Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav

Om det nu var någon som mot all förmodan inte trodde att kvinnor som tar för sig får ta fruktansvärda mängder skit kan hen med fördel ta del av vad som för tillfället utspelar sig på sociala medier. Margret Thatcher har avlidit och nätet fylls av uppmaningar om hur man bäst ska fira att häxan är död. Om vi för den här gången har ganska mycket överseende med hur oerhört respektlöst det är att fröjdas över att någon dött (någons mamma, förresten) och istället fokuserar på den veritabla shitstorm som utbrutit. Den shitstorm som inte kommer sig av att särdeles många av dem som sprider bilder på Thatcher som halvt förmultnad zombie eller som häxa  i dag egentligen har ett personligt förhållande till Thatchers politik, eller ens har levt under hennes styre, utan kommer sig av att hon var kvinna med makt. På Facebook finns det en uppsjö communities och sidor för den som vill veta var de bästa Thatcher-är-död-och-vi-ska-festa-ställena finns.

thatcher 2 thatcher

Så vad har Thatcher gjort som är så hemskt?

Var hon en diktator? Nej.

Godkände hon massmord? Nej.

Upprättade hon dödsläger? Nej.

Avrättade hon sina politiska motståndare? Nej.

Men hon torterade säkert kattungar? Förmodligen inte.

Så vad säger Facebook om en kul kille som Kim Jong Il med tillägssöket ”dead”?

kim jong

Hugo Chaveź?

chavez

Men Saddam Hussein då?

hussein

Visst kan vi tala om hur det inte finns några som helst strukturella hinder för kvinnor att komma till makten. Se bara på Margret Thatcher, liksom. Hon kom ju till makten. Men vad som händer på sociala medier nu är uttryck för de strukturella hinder som kvinnor möter i toppen. Det handlar inte om att kvinnor behöver mer skinn på näsan, att lära sig ta det som en man, för en man kan vara diktator och ändå få mildare behandling. En man som inte var diktator utan en vanlig folkvald politiker, precis som Thatcher, ihågkoms för sin politiska gärning. Thatcher, som förvisso var stenhård, möts istället med ett enormt hat och oförblommerat jubel. Och jag vill egentligen inte misstro folks historiekunskaper för det känns ju lite förmätet att sitta här och vara kvinna och tro att man är något, men jag kan sätta vänstra lilltån på att inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning. För gärningen kan man kritisera. Kritisera Falklandskriget. Kritisera nyliberalisemen. Kritisera privatisering. Men gör det för i helvete inte utgående från att Thatcher var en häxa som världen nu befriats från. Gör det inte utifrån kvinnoförakt.

18 kommentarer på “Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav

  1. Ärligt talat: Thatcher är hatad för sin groteska politiska gärning, inte för att hon är kvinna. Det var exakt samma feststämning när det andra nyliberala vraket, Reagan, gick under. Ganska många av oss som nu är glada över att hon är borta och som ”nu hojtar om att häxan är död” har alldeles utmärkta historiska kunskaper om hennes böghat, hennes vurm för diktaturer, gennes ständiga, envetna kamp mot arbetarklassen. Och det finns extremt många liberaler som å andra sidan just nu strävar efter att det borde vara tyst utom för deras upphöjningar av Thatcher som fullkomlig och Den Som Räddade England.

    Anledningen till att det är mer ”party” över Thatcher? Antagligen för att punkrörelsen och motrörelsen på hemmaplan laddat just för festligheter i över 30 år nu. Thatchers politik lever dessutom vidare, och formas för aktivt av flera regeringar. Moderaterna för Thatchers politik, liksom.

  2. Jag tycker alltid att det är obehagligt att se firandet av någons död. Men jag kan förstå det mer om det handlar om att dödsfallet faktiskt innebär ett regimskifte – en ledare som byts ut. Då finns det något att fira – ut med det hemska och dåliga och in med något nytt. När det handlar om personer som inte längre har en sådan maktposition så är det en slags hämndlogik som gör sig gällande och det handlar ofrånkomligen mer om personen än om vad personen gjort eftersom sakernas tillstånd inte påverkas av att personen försvinner. Även om man kraftigt fördömer Thatchers politik så förändras inte Storbritannien idag av att hon nu är död, det är inga lagar som skrivs om, inga förstatliganden av företag eller något annat. Man behöver inte beklaga hennes död, och man behöver absolut inte hålla inne med kritik mot politiken för att hon är död, men att ordna fest för att ‘häxan’ äntligen är borta är osmakligt, och om man tror att glädjen ‘bara’ handlar om att man inte gillar den politik som hon förde så tror jag att man lurar sig själv.

    1. Du tror inte att det i mångt och mycket kan vara en reaktion på de ifrånkomliga hyllningar världens samlade liberaler pysslar med ungefär samtidigt? Thatcher är död, men hennes ideal och hennes politik lever vidare, och det är direkt osmakligt med alla dessa hyllningar.

