Då var det bevisat! Helt oberoende av land är standardkvinnan en normalviktig lätt leende skönhet med perfekt hy och suddiga konturer.
Grattis liksom.
Kategori: Nyhetsplock
Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp
I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.
Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.
Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.
Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.
Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.
Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.
Nämen, jag tycker att vi börjar kalla alla människor för bara iskor istället.
Genom min underbara Facebook-feed ramlade jag återigen in på Hanna Kjellbergs fantastiska blogg och ett inlägg om vad feminism är. Läs det. Det är bra.
Som ni vet är jag ju väldigt tveksam till att kalla mig själv för feminist (även om jag ramlar närmare och närmare varenda gång någon kommer in på den här bloggen och skriker ”typiskt jävla feministmiffon)”. Men förutom mina genomgripande aversioner mot kategoriseringar, som alltså inte specifikt rör feminismen, är det en sak med själva ordet feminism som jag bara inte förstår mig på: kritiken om att man hör på ordet att det inte är riktig jämställdhet, att det bara rör kvinnor. Hela det där feminin – kvinna – feminist – antimän – rantet. Om det nu inte är så att de som protesterar mot ordet feminism faktiskt är emot ord som exkluderar det ena könet, för då skulle det ha lite mer trovärdighet och då skulle jag förstå kritiken.
Men (och rätta mig om jag har fel här nu) det är inte direkt samma personer som tycker att man inte kan vara feminist och tro på riktig jämställdhet för att ordet feminism bara inkluderar kvinnor som också vill ställa sig på barrikaderna och protestera mot ordet människa för att det bara inkluderar män (jämför med franskans ‘homme’, engelskan ‘man’). Ska vi tala historiskt bagage och språklig förändring? Feminismen startade som en rörelse för kvinnors emancipation och utvecklades till en rörelse för jämställdhet. Definitionen av människan utvecklades (även ur ett rent medicin- och biologihistoriskt hänseende) från att ha sett mannen som ursprunget och kvinnan antingen skapad av Gud genom mannen eller som en biologisk avvikelse med inverterade organ till att ses som skapad av samma evolution.
Så upp på barrikaderna bara! Genom en annan ism kan alla iskor få lika rättigheter!
Ja, eller så kan vi bara acceptera att ord lever i språket och samhället och kan omdefinieras.
Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav
Om det nu var någon som mot all förmodan inte trodde att kvinnor som tar för sig får ta fruktansvärda mängder skit kan hen med fördel ta del av vad som för tillfället utspelar sig på sociala medier. Margret Thatcher har avlidit och nätet fylls av uppmaningar om hur man bäst ska fira att häxan är död. Om vi för den här gången har ganska mycket överseende med hur oerhört respektlöst det är att fröjdas över att någon dött (någons mamma, förresten) och istället fokuserar på den veritabla shitstorm som utbrutit. Den shitstorm som inte kommer sig av att särdeles många av dem som sprider bilder på Thatcher som halvt förmultnad zombie eller som häxa i dag egentligen har ett personligt förhållande till Thatchers politik, eller ens har levt under hennes styre, utan kommer sig av att hon var kvinna med makt. På Facebook finns det en uppsjö communities och sidor för den som vill veta var de bästa Thatcher-är-död-och-vi-ska-festa-ställena finns.
Så vad har Thatcher gjort som är så hemskt?
Var hon en diktator? Nej.
Godkände hon massmord? Nej.
Upprättade hon dödsläger? Nej.
Avrättade hon sina politiska motståndare? Nej.
Men hon torterade säkert kattungar? Förmodligen inte.
Så vad säger Facebook om en kul kille som Kim Jong Il med tillägssöket ”dead”?
Hugo Chaveź?
Men Saddam Hussein då?
Visst kan vi tala om hur det inte finns några som helst strukturella hinder för kvinnor att komma till makten. Se bara på Margret Thatcher, liksom. Hon kom ju till makten. Men vad som händer på sociala medier nu är uttryck för de strukturella hinder som kvinnor möter i toppen. Det handlar inte om att kvinnor behöver mer skinn på näsan, att lära sig ta det som en man, för en man kan vara diktator och ändå få mildare behandling. En man som inte var diktator utan en vanlig folkvald politiker, precis som Thatcher, ihågkoms för sin politiska gärning. Thatcher, som förvisso var stenhård, möts istället med ett enormt hat och oförblommerat jubel. Och jag vill egentligen inte misstro folks historiekunskaper för det känns ju lite förmätet att sitta här och vara kvinna och tro att man är något, men jag kan sätta vänstra lilltån på att inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning. För gärningen kan man kritisera. Kritisera Falklandskriget. Kritisera nyliberalisemen. Kritisera privatisering. Men gör det för i helvete inte utgående från att Thatcher var en häxa som världen nu befriats från. Gör det inte utifrån kvinnoförakt.
