Hur kommer det sig att så många av dem som fnyser åt örtmedicin, healing, massageterapi och akupunktur ändå är helt övertygade om att bråkiga kvinnor kan botas med en magisk penis?
Kategori: Nyhetsplock
Schrödingers hen
När man säger att biologiskt kön inte nödvändigtvis påverkar genus slår det fullkomligt slint i huvudet på en del. Som att det är en stört omöjlig tanke att inte ens biologiskt kön är så enkelt som man eller kvinna.
Så om man har en person som har lätt skäggstubb, är klädd i klänning, har läppstift, boobs och attitydinkontinens, vad är den personen då? Anledningen till att vi blir nervösa av att inte veta är att vi reagerar på andra människor utifrån genus, utifrån hur man ska behandla män eller kvinnor. Annars hade det inte haft någon betydelse om man blandar typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Varför måste man med tvång säga att alla personer är skapelser av sitt biologiska kön och att de enda två alternativen är man eller kvinna när det så uppenbart inte är sant?
Varför kan vi inte bara luta oss tillbaka, acceptera att Schrödingers hen inte låter sig kategoriseras och istället möta en medmänniska?
Biffy Clyro – ett inlägg om eufori
Så hörrni. Biffy Clyro alltså. Man kan tvista hur mycket man vill om ifall den nya skivan Opposites verkligen är lika bra som förra Revolutions eller inte, men när det gäller livespelningar då är Biffy Clyro kungar. De är så satans tajta (och då talar jag alltså om samspelthet, inte om Simons byxor) och så sjukt bra på vad de gör. Tre fantastiska röster, tre fantastiska musiker (och en extra gitarrist som stod i ett hörn mest hela tiden). Det blir liksom inte bättre. Det är tre killar (och så han i hörnet) som står på scen och ger allt vad de har av sig själva. Jag är fortfarande i ett euforiskt rus.
Kuriosa: Det hjälper om man inte bryr sig om att platserna längst fram är för patetiska fjortisar. Det var bara ett staket, en ordningsvakt och några ungdomar med bara armar, svartbågade glasögon och mössa mellan mig och scenen. Följande bilder är tagna med min telefon.
Kuriosa 2: Det är mest Simon för att han stod rakt framför mig. Det är inte ett estetiskt val.
På feministfronten intet nytt
När man diskuterar genus så är det av någon outgrundlig anledning väldigt många som går in med inställningen att debatt bäst förs genom att man väljer sida, gräver ner sig i en skyttegrav av retoriskt klatschiga men innehållsmässigt ihåliga argument och kastar floskler tills motståndarna ger upp. Det här gäller förstås inte bara dem som aktivt är emot feminism, utan det gäller minst lika mycket för somliga feminister. Att den här uppdelningen finns och är könsbaserad blir extra tydlig i mitt fall. När jag började blogga var jag nämligen övertygad om att jag var emot feminismen så som den blivit. Jag tyckte att debatten var för ensidig och att man inte tog mäns problem på tillräckligt stort allvar, exempelvis vad gäller partnervåld.
Första gången jag kommenterade på någonting som Pär Ström skrivit blev det tydligt att jag överhuvudtaget inte förstått hur debatten förs. Jag hade inte grävt mig en skyttegrav eller förberett ett försvar. Jag visste inte ens att det behövdes. Därför blev jag fullkomligt uppäten. ”Feminister är nazister”. ”Du är feminist”. ”Du godkänner mansförtryck”. Från nästintill alla andra i kommentarsfältet. Jag kan inte ens med ord beskriva hur förvånad jag blev. Första gången någon argumenterade för att kvinnor i Sverige är makteliten som klär sig offerkoftor och förväntar sig kanderade rosenblad och livslång service medan det är män som är underordnade och förtryckta var jag övertygad om att det var ett dåligt skämt. Inte för att jag tycker att kvinnor i dagens Sverige är förtryckta, utan för att argumentet grundar sig på att kvinnor bara underskattar sin egen makt och tror att de är förtryckta och därför ska betraktas som våp medan män på riktigt är förtryckta. Kvinnor bara tjatar om hur synd det är om dem. Det är egentligen männen som har det sämst.
