jämföra med gamla illasittande skiter jag väl i om bilderna togs en dag då jag inte sminkat mig. Det har varit ett motto för mig; att våga visa mig som jag ser ut. Lite för att jag tror att sådana som letar efter hotta brudar förstår att det här inte är rätt forum, men mest för att det i ärlighetens namn var ganska svårt första gången jag lade upp en bild. Det var svårt att stå för hur jag ser ut och svårt att utsätta mig själv för omvärldens dömande blickar.

Visst har jag fått kommentarer på bloggen om mitt utseende i inte alltigenom fördelaktiga termer, men jag har tagit bort alla sådana. De hör inte hit. Det här är inte blogg där vi diskuterar nackdelarna med att se ut som mig och skriva om genus, eller ett forum där jag tillåter att man rackar ner på andra. Och efter det där ögonblicket i dag då jag hann tänka tanken att jag måste släta över mina utseendebrister för att vara bra nog för min egen blogg, bra nog för mig själv och för er som kommer hit, är jag ännu mer fast beslutsam att inte böja mig för photoshop. Vi är många som bloggar osminkat, som står med våra egna namn och våra egna känslor öppna för alla. Personligen tror jag att det är just sånt som internet behöver. De där bilderna som visar att det där på andra sidan finns en riktig människa, med drömmar, förhoppningar och ett hjärta som går att såra. Att det där på andra sidan finns någon som är ganska mycket som en själv. För det är i anonymiteten som hatet kan växa till sig, och det är i tuschade bilder av orimligt vackra människor som tankarna om ens egen otillräcklighet får fäste. Det tänker jag inte bidra till.

Kuriosa: Jag har inte ens photoshop.
Kuriosa 2: Jag ordnar bilder på kläderna en annan dag.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemen med invandringen

Charlotte3 kommentarer

Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!

Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.

Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.

Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera.  Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300  av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Förstklassig ironi

Charlotte7 kommentarer

Det är många i Sverige nu som ondgör sig över att julen blir förstörd eftersom den lilla svarta Pickaninny-docka som får ett OK stämplat i baken i Jultomtens Verkstad i Kalle Anka har klippts bort. För förvånansvärt många är nämligen Kalle Anka själva bilden av svensk jul, av svenskhet, av frihet och av mänskliga rättigheter. Att Disney har våldfört sig på vad många uppger vara inte bara den bästa scenen i Kalle Anka utan också det bästa med hela julen (vem behöver julklappar, julmat och socialt umgänge när man kan få se tomten stämpla en docka, liksom) är det värsta som hänt sedan Leif Loket Olsson slutade på Bingolotto. Man menar att det är kränkande mot de svenska traditionerna, mot julefriden och mot hela det svenska folket som vant sig vid att titta på Kalle Anka på julafton och därför måste man protestera. Liknande ohyggliga slag mot den svenska kulturen måste stoppas!

Att den korta lilla sekvens som klipps bort ur ett program som har blivit klippt i olika versioner inför varje år, som inte produceras i Sverige och som endast de senaste 50 åren ens varit tillgängligt i Sverige får representera alltför många dåligt informerade människor som blivit kränkta i sin kulturella tillhörighet är bisarrt i sig. Men ironin i att denna maniska upprördhet försvaras med att det är helt orimligt att mörkhyade skulle ta illa vid sig av den där dockan, den ironin är i en klass för sig.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om det där med alkohol och föräldraskap

Charlotte8 kommentarer

I gårdagens Husis var det ett imponerande stort uppslag med en intervju gjord här hemma hos oss, angående alkohol och föräldraskap. Vad som sades får ni väl läsa själva, men jag skulle vilja kommentera några av kommentarerna som citerades från den enkät som Husis låtit göra.

För det första var det en som meddelade att personen varje gång den ser föräldrar som dricker någon alkohol i närheten av sina barn omedelbart gör en anmälan till barnskyddet. Nu hoppas jag innerligt att det där bara är en sån sak man säger för att förklara att man inte tycker att alkohol och barn hör ihop, vilket jag håller med om, för det finns så oerhört många barn som på riktigt far illa att det är sorgligt om någon vill tynga en redan överarbetad yrkeskår med sina personliga nykterhetspreferenser. De allra flesta föräldrar är nämligen fullt kapabla att ta ett glas vin till maten utan att barnen på något vis far illa. Det är en vansinnigt stor skillnad på att dricka alkohol och att vara full.