Ungdomar som bara hänger i köpcentrum och bråkar och sånt där ni vet
För tillfället är det väldigt mycket diskussion här i Finland om hur man ska handskas med alla dessa ungdomar som inte har något bättre för sig än att hänga i köpcentrum. Om vi för den här gången inte hänger upp oss på det självklara i att det har ett samband med att fritidsgårdar stängs, hobbyverksamhet kostar 150 euro per termin och att ungdomsarbetslösheten är skyhög finns det en annan aspekt jag skulle vilja lyfta fram.
Jag minns inte var jag hörde det, eller om jag läste det någonstans, men för ett par år sedan var det någon som talade om betydelsen av torgen förr i tiden. Det som en gång i tiden kallades för forum och som var den viktigaste mötesplatsen för alla områdets invånare, städernas självklara mittpunkt håller sakta men säkert på att försvinna, att ätas upp av bebyggelse. Men genom att man börjar utrota de vanliga fria torgen till förmån för köpcentrum skapar man rum som inte är fria. Någon äger köpcentrumen. Någon får bestämma vem som får komma dit och när alla ungdomar borde kastas ut (vilket man alltså gjorde för några dagar sedan – hivade ut alla ungdomar). Ett köpcentrum med tak och väggar är (och jag är den första att erkänna det) en prima uppfinning i ett land som större delar av året har minus 25 grader, snålblåst och snöslosh, men i ett köpcentrum finns inte torgets friheter; att protestera, att demonstrera, att samtala och att bara få vara.
För i takt med att de allmänna, fria rummen försvinner kommer vissa personer att bli utestängda och det är det som håller på att hända nu. Ungdomar är inte per definition bråkiga slashasar som inte borde få vistas bland vanliga människor. Ungdomar är, några bråkstakar och inte alltid så inspirerande attityder till trots, faktiskt framtiden. Den ska vi inte stänga ute.
Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva
Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.
En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.
Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.
Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.
Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.
Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.
Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.
Om Gräv och om mans- och kvinnoroller
Nu har jag lyssnat på stora delar av ljudupptagningen från Gräv 13. För det första vill jag säga att det var en hel del intressanta diskussioner också, innan det liksom barkade åt helvete. För det andra skulle jag vilja lyfta fram två saker som jag tänkte på – men som bara löst hänger ihop med varandra – när jag lyssnade.
1: En man (Täppas kanske?) förringar hoten Maria Sveland talar om med att säga att han minsann också fått hot men att det inte görs någon grej av det, att det inte görs någon grej av hoten om de riktas mot en man. En kvinna (Sveland?) ställer då den synnerligen relevanta frågan hur det kan komma sig. Det hade kunnat bli en debatt om mannens roll som den som aldrig kan bli sårad, som inte får visa rädsla, om det där med att man up, att ta saker som en man. Istället svarar han ”för att jag är vuxen”.
Och man bah va fan.
Så vuxna kan inte vara rädda? Så kvinnor som blir rädda när de hotas med våldtäkt och ond bråd död är inte vuxna? Och alla de män som utsätts för våld och hot ska fortsätta att lida i tystnad, växa upp och bli hårda, för det är bara kvinnfolk och ungar som blir rädda och får protestera. Finn fem fel.
2: Aschberg är ganska burdus. Han tar mycket plats, han talar utan att bekymra sig om fina omskrivningar och han säger precis vad han tycker. Josefsson är stenhård mot folk han tycker har fel och har inga problem med att grilla dem med frågor. Han skräder inte orden och är inte rädd för att ta varken debatt eller en framträdande plats i den. Och när jag lyssnar och ibland irriterar mig på något litet de säger, en formulering, ett avfärdande, ett skratt eller ett dåligt skämt, kommer jag på mig själv med att förlåta dem det mesta. De är ju sånna, och människor måste få tillåtas vara sådana som de är och man måste ta det med en nypa salt och man ska inte ta åt sig av allt eller överanalysera. Och så undrar jag när någon senast lät en kvinna på en liknande maktposition som Aschberg och Josefsson komma undan med att hon helt enkelt bara är sån, formulerar sig lite klumpigt, kanske trampade på någon tå. Det gör inget. Hon är sån. Men hon är ändå en lysande samhällsdebattör. Ja. Inte fick Maria Sveland ett sådant förlåtande i alla fall.