Mäh. Vänta här nu…
Att försöka lyfta fram problem som är specifikt kvinnliga är omöjligt. Det finns nämligen inga kvinnligt könskodade problem. Inte näthat riktat specifikt mot kvinnor, ingen skillnad i lön, inget glastak, inget särskilt våld mot kvinnor. Det är bara männen som har könsspecifika problem. Misär, fattigdom och psykisk ohälsa. När kvinnor är extra utsatta för trakasserier är det för att kvinnor är så känsliga att de inte kan ta lite skit, när kvinnor tjänar mindre än män så är det för att kvinnor inte förtjänar att få lika mycket pengar, glastaket beror egentligen på kvinnors ovilja att klättra på karriärstegen och våldet mot kvinnor är inte lika betydande som det mot män. Nej, istället är det männen som är mest utsatta för trakasserier men tiger om det för att det tillhör den manliga kulturen, män kanske tjänar mer på pappret men jobbar fler timmar och får alltså egentligen mindre lön, män stängs ute från höga positioner för att dessa öronmärks för kvinnor och män löper högre risk än kvinnor att misshandlas.
Mäh. Du kan ju inte på riktigt mena…
Och där sitter man sedan i sin skyttegrav och kommer ingen vart. Istället för att diskutera verkliga problem, orsaker och konsekvenser, lösningar och möjligheter, så går man tillbaka till att tvingas försvara saker som är fullkomligt grundläggande och väl belagda med forskning och parera argument som att forskning bara bevisar det för att forskningen styrs av den feministiska makteliten och att den enda anledningen till att forskning inte bevisar motsatsen är att ingen ens forskat om det.
Mäh vad i…
Så man måste välja sida. Är man kvinna och dessutom en sådan som forskar i genushistoria är man självklart på feministernas sida. Står man på den sidan ska man också stå till svars för allt som feminister säger eller har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist kanske skulle ha sagt om den inte sagt vad den faktiskt sagt. ”Ha. Du använder cirkelargument och vet inte ens själv vad du säger. Typiskt feminister.”
Say whaaat?
Varför ska det vara så svårt att se samband? Om vi för enkelhetens skull tar värnplikten. Jag har fått höra att kvinnor inte förtjänar rösträtt eftersom de inte omfattas av värnplikten. Då jag försiktigt påpekade att det lär bli väldigt få med rösträtt om man ska tänka så eftersom värnplikten avskaffats gled vi ganska snabbt över på hur feminister är nazister istället. Men om vi lyfter oss från det absoluta bottenskrapet av argument finns det många som menar att på den tiden det fortfarande var värnplikt så var det värst för männen eftersom de var tvingade till värnplikt. På andra sidan står upprörda människor i sin skyttegrav och skriker att det är kvinnoförnedrande att kvinnor inte ska få göra lumpen. Och båda sidor gör det utan att se kopplingen. Att det som slår mot det ena könet kommer att slå mot det andra också. Det samma gäller att det är flest kvinnor som är hemma med barnen. Det slår både mot kvinnor som hamnar efter i karriären, blir förstaföräldrar och bär allt ansvar själva och mot män som inte får bli delaktiga, som alltid förblir andraklassens föräldrar och som måste jobba extra för att försörja familjen. Det hänger ihop, allt det där.
Men trots att det hänger ihop så måste man få utrymme att diskutera könsspecifikt. Alltså, att kvinnor blir überföräldrar hänger ihop med att män blir nummer två, men är inte beroende av samma strukturella faktorer. Kvinnor som sköter sina barn uppfyller en könsroll på samma sätt som män som förvärvsarbetar. Dessutom är det möjligt att se vad vissa kallar för fördelar som lika mycket nackdelar. Som kvotering. Kvotering ses som att det gynnar kvinnor, att det är idel fördel och att det är förtryckande mot män. Jag skulle absolut inte vilja bli kvoterad in någonstans. Jag skulle aldrig vilja att någon kan säga att det som jag har uppnått inte är för att jag har jobbat för det, att jag förtjänat det. Kvotering kan alltså lika gärna ses som nedlåtande mot kvinnor som mot män, och båda synsätten kan vara lika rätt. Det samma gäller att kvinnan är den som automatiskt blir förälder när ett barn föds medan en man måste tillerkännas faderskap. Många män anser att det är förnedrande att inte få bli förälder på samma premisser som kvinnan, men att som kvinna behöva förklara att man inte har legat runt är inte direkt kul det heller. Lika gärna skulle det dock kunna ses som ett skydd för männen; de kan inte bli förklarade pappor med livslånga skyldigheter utan att gå med på det.