För det andra var det någon som sa att man inte ska dricka den minsta droppe alkohol inför barnen efter som att barnen tar efter vad vuxna gör. Visst förstår jag det argumentet, men samtidigt är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur barn tar efter sina föräldrar. Var går gränsen för vad vuxna ska kunna göra med argumentet att man är vuxen? Eller ska man heller inte tända levande ljus? Använda spisen? Sitta uppe sent på kvällen och titta på film? Köra bil? Barn förstår riktigt bra när man säger att en del saker får bara vuxna göra och det där med att dricka alkohol är inget undantag. Kanske är det här någon som inte vill att barnen ska dricka alkohol alls när de vuxit upp, och då är det förstås helt rimligt att man själv inte gör det. Personligen har jag inget emot att mina barn, när de fyllt 18, tar ett glas vin med oss (läs: med sin pappa) och då vill jag att de ska uppskatta alkohol och vara försiktiga och kräsna på precis samma sätt deras far är. Kanske är det istället någon som inte vill att barnen ska supa skallen av sig i tonåren? I så fall är jag ledsen att vara den som säger att i tonåren kommer föräldrarna inte längre att vara förebilderna – då är det kompisarna som gäller – och att mamma och pappa har avstått från alkohol är långt ifrån en garanti. Det enda man som förälder kan göra är att hoppas att man utrustat sitt barn med tillräckligt mycket egen vilja, styrka och säkerhet för att inte falla för grupptryck. Och hoppas att barnet litar på en tillräckligt mycket för att ringa och be att man kommer och hämtar när allt ändå skiter sig.

Jag tror att det där med att dricka alkohol (och nu menar jag kanske ett glas vin eller så ibland) inför barnen är något som varje familj själv måste få ta ställning till, och så gör man som man känner är tryggast och rätt utan att trycka ner det i halsen på någon annan. För min egen del var jag oerhört glad och lättad över att uppriktigt kunna säga att jag aldrig har behövt säga till min make att jag tycker att det är dags att sluta dricka för han har alltid kunnat avgöra det själv. Inte heller har jag någonsin behövt säga till någon av våra vänner. Olika människor reagerar olika på att dricka och det är vanskligt att säga att en viss mängd är ok och allt därefter för mycket. Istället gäller det att ha bra vänner, och en bra partner, som trots att de inte delar inställningen till den synnerligen tvivelaktiga njutningen med alkohol ändå förstår att barnen är det viktigaste och att deras trygghet aldrig får äventyras.

Läs gärna Ugglans fantastiskt fina text om en vit jul!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor och kroppsliga funktioner

Charlotte7 kommentarer

Ni har säkert redan hört att Lady Dahmer lade ut en bild på en blodig binda på sin blogg. Jag får för mig att jag borde gilla liknande stunts, att det liksom är något som ingår i arbetsbeskrivningen när man är genushistorisk bloggare att säga härrigud vad bra att någon äntligen visar upp lite mens, men jag ser inte riktigt poängen med det. Många hänvisar till att den kvinnliga kroppen är skambelagd och att det finns ett sådant utbrett hyssjande i samband med kvinnliga kroppsfunktioner. Ur ett historiskt perspektiv finns det förstås inga som helst tvivel om att vetenskapliga kunskaper om hur kvinnokroppar såg ut och fungerade var skrämmande dåliga, inte minst för att de baserades på hörsägen snarare än fakta. Som Thomas Laqueur har konstaterat så var man inom akademien övertygad om att det fanns ett kön, det manliga, och att kvinnor var fysiska avvikelser från detta kön.

Det finns också en fullkomligt förkrossande mängd detaljer, både kring anatomi och kring folkliga traditioner, som tyder på dåligt kunnande kring just kvinnor, och i förlängningen på hur kvinnors kroppsliga funktioner låg dem till last. Det kanske främsta sådana exemplet är att kvinnor under katolska tiden inte fick komma på mässan under menstruationen, ett synnerligen hårt förbud med tanke på hur viktig mässan var för det själsliga välbefinnandet. Men faktum är att samma regel gällde för alla som blödde, det vill säga, män som huggit sig med svärdet i foten fick inte heller komma på mässan. I teorin vad det alltså ett allmänt förbud, men i praktiken stängde det ute främst kvinnor. Ett annat exempel är att det inte är förrän år 1827 som forskare upptäcker att kvinnor har ägg och det dröjde till 1875 innan man drog slutsatsen att ett nytt liv blev till genom att både mannen och kvinnan deltog. Innan dess hade man sett kvinnan som ett kärl i vilket mannen planterade sitt frö. Kvinnor har också, särskilt under de många århundraden då man ansåg att kroppen bestod av olika vätskor, setts som otillräkneliga och orena på grund av menstruationen. Under 1800- och 1900-talen när man ansåg att en stark kropp var en spegling av ett starkt sinne betraktades kvinnor allmänt som mentalt svagare.