      Jag tror att det är en övertolkning att säga att hatet mot Thatcher skulle vara kvinnohat. Det anordnades fester när hennes lika vidrige motpart från andra sidan atlanten, Reagan, gick bort också.

      Sedan ska vi inte glömma att det bland framför allt britter finns en hel del som drabbades rätt hårt av hennes politik och fortsatt drabbas hårt. Och för dem är det verkligen ett extra slag på näsan när hon hyllas. Så där tycker jag det finns goda skäl att ha förståelse för festande. Thatcher är en symbol för en politik som fortfarande förs, som glorifieras och hyllas, i hela västerlandet. Jag kommer inte att delta i något festande själv, men jag tycker inte att festandet är speciellt mycket mer osmakligt än hyllandet.

      1. Jo, det finns säkert ett samband, så att man kan se bashandet som en motrörelse till hyllningarna (fast riktningen på det sambandet kanske inte är entydig?). Det ensidiga hyllandet av döda personer har jag också lite svårt för, alldeles oavsett vem det är. Sen är det klart att hon är en symbol för en viss typ av politik, och det mycket är den symbolen man vänder sig mot. Men att hon som person kommit att få en så stark (negativ) symbolisk laddning är knappast något som är oberoende av kön (med det inte sagt att det bara har med det att göra, så klart).

        1. Varför inte oberoende av kön? Palme fick samma sorts festande från svenskt högerhåll, och själv har jag festat vid allt möjligt, bland annat den lika vansinnige Reagans bortgång.

  3. Nu måste jag lägga in en kort kommentar. Thatcher hade ihop det med diktatorn Pinochet,. När han dog uppstod en liknande situation ute på sociala media. Tror inte det har något att göra med att Thatcher var kvinna. Skulle inte heller våga vara sådär tvärsäker gällande svaren på dina frågor. Rent mjöl i påsen hade den kvinnan inte alla gånger… Men visst tycker jag också att det är obehagligt hur man kan fira någons död.

    1. Rent mjöl i påsen…? Hon var en demokratiskt vald politiker och satt kvar som premiärminister i tre perioder (som en följd av att hennes politik tydligen fått förtroende av folket).
      Att Thatcher blev så hatad av vänstern i Storbritannien berodde på att hon gjorde slut på de evinnerliga strejkerna bla inom den offentliga sektorn och gruvorna i Storbritannien. Läs Kerstin Lindman-Straffords kolumn ” Missnöjets vinter” i Hufvudstadsbladet 9.4.2013, där hon beskriver hur den offentliga sektorn var paralyserad av strejker i slutet av 1970 talet: ambulanserna kom inte, gas och el var avstängda flera timmar i dygnet, sopbergen på gatorna och i parkerna i London växte och råttorna levde gott och var lyckliga ….
      Lindman-Strafford fick en chock då flyttade från New York till England i slutet av 1970-talet. Samhället hade förändrats så mycket från 1960-talet, hennes ”swinging London” från 60-talet hade förbytts i ett samhälle lamslaget av strejker. ” Labourrgeringen kunde inte handskas med de orimliga fackliga lönekraven” och utomlands kallades Storbritannien ”den sjuke mannen i Europa”. Allt detta minns också jag själv mycket tydligt, fastän jag inte bodde i England.

      Enligt Lindman-Strafford behövdes Thatcher helt enkelt i Storbritannien för att reformera ekonomin och arbetslivet ”hur chockerande hård hennes personlighet och stil än kändes efter det fria 70-talet. Överbemannade gamla industier som blödde statskassan skars drastiskt ner och kvar blev de som kunde klara sig i konkurrensen.” Med andra ord: hon gjorde det, som många andra europeiska länder har fått lov att göra och ännu i dag är tvungna att göra, nämligen anpassa sig till globaliseringen och den fria konkurrensen på världsmarknaden. En manlig politiker, som åstadkommit något liknande, skulle troligen gå till
      historien som en handlingskraftig banbrytare och förutseende visionär. Han skulle knappast bli hatad, kallad för häxa, satkärring etc och ingen skulle pissa på hans grav. Kvinnliga politiker och andra kraftkvinnor har en lång väg att gå innan de blir behandlade jämlikt
      med sina manliga kollegor….