Ingen tjänar på att man delar in världen i män och kvinnor med olika färdigbestämda roller. Ingen tjänar på att sitta i sin skyttegrav och tro att man är förfördelad och att ingen förstår det. Ingen tjänar på att tvingas välja sida i en debatt som bör föras genom att olika röster och olika erfarenheter ges utrymme att skapa förståelse för andras verklighet. Hur många gånger har jag inte stött på argument i stil med att det jag säger låter bra men att feminister som jag ”inte tycker så på riktigt” och så är man tillbaka vid att försöka försvara sig istället för att föra diskussionen framåt. Folk måste sluta använda ”feminist” och ”vit, kränkt man” som skällsord och istället lyssna på vad andra säger. Samtidigt måste retoriken i argumenten förändras och begrepp som ”härskarteknik” och ”patriarkaliskt förtyck” sluta vara sköldar för att inte behöva medge att någon från motståndarsidan har en poäng. Det måste vara möjligt att hålla med varandra, om inte i allt så åtminstone i lite. Så att det finns en grund att stå på. Några första trevande steg i Ingenmansland.
Hej du som kommenterade på inlägget om utsatta kvinnor på nätet!
Du menar att det är omöjligt att diskutera med mig eftersom jag är en feminist och så outsägligt ointelligent att det fan är som att tala med daggmaskar. Jag har inte lika stor erfarenhet av att tala med daggmaskar som du har, så jag får väl bara lita på vad du säger. Och vet du vad? Du är den fjortonde mannen de senaste veckorna som säger till mig att jag är så helvetes korkad att det inte är värt att diskutera med mig. Så ja. Det stämmer säkert. För det är ju helt befängt att kvinnor som försöker diskutera på nätet trycks ner.
Hoppas du hittar meningsmotståndare som är mer värdiga än vad jag är!
Vänliga hälsningar
Charlotte
PS: Jag hade så gärna godkänt din kommentar eftersom den tydligt bevisar min ointelligens och hur fel jag har när jag säger att kvinnor kan vara utsatta på nätet, men jag är tyvärr så jävla korkad att jag råkade trycka delete istället för approve. Trist.
Det där med att skämta på rätt ställen
Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att tajma mina skämt allteftersom jag blivit äldre. Inte så att jag slår in slapsticks med exakt rätt fördröjning för maximal effekt, utan så att jag har blivit bättre på att hålla käft. Men de senaste dagarna har det ändå inte alltid gått helt bra och jag har alltför många gånger funnit mig själv stå där i ett rum som plötsligt är knäpptyst och tillsammans med alla andra undrat vem i helvete som skulle säga något så korkat.
Som när jag skulle kopiera ett papper till några elever och min hjärna gjorde den omedelbara och självklara kopplingen mellan ”kopieringsmaskin” och ”rumpa” och jag kanske eventuellt inte gjorde den kopplingen enbart med min inre röst.
Eller som när jag skakar hand med en reporter som varit och intervjuat Magnus och håller kvar hennes hand lite för länge samtidigt som jag med dov röst mumlar ”samma hand som skakat Magnus hand”. En situation som inte direkt lättades upp av att jag därefter påpekade att det var ett skämt så många gånger att det blev för många.
Eller som när jag, maken och en mäklare går runt och tittar på ett gammalt hus. Maken klättrar uppför en stege upp på vinden varpå jag väser till mäklaren ”fort, vi låser och sticker”. En fullkomligt normal kommentar min inre röst skulle kunna kläcka, men som när den kommer ut i ett gammal hus där två för varandra okända kvinnor står och väntar på någon på en vind kanske inte faller riktigt väl ut. Om vi säger så.
Eller som när jag strax ska sätta mig ner för en intervju omkring näthat och om varför män verkar vara så arga på kvinnor, min make kommer hem och börjar förbereda kvällsmaten och jag glatt pekar på honom och säger ”titta vad bra jag har tränat honom”. Ett citat som sedan går i tryck. I en artikel. Om det märkliga i att män är arga på kvinnor.
Skämt gör sig sällan bra i tryck. Skämt som är en liten del av en intern jargong gör sig ännu sämre i tryck. Lägg sedan till att jag har vad som närmast måste betraktas som en åkomma; att inte skilja på inre och yttre röst riktigt så ofta som vore önskvärt. En dag kanske jag lär mig att inte alltid försöka vara rolig, och på bloggen, när jag har möjlighet att gå tillbaka och ta bort skämt som faktiskt inte borde förekomma i skrift, gör jag det ofta. Men så kommer de där gångerna där någon av alla mina grodor hamnar i tryck någonstans, och då hoppas jag att ni vet att det är en groda. Att ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte på allvar tror att jag tränat min man det minsta mer än vad han har tränat mig, och att ni har lärt känna min man tillräckligt väl för att kunna föreställa er hans inte alldeles politiskt korrekta reaktion på min träningskommentar trots att denna aldrig nådde trycket.