Så jo, visst finns det ett oerhört tyngande historiskt bagage som säger att det råder tabu kring kvinnliga kroppsfunktioner, och visst har kvinnor nedvärderats på grund av att de fysiskt avvek från den manliga normen. Men för mig personligen så handlar det här rätt mycket om vad man gör med sin tid, vad olika saker symboliserar och hur man vill föra debatt. Med den begränsade tid jag har till förfogande för att läsa vad andra bloggar om och för att slösurfa vill jag läsa roligheter och välgenomtänkta tankar, samt titta på bilder av gulliga kattungar, vackra loppisfynd och sinnrika cupcakeskreationer – inte använda bindor. En bild av en använd binda symboliserar heller inte girl power eller en kamp mot patriarkatet för mig, lika lite som en bild på någons bajsrandsprydda kalsonger symboliserar kvinnoförtryck eller männens makt. Och nej, jag tycker inte att det är skillnad på blod och blod och hade inte varit det minsta imponerad om det istället för mensblod varit exempelvis näsblod. Äckligt. Oavsett vilket. Samtidigt tycker jag att det är Lady Dahmers rätt att göra som hon vill på sin blogg (men jag tar mig här friheten att inte länka till själva inlägget för att jag då måste titta på det och det vill jag inte), särskilt eftersom hon tar diskussionen efteråt. Frågan är väl bara vad debatten gör när den förs på det viset, om den skrämmer bort eller öppnar upp. Jag tycker att det är oerhört viktigt att unga män och kvinnor lär sig mer om varandra och sig själva och att den som undrar något vågar fråga om det. Men jag tänker mig också att det finns en tid och en plats för allt och att använda bindors tid är 4-6 timmar och deras plats därefter är soppåsen. Dessutom är jag rädd för att alla dem som låter sig provoceras av Lady Dahmers tilltag kommer att låta högre och längre än dem som håller med, och att det är just dessa arga röster som i framtiden kommer att ringa i öronen på den unga flicka som inte vågar prata om sin kropp. Det krävs väldigt många positiva pushar för att väga upp ens en enda som står och skriker skit.

Jag hoppas att det här blogginlägget inte tolkas som en av de arga röster som tystar unga nyfikna, för det är verkligen inte meningen. Jag hoppas att ingen ung kvinna i dag låter sig tyngas av historiska tabun utan lär sig att förstå sig själv och uppskatta sig själv. Och jag hoppas att det framgår att min poäng är att det finns en stor skillnad i att tala om vad som händer inuti kroppen på kvinnor, hur det är naturliga processer, hur de påverkar oss – att våra kroppar är fantastiska, starka och viktiga – och att säga att mensblod är så naturligt att man borde fotografera det eller göra ett dekorativt stilleben. Det är, mycket kortfattat, naturligt att mensblod kommer ut, men det är inte lika naturligt att göra något kul med det därefter.

Den som är mer intresserad kan läsa Denise Malmbergs avhandling Skammens röda blomma? : menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition från år 1991.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Tid

Charlotte4 kommentarer

På Bloggalan fick Pupulandia (som vann Årets Finska Blogg) frågan hur mycket tid hon egentligen lägger ner på de fotokollage hon har på sin blogg. Hon fnittrade förtjust och medgav att det var rätt mycket tid. Typ en halv dag. Och jag riktigt ser det framför mig, hur folk (inte folk på galan dock, vi var väl alla i samma båt) drar efter andan av fasa och fördömelse och sedan skakar på huvudet åt hur dagens unga kvinnor kan kasta bort en halv dag på att göra så ytterligt meningslösa saker som fotokollage till en blogg.

Men hon har ägnat tid, och dessutom mycket tid, till att göra något hon tycker om. Något hon vill göra. Något som gör henne lycklig och som dessutom bevisligen gör tusentals andra människor lyckliga. Jag kan inte se att det skulle finnas något mer meningsfullt att göra med sin tid än just det.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Julkalender och spiritism

Charlotte7 kommentarer

Årets julkalender, Mysteriet på Greveholm, har blivit anmäld för ockultism, och det har varnats för att barnen indoktrineras med spiritism eftersom serien innehåller både spöken och ungdomar som ägnar sig åt anden i glaset.

Hur kan man anmäla en julkalender för att innehålla övernaturliga inslag när hela vitsen med en julkalender är att räkna ner dagarna till årsdagen för när en jungfru i enlighet med vad en ängel berättat födde Guds son och som i dag främst hyllas av barn som dagen då en överviktig man med långt skägg och flygande renar kommer ner genom skorstenen med paket?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När var du snäll senast?

Charlotte10 kommentarer

Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?

Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.

Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.

Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.

Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.

https://i0.wp.com/www.genusfotografen.se/wp-content/uploads/2012/11/kellyclarkson.gif

Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.

Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?