Så här ser den manliga normen ut
Det här är en Epad.
Det här är en Epad för kvinnor.
Det här är pennor.
Det här är pennor för kvinnor.
Det här är en GPS.
Det här är en GPS för kvinnor.
Det här är LEGO.
Det här är LEGO för flickor.
Det här är verktyg.
Det här är verktyg för kvinnor.
Vi behöver inte ens tala om att kvinnors Epads kommer med förinstallerade kvinnoappar som kvinnor behöver (typ graviditeten vecka för vecka) men kanske inte själva klarar av att installera eller det bisarra i tanken att anledningen till att kvinnor tidigare inte använt hammare är för att ingen kommit på den revolutionerande idén att kvinnor bara kan använda saker i rosa. Att man har en produkt som måste ändras för att bli en produkt för kvinnor talar sitt tydliga språk om vem som är norm, och om vem som är avvikande. Att skapa produkter med förinstallerade appar, med begränsade användarmöjligheter, med mjukare linjer, sötare färger och glittriga detaljer är inte att spela efter kvinnors regler, att anpassa sig efter kvinnors behov, att vara tillmötesgående. Det är att säga att den vanliga produkten är för vanliga människor och att dessa människor är män. Det är att säga att det finns någonting i kvinnors biologiska disposition som gör att de inte klarar av att vara som vanliga människor utan måste få sina produkter i enklare format och i rosa.Vanliga produkter med kvinnoanpassning.
Det är inte en service. Det är en förolämpning.
Sköta barn, förvärvsarbeta och det där med att inte ta biologi i beaktande
Jag har ganska många gånger försökt förklara hur det kan komma sig att genusvetare inte sysslar med biologi, men det verkar vara ett ämne som inte bara är väldigt känsligt utan också svårt att greppa. Så jag försöker igen.
Det allra första och viktigaste är att bara för att genusvetare inte sysslar med biologi betyder det inte att genusvetare förnekar biologi. Istället rör det sig om begränsningar i forskningsmaterial och frågeställningar där biologer på grund av sina begränsningar exempelvis inte kan ta ställning till sexuella trakasserier på arbetsplatsen samtidigt som genusvetare inte kan ta ställning till hur defekt hormonproduktion i tonåren påverkar puberteten. De frågor man kan ställa till sitt material (och här kan alltså människor vara ”material”) är beroende av disciplin och av materialet. Det är inte specifikt för genusforskning, utan grundläggande i all forskning.
Om vi så tar det där med att mammor sköter barn och pappor förvärvsarbetar som exempel. En del tycks anse att genusvetare som frågar sig hur den här uppdelningen kan komma sig måste ta med i beräkningarna att mammor är biologiskt mer lämpade att sköta barnen än vad pappor är – att det är ett biologiskt fundament på vilket all vidare forskning inom ämnet måste vila. Men faktum är att det inte finns biologisk forskning som entydigt visar att mammor är mer lämpade att sköta barn så att det skulle kunna utgöra en utgångspunkt även för genusvetare som undersöker strukturer. Om vi utgår ifrån att den forskning som antyder att gruppen kvinnor är mer omhändertagande än gruppen män finns det en mängd andra faktorer att ta i beaktande. Den främsta är att sådan forskning också visar att skillnaden i omhändertagande inom gruppen kvinnor är större än vad den är mellan grupperna kvinnor och män. I praktiken betyder det att det i varje givet par av mamma pappa inte finns någon garanti för att mamman är den som är biologiskt mest omhändertagande. Det finns inte heller några bevis för att biologiskt omhändertagande kvinnor skulle välja en viss sorts man, varför det inte går att på grund av partnerval fastställa att vissa biologiska grundföresatser finns för ett visst par – eller att det skulle gå att applicera på tillräckligt många för att få ett tillräckligt stort urval.