      Apropå Reagan, så har han (och ibland också Thatcher) av flera politiska bedömmare, ansetts bidragit till järnridåns fall och slutet på det kalla kriget (bla genom kapprustningen). Bla sa Reagan under ett tal vid Berlin-muren: ”Mr Gorbatjof, tear down this wall”, något som DDR-befolkningen och människorna i resten av Östeuropa gärna hörde, men knappast i sin vildaste fantasi vågade hoppas och tro på. Det vågade vi andra på västsidan om muren inte
      heller….
      Kerstin Lindman-Strafford är kulturjournalist vid Hufvudstadsbladet och bosatt i London: kultur@hbl.fi

      1. Jag håller med om att kvinnan var handlingskraftig, det kan väl ingen förneka? Och notera att reaktionerna är inte mina, det är folkets, bland annat de som känner att Thatchers politik (hennes ideologi) inte var schysst. Reaktionerna är humana och kommer antagligen inte från dem som röstade på Thatcher i tre omgångar, utan de som inte gjorde det. Det jag säger är att jag tror visst att reaktionerna kunde ha varit lika starka om det hade varit en man, om hans politik skapat lika många förlorare som Thatchers gjorde. Ja den skapade också vinnare, men inte går det att förneka att det skedde på beskostnad av andra. Skällsorden blir definitivt anti-kvinnligt laddade, och antagligen för att att hon var en kvinna och det går att ta till sådana ord, men om det hade varit en man så skulle skällsorden antagligen baserats på något i hans personlighet (antagligen inte manlighet). Jag håller med om att kvinnor har en lång väg att vandra innan de blir jämlika, men Thatcher är inte det bästa exemplet på den striden. Noteras bör att när Reagan dog fanns inte facebook ännu, och amerikanerna hade stor tilltro till sitt land. Idag skulle kanske hans kritiker också synas mer än år 2004?

      2. Tro mig, jag tycker lika illa om tokliberala män som hatar bögar och kramar diktaturer som jag tyckte om Thatcher. En riktig klasskrigare var hon; inget samvete whatsoever vad gäller de som dog i hennes krig eller svalt eller blev arbetslösa. Hon ville ha en svag arbetarklass och en stark borgarklass och det var precis vad hon fick. Hon kallade ANC och mandela för terrorister och drev igenom anti-homolagstiftning som är mycket lik den vi idag kritiserar ryssland för. Hon skakade hand med och var du och kamrat med massmördare och diktatorer.

        Jag säger inte att det Storbritannien hon såg saknade problem, men att kalla den vansinniga, hatiska och inhumana politik hon genomdrev för positiv, konstruktiv eller en vettig lösning, eller att upphöja henne till någon form av mönster, det är vedervärdigt. Jag säger inte att hon bara gjorde bra saker, men hon gjorde en enorm massa dåliga saker som egentligen bara kan ölskas av den allra mest hjärtlöse av tokliberaler. Såna som gillar Milton Friedman och Ayn Rand…

        1. And another thing: En majoritet av folket röstade inte för henne eller hennes politik. Det brittiska systemet är uppbyggt så att man kan bli vald till premiärminister trots ganska låga siffror. Har för mig att jag sett siffror på 35% i Thatchers fall.

          Och finns det något vi borde kunna lära oss av 1900-talshistorien så är det att det här med ”demokratiskt vald” på intet sätt innebär att man automagiskt är en bra och fin människa med rent mjöl i påsen. Jag menar, brukar inte högern snacka ganska illa om Chavez? Jag är ingen Chavezkramare, men han var bevisligen demokratiskt vald i massor av val. Med större marginal än Thatcher; betydligt större.

  4. Jag ser inte vad kön har med saken att göra? Kontroversiella politikers död firas alltid av vissa ur motståndarlägret, även i demokratier, oavsett om den döde heter Palme, Reagan, eller Thatcher.

  5. Först vill jag säga nu att jag tycker att ni alla håller en riktigt bra och trevlig ton! Tack för det!

    Sedan är jag alltså inne på detsamma som Ugglan, det vill säga; vi talar har om en politisk person som inte har varit politiskt aktiv på länge och vars död inte kommer att ha en direkt inverkan på politiken. Besluten som fattades under hennes tid vid makten är inte i politisk mening knutna till hennes person så till vida att de kan upphävas med hennes bortgång. Men det hat som bubblar upp till ytan nu går bortom de politiska besluten.

    Skillnaden som jag ser det är att det förstås fanns folk som var lättade eller nöjda med att Palme och Reagan gick bort också men var de verkligen av samma sort? Var det politiska motståndare som gnuggade händerna, eller var det som nu, utspritt, hårt och kopplat till person istället för politik? För jag hittar ingenting om att liknande reaktioner skulle ha funnits efter Reagans död 2004 (men det betyder förstås inte att de inte fanns, bara att jag inte hittat dem) och vid Palmes död fanns inte Internet så de kan knappast ha fått liknande proportioner. Men guida mig gärna rätt.

    Dessutom skulle jag vilja hävda att det även i språket finns skillnader. Om man skriker ”tyrannen är död” är det politiskt eftersom tyrann (i Romarrikets historia) är en politisk term. Skriker man däremot ”häxan är död” är det inte politik (om vi inte försöker snärja in oss i svenskt 1600-tal, men det låter sig inte riktigt göras här).