Om kvinnor och män och kommentarer
Det har just varit en reporter här och diskuterat näthat med mig. Hon frågade varför jag tror att det är så många kvinnor som får så mycket skit och varför det oftast är från män. Och jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Visst får kvinnor också skit från kvinnor, och visst får män ibland skit de med, men allra oftast är det från män mot kvinnor. Varför?
För det första misstänker jag att stora delar kommer via bloggar och man behöver ju inte vara statistikgeni för att se att det är flest kvinnor som bloggar. För det andra tror jag att även om det möjligen är flest kvinnor som läser bloggar, är det en hel del män som gör det också. Kvinnor är liksom klart överrepresenterade som potentiella mottagare, medan både män och kvinnor är potentiella avsändare.
Samtidigt tror jag inte att fenomenet med kvinnliga mottagare och manliga avsändare kan förklaras av enbart statistik. Om vi exempelvis tar Blondinbella, som tveklöst är en av dem som fått ta emot allra mest. Varför? Vad har genererat mest? Två gånger har jag, som normalt inte läser hennes blogg, hamnat där via länkar. Första gången rörde det att hon lade upp en bild på sig själv på en strand. Andra gången för att hon ville sälja ett par soffor. Och kommentarsfälten fullkomligt exploderade av vad som inte kan beskrivas som annat än hatiska kommentarer; om hennes utseende, intelligens, hygien, kroppsform, annalkande undergång. Hur kan det komma sig att folk känner sig så oerhört provocerade av en strandbild och ett par soffor till salu att man tar sig friheten att häva ur sig så mycket skit? Varför?
Och här kommer vi till könsaspekten. För om vi tänker oss att Fredrik Backman skulle lägga ut en bild på sig själv på stranden, hur många tror ni skulle skriva att han är ett jävla äckel som tror att han är något? Eller om Backman skulle vilja sälja sina soffor, hur många tror ni skulle anklaga honom för att vara en satans lögnare och en helvetes diva om han tror att någon skulle vilja köpa hans jävla snuskiga soffor? Och visst kan man tycka att Blondinbella är provokativ och därför får ta en del skit, men ska vi tala provokativ är Backman ändå i en helt annan liga. Trots att han inte lagt upp bikinibilder.
Nu vet inte jag hur Blondinbellas normala läsarkrets ser ut. Det är möjligt att det är ungefär fifty/fifty män och kvinnor, det är det. Jag tänker mig dock att det är fler kvinnor än män som läser hennes blogg, och någon hade kommenterat att det är ”flest naiva unga tjejer”. Ändå, och det här är det intressanta, är det en hel del män som skriver hatiska kommentarer på bloggen. Kvinnor också, absolut (och särskilt i fallet med sofforna är det flest kvinnor), men i förhållande till läsarna verkar det vanligare för män att kommentera något kort och oförskämt än för kvinnor. Dessutom säger hon själv att de som inte stannar på andra sidan nätet, de är män. För min egen del är det nästan uteslutande män som kommenterar dumheter. En del har kvinnliga nick men samma ip. Och jag har trots allt betydligt fler kvinnliga än manliga läsare.
Varför tar sig män oftare än kvinnor friheten att kommentera något elakt? Varför är det oftast på vad kvinnor skriver? Och hur kan man tro att det här inte skulle vara könat?
(Och ett kort meddelande till alla er vars första tanke nu var: ”men män drabbas faktiskt också” och/eller ”det är faktiskt kvinnor som varit elaka mot Blondinbella också” och/eller ”typisk bittra feminister att tro att det handlar om kön” – skulle ni kunna hålla era kommentarer korta eller exempelvis för er själva?)
Beam me up, Scottie!
Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.
Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.
Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.
Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.
Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.
Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.