När det gäller barnaskötande versus förvärvsarbete går det helt enkelt inte att ta biologi i beaktande när man tittar på samhällsnivå. Rent historiskt sett är också konflikten en nymodighet. Förvärvsarbete fanns knappt innan 1800-talets industrialisering och blev inte vanligt förrän efter första världskriget. Innan dess hjälptes man åt på ett helt annat sätt och barnen sköttes av alla i hushållet. Det var bara rikare familjer förunnat att kunna lägga barnaskötandet på enkom en förälder – och inte ens där var det modern som gjorde själva skötandet utan (huvudsakligen kvinnliga) anställda i hushållet. Huvudansvaret för barnen hade fadern i egenskap av familjefar, oavsett vem som skötte dem och oavsett samhällsklass. På slutet av 1800-talet kommer myterna om den väna modern och det första riktiga hemmafruidealet, där maken ska arbeta utanför hemmet och den sköra, klena kvinnan stanna hemma för att fostra den kommande generationen. Det är det här idealet – med den starke mannen och och den svaga kvinnan, arbete för lön och arbete utan lön – som fortfarande lever kvar i dag men det är inte äldre än så.
Det svåra i att låta mammor och pappor förvärvsarbeta och vara föräldrar på lika villkor har inte en biologisk grund, utan en strukturell grund. Det är knappt 50 år sedan kvinnolönerna officiellt avskaffades; löner som innebar att män alltid tjänade mer eftersom de förmodligen hade en familj att försörja och kvinnor mindre eftersom de var ogifta om de arbetade (annars kunde ju mannen försörja dem). I Sverige har det funnits pappaledighet i bara drygt 40 år, och i de allra flesta länder finns den inte alls eller så är den endast några dagar. I Finland är den två veckor. Två. Veckor. Kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp vilket leder till att många familjer inte har råd att låta pappan vara hemma med barnen. Många pappor känner sig obekväma på pappaledighet för att de avviker från konventionen med att mamman ska ta hand om barnen. Somliga menar att det rent av är skadligt för barn att vara med sin pappa. Andra pappor blir pressade från arbetsgivaren att inte ta ut pappaledighet. I Finland får man en förmån som kallas ”mammalådan” med saker till det nyfödda barnet, en fantastisk förmån som dock cementerar idén att barn är något som händer mamman – inte föräldrarna gemensamt.
Listan på strukturella faktorer som påverkar skulle kunna göras oändligt lång. Listan på biologiska faktorer kan begränsas till att det i somliga fall möjligen kan vara så att mamman har en större läggning för omhändertagande än fadern. Kanske. Inte ens barn som förlorar sin mamma vid födseln och därför växer upp med endast fadern löper större risker att bli missanpassade vuxna än andra barn. Det samma kan sägas om barn till manliga homosexuella, barn som växer upp med två pappor. För det där med vad man känner för att göra är långt ifrån alltid biologiskt betingat. Jag älskar mina barn, mer än livet självt, men jag klarade nätt och jämt av att vara hemma två år på föräldraledighet och även under de åren höll jag mig sysselsatt med små projekt. Men min instinkt att skydda barnen är skrämmande stark. Som den gången jag som nybliven mamma var ute och gick på stan och träffade en annan mamma med en liten baby och satt och gullade med hennes fantastiskt söta unge tills ungen nös. Från att ha sett ungen som en gulleplutt förvandlades den på ett ögonblick till en fasansfull bakteriehärd med potentiell fara för mitt eget vackra barns välbefinnande. Vi stannade inte länge.
Drifterna kan vara starka, och självklart kan vi påverkas av dem, men de samhälleliga strukturerna avgör hur vi tillåts reagera på våra drifter. Därför finns det mängder med pappor som sliter på sitt jobb för att försörja barn han hellre skulle vilja vara hemma och leka med. Därför finns det mängder med mammor som går hemma med fasansfulla tankar och kvävande instängdhet och försöker sköta sin barn medan allt de vill göra är att få jobba som andra vuxna människor. Det är betydligt lättare för en mamma som vill vara hemma och en pappa som vill förvärvsarbeta än vad det är för en pappa som vill vara hemma och en mamma som vill förvärvsarbeta att göra det som ibland kallas för fria val.
Att sköta barn istället för att förvärvsarbeta är en av många typiska genusvetarämnen där könsroller kan studeras utan att ta biologi i beaktande. Samtidigt kan man förstås tänka sig att biologer skulle vilja undersöka hormonernas inverkan på hur tillfredsställda män eller kvinnor är med de val som gjorts, men att valen skulle vara biologiskt betingade finns det ingen grund för.