    1. Det finns givetvis utrymme för att argumentera att hatet mot den böghatande, diktaturkramande Thatcher som drev England ner i privatiseringsträsket och lade grunden för i stort sett hela den moderna vurmen för nyliberalt trams i europeisk politik är mer personligt än det skulle behöva vara.

      Vad gäller Palme tycker jag man får se utifrån dåtidens medier och samhälle. Det är inte som att den här sortens politikerhat uppfanns med internet; däremot blir det mer synligt på internet och kanske sprids det också mer. Så jag hävdar definitivt att det var samma sorts Palmehat då som det är Thatcherhat nu, bortsett från att jag med mina politiska åsikter givetvis tycker Thatcherhatet är bättre underbyggt. Om moderaterna på den tiden haft Twitter och Facebook hade vi fått se på nätbävning av guds nåde, det tvivlar jag inte en sekund på.

      Jag säger inte att allt uttryck för Thatcherhatet varit sunt och fint och bra. Men med tanke på hur mycket skit hon ställde till med och vilken sorts gräsliga värderingar hon förde fram, och med tanke på hur många människor hon förstörde för, så tycker jag att det mesta är ganska förklarligt utan att man behöver ta till genus. Och då är jag ändå en av de som brukar vilja dra in genus i det mesta. Och min huvudpoäng är att ”inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning” är ett svepande, felaktigt och ganska så respektlöst uttalande… Därmed, som sagt, inte sagt att det inte finns enstaka fall där det är så. Men de allra flesta jag stött på har ganska bra historiska kunskaper om denna s.k. ”människas” gärning.

      1. ”Var det politiska motståndare som gnuggade händerna, eller var det som nu, utspritt, hårt och kopplat till person istället för politik? ” –> vet inte med Palme och Reagan men nog Pinochet, helt samma reaktion. Makabert men man måste sätta det i perspektiv med deras politik, oberoende hur länge sedan det skett. Jag håller med om att ”häxa” är laddat, men nog har jag hört precis lika många laddade ord om Pinochet också. Jo Pinochet var en diktatorn, nej Thatcher var det inte. Men deras politik gick ut på precis samma sak. Nej jag tycker faktiskt inte att det går att lägga in könsaspekten här, eller jo, det enda som ju är förvånande är att Thatcher faktiskt var kvinna, har inte sett någon annan kvinna styra med sådan järnhand. Men å andra sidan, om det är det vi vill uppnå med jämställdhet, så då har du helt rätt Thatcher är en jämställdhetsikon, och det borde man ju i så fall hylla. Men det är just den sortens fanatism som jag avsäger mig då jag ger mig in på jämställdhetsdebatter, för inte kan målet vara att alla kvinnor skall anamma traditionella ”manliga” värderingar.

        1. Jag undrar… är ”häxa” verkligen såpass hårt laddat? I min värld är det knappast det elakaste jag tar till. Lite ålderdomligt, på ungefär samma nivå som ”du din jäkel” förolämpningsmässigt. Men det kan vara kulturellt beroende på vad man kommer ifrån; jag brukar inte använda ordet ”häxa” just för att det är så mesigt, men om det uppfattas som väldigt laddat så är det nog lika bra att jag fortsätter låta bli det av den anledningen.

  6. Jag tror att det är mer party nu för att hon var kvinna, men jag är inte lika säker på att det är det vanliga hatet mot kvinnor som tar för sig.
    Jag kommer ju från en generation som inte var där. Inte medvetet i alla fall. Jag har helt enkelt inte samma koll, men just Thatcher har jag mer koll på. Jag vet mycket mer om Thatcher än Reagan, eller om vem som helst som var som alla andra, alltså män. I samma ålder, med samma hudfärg dessutom. Vi har lite bättre koll på de med mörkare hud också, har vi inte? Om vi gillar dem gillar vi dem lite mer när vi vet mer, och om vi hatar dem hatar vi mer när vi vet mer. Kanske feministerna också hatar lite mer nu, hon var ju inte direkt feminist, alltså förrådde hon sina egna.
    Jag tror absolut att en del av dem som skriker nu bara hakar på för att hon var kvinna och högljudd och trodde att hon var något, men jag tror också att hon var så avvikande att alla lade märke till henne, och de flesta skaffade en åsikt.

    1. Intressant, och kanske den vidrigaste hittills. Snacka om att sakna respekt för hennes politiks offer. Det är precis det där som är faran just nu; att högern tar tillfället i akt och försöker pusha för mer Thatcher, mer Friedman. Mer ”individens frihet”, mindre social trygghet, högre klassklyftor, svagare fackföreningar och så vidare.

      Det är därför det är viktigt att kritisera Thatchers politik även efter hennes död – Thatcher är död, men tyvärr dog inte hennes idéer med henne.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s