Saker som man tydligen har skrivit om kvinnor
Jag menade att man fick skriva negativa saker om kvinnor. Andra menade att man inte fick det, att sådant aldrig skulle få publiceras. Men här i Finland, där de flesta större tidningar har bloggar knutna till sina webbsidor, är det långt ifrån svårt att hitta officiella texter, publicerade under nyhetsportalers skydd, som framställer kvinnor i långt ifrån positiva ordalag. Upprätthållen av samlingsportalen för de regionala tidningarna finns bland annat en blogg som heter Satunnainen herrasmies (ung. Den otippade gentlemannen) där en äldre herre menar att ingen vill dansa med kvinnorna som har inre skönhet, eftersom deras skönhet är gömd så djupt och att kvinnor, eftersom de är känsligare och upplever med känslor istället för sans, är lättare att lura. Därför tror också kvinnor på mirakeldieter trots att det enda rätta alternativet vore fettsugning.
Så borde man inte räkna det här som att det är publicerat i ”stor media”, vilket var vad som efterlystes? På samma portal bloggar riksdagens talman och socialdemokraternas tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Räcker det? Eller vad sägs om den insändare i Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, som menar att förut var det kvinnan som skulle städa, laga mat och fixa barnen men nu för tiden är det minsann mannen som ska ta ansvaret för barnen och för att tillfredsställa kvinnan (HS 7/2)?
Man får skriva kritiskt om kvinnor och man kan bli publicerad när man skrivit kritiskt om kvinnor. I vilken utsträckning det görs om kvinnor och om män är en annan sak (nu gällde det OM det tillåts om kvinnor i stora media), men jag sällar mig till dem som ser att det är lättare att kritisera stereotypa män för att den stereotypa mannen är en man i en maktposition. Att kritisera och problematisera personer i maktpositioner är en del av den fria journalismens kärna. Ska man lämna de stora medierna (typ dagstidningar och deras nätbaserade plattformar) och ge sig ut på forum upprätthållna av andra instanser möts man av fullkomligt ocensurerade, generaliserande och synnerligen negativa texter om kvinnor. På Uusi Suomi, Finlands mest lästa nättidning, finns en bloggportal med mängder av antifeministiskt material – en bloggportal som är tänkt för att ge vanliga människor en röst, med enorm spridning.
Frågan man bör ställa sig är alltså om stora medier är så censurerade och indoktrinerade att de vägrar publicera texter som är kritiska mot kvinnor, kvinnlighet, feminister eller liknande. Men DN tog in en lång text av Pär Ström som replik till Maria Sveland, och dagen efter gick turen till Pelle Billing, som ytterligare exempel. Expressens Niklas Orrenius skriver om hur jämställdhetsministern som inte gillar ordet feminist sätter myror i huvudet på de andra och har en klart feminismkritisk ton. Roland Poirier Martinsson beskriver feminismen som en rörelse som kan sorteras med frenologi och freudianism i en kolumn på SvD. Man får kritisera. Man bör kritisera.
Kan det handla om hur kritiken framförs istället, och i så fall gå att jämföra med när redaktionschef Lars Alkner parodierade på den rasistiska agendan många av de insändare han vägrar publicera har. Det vill säga, kan det vara så att många av de kritiska rösterna inte uttrycker sig på ett sådant sätt att någon ansvarig utgivare vill ställa sig bakom dem och att dessa kritiska röster sedan tror att utgivarna har någonting emot hela rörelsen – när allt egentligen rör hur man talar i offentliga rum?
För det är en stor skillnad på vad för sorts text man skriver och hur man skriver. Den omtalade krönikan Ohlsson skrev är en krönika, en nyhetskommentar med en personlig vinkling, en text som ska spela på läsarens känslor – inte en faktatext, en intervju, en argumenterande text, en artikel. Jag fick frågan om jag kan hitta något som är lika hatiskt mot kvinnor som Ohlsson krönika är hatisk mot män. Men jag ser inte att den är hatisk mot män, utan att den kritiserar ett fenomen som nyligen väckt stor debatt i Sverige. Lars Alkners kolumn är inte hatiskt mot SD, den är kritisk mot att så många ur partiet tror att de censureras för att de just tillhör SD när problemet är att de inte skriver texter som man kan publicera när man står som ansvarig utgivare.
Det finns områden där män förfördelas. Områden som förtjänar diskussion utan förlöjliganden av typen ”vita kränkta män”. Men jag ser helt enkelt inte att män skulle vara de enda som media får kritisera. Media kritiserar män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet, feminister, vänsterpartister och sverigedemokrater. Men i etablerad media med en ansvarig utgivare finns det inte hat mot varken män eller kvinnor.
Feministfällan
Att skriva något som problematiserar kvinnors beteende genererar kommentarer om hur man vägrar problematisera kvinnors beteende. WTF.
Hit och dit och tillbaka igen 