Det där med att ta debatten
De flesta har nog läst Maria Svelands artikel på feministiskt perspektiv om hur hon lockades med på en kväll för grävande journalister bara för att bli överkörd av Janne Josefsson. Och jag tänker inte skriva om kvinna versus man den här gången, för i Marias berättelse finns kornet till något större och viktigare. Vad har hänt med det offentliga samtalet? Har folk fullkomligt glömt bort hur man talar med varandra? Vi rör oss stadigt bort ifrån samtal och mot debatter, bort ifrån att lyssna på varandra med respekt och mot att tvinga fram en vinnare och en förlorare. Men den stora förloraren är samhället, alla vi som tycker att det är helt ok att man tycker olika saker, som förstår att förekomsten av olika åsikter samt forum för dessa åsikters trygga vädrande är själva grundbulten i demokratin. Om vi förlorar samtalet till förmån för debatten kommer det alltid att finnas bara vinnare och förlorare, aldrig tankeställare, gråzoner, visst medhåll eller förståelse för andra. En debatt måste avgöras. Ett samtal kan få fortgå, utvecklas, förändra.
Samma tendenser till svart-vit debatt kommer på den här bloggen, trots att jag i de flesta frågor bortom saltklakritsglass (som är ett otyg som aldrig borde ha sett dagens ljus) är mer intresserad av att lära mig nya saker och höra era åsikter än att försöka bevisa att jag har rätt och alla andra har fel. Jag får höra att jag är lögnare (”jasså, vad ljuger jag om?” – ”det vet du så väl”) och rabiat feminist (”typiskt jävla feminister att göra just så som du!”) med ett patetiskt och auktoritärt maktspråk (”du ifrågasatte om jag läst en bok som jag inte läst”). Hur kom vi hit? Vad har jag gjort som gör att människor kommer hit, till min anspråkslösa blogg där jag teoretiskt har rätt att skriva vad fan jag vill, och kallar mig lögnare med patetiskt och auktoritärt maktspråk?
Stora delar av de saker som i dag får sägas om andra hade medfört hårda straff för kränkningar för bara några hundra år sedan. Att kalla någon lögnare var exempelvis ett brott om man inte kunde bevisa att så var fallet. Att kalla någon galen hora, om den personen inte gjort sig skyldig till horsbrott och detta kunde bevisas, var oerhört allvarligt. I dag, all teknik och ett förhållandevis enormt polisväsende till trots, kan man inte ens få tag på dem som lite random häver ur sig dödshot. Faktum är att det i många fall inte ens finns folk som är villiga att säga ”stopp där, så där säger man inte”. Det finns saker som man inte borde säga, det finns stunder då man borde ta ett steg tillbaka, ett djupt andetag och inte fortsätta och det finns gånger då det enda man kan göra är att be om ursäkt för att man inte gjort så i tid.
På många sätt är Marias berättelse sådan att man helst vill bädda ner sig i sängen, äta glass direkt ur förpackningen och konstatera att det är dags att göra slut med hela världen för den kommer aldrig att bli bättre. Men det finns ljusglimtar. Som personerna längst bak i rummet som börjar säga emot, som den som kräver en mikrofon och ger svar på tal, som de som efteråt kommer fram och säger att de tyckte att det var bedrövligt.
Vad vi inte behöver just nu är fler som vågar ta debatt. Fler som med argument, agenda och en retoriskt arsenal som skulle få de gamla grekerna att vända sig i sina gravar ger sig in i en debatt där man ska hitta en vinnare och en förlorare. Det fanns en tid då det krävde mod att ta debatten. Nu krävs det mod för att våga ta samtalet, att våga föra en öppen konversation om svåra och engagerade ämnen som inte leder till att alla vet vem som vann. Kanske man inte ens – och förlåt mig nu alla svenskar för jag vet att prospektet är skrämmande – nått konsensus. Som ett första steg att främja samtalet hellre än debatten på den där bloggen kommer jag att införa restriktioner: man får skriva EN kommentar på inlägget och därefter svara på andras direkta frågor eller svar på kommentaren. Har man inget konstruktivt eller bara trevligt att säga ska man hålla käft. För vet ni vad? Det är jättemånga som har hört av sig till mig och sagt att de så gärna skulle vilja kommentera men att de helt enkelt inte bara orkar för de vet att de blir påhoppade av andra som kommenterar. Dessa restriktioner är alltså inte för att tysta kritiker (as if) utan för att öppna upp för alla dem som skulle vilja säga något men som tvekar inför den helt klart reella risken att få skit. Restriktioner för demokrati och samtal.
Kuriosa 1: Och alla ni som omedelbart kände att det här är ett typiskt manshatarfeministinlägg som skulle ha kunnat undvikas om jag bara fått tillräckligt göre sig icke besvär.
Kuriosa 2: De gamla grekerna kremerade sina döda, så det blir väldigt svårt att vända sig i graven.
Hit och dit och tillbaka igen 