Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Klart att kvinnor kan vara sexistiska!

Charlotte1 kommentar

Vi har ju talat en del om hur kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet, hur det för många arbetsgivare räcker att kvinnor är potentiella småbarnsmammor, VAB-are och familjeprioriterare. I extremare fall ses inte kvinnor som lika kompetenta som män, blir inte befordrade i samma takt och anställs ibland rent av som ögongodis istället för i egenskap av yrkesutövare. Män i toppen skyddar varandra och premierar andra män. Män i toppen är ofta sexistiska. Men en väldigt intressant artikel av dr. Peggy Drexler visar att även kvinnor i toppen kan vara sexistiska. Dr Drexler intervjuade några högt uppsatta kvinnor som hellre anställde andra kvinnor än män. De ansåg nämligen att kvinnor var bättre på att kompromissa, att locka fram bra material ur samarbetspartner (i ett fall manuskript ur författare) samt att män var arroganta och lät sina stora egon komma i vägen. Låter det bekant? Tänkte du nu att det ju ligger lite sanning i det där? Nej, det ligger inte mer sanning i det där än att män skulle vara mer kompetenta och bättre lämpade för karriär än kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor på grund av att de är kvinnor är också sexism, särskilt eftersom denna positiva särbehandling hänger ihop med nedvärdering av män. Så får det inte vara.

Kanske det här är en av de svåraste delarna av att försöka leva och agera jämställt: att även de där positiva förväntningarna vi bär med oss av endera könet måste omvärderas och varje människa mötas för sina egna kvalitéer? Men jag är övertygad om att ifall kvinnor ska betraktas som lika kompetenta som män kan man inte samtidigt se kvinnor som mer omvårdande och bättre på att kompromissa. Även om många kvinnor genom sin uppväxt och sina tidigare erfarenheter tränats i omvårdnad och kompromissande på ett helt annat sätt än många män finns inte dessa egenskaper automatiskt i kvinnor, precis som att män inte av naturen är mer kompetenta eller bättre på teknik. För att komma bort från de negativa attityderna mot kvinnor måste vi också släppa de positiva. Det går inte att cherrypicka könsspecifika egenskaper.

Och det finns sådana som menar att kvinnor inte kan vara sexistiska för att de saknar den institutionella makten. Jag förstår hur man kan komma till den slutsatsen, men samtidigt är den att försöka svära sig fri från problem som egentligen inte är begränsade till män. Sexism är åsikter och tankar, obetänksamma skämt, fördomar och brist på eftertänksamhet. Kvinnor är inte per automatik befriade från sådant – kvinnor kan ha sexistiska åsikter (precis som att mörkhyade kan ha rasistiska). Å andra sidan handlar det också om makt. Har man inte makt att föra fram sina åsikter och tankar, eller att fatta beslut baserade på sina fördomar, kommer den sexism man står för inte att påverka omvärlden. Och låt vara att kvinnor är grovt underrepresenterade i toppositioner och att det finns en liknande snedfördelning i mot vilket kön sexism i allmänhet riktas, men kvinnor i västvärlden sitter i dag likväl på tillräckligt många, tillräckligt höga positioner för att deras röster ska kunna göra en viss skillnad. De unga män som anställdes på det företag vars chef dr. Drexter hade intervjuat skulle åtminstone hålla med. De unga män som bara för att de är män behandlas mycket hårdare än sina kvinnliga kollegor. Deras kvinnliga chef tycker att det är så man måste göra med män.

”So I end up pushing and pushing and keeping constant tabs, jumping all over a guy for even the tiniest misstep. It’s exhausting, but that way, I can avoid one mistake from turning into many.”

Det här är också diskussioner som är värda att föra, problem som bör belysas och upplevelser som förtjänar att tas på allvar. Män ska inte behöva vara tuffa nog att ta den här skiten, och kvinnor ska inte betraktas som så svaga att de inte kan vara sexister. Och som dr. Drexler skriver:

”the best workplaces are built on the ideals of hard work, talent, and dedication — three qualities that know no gender.”

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När vi ändå pratar om det där med kvinnor och arbete

Charlotte4 kommentarer

Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.

En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.

Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.

De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):

”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles […]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”

Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.

Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.

Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i bolagsstyrelser

Charlotte22 kommentarer

Det finns inte lika många kvinnor som män på styrelseposter. Det kanske vi kan vara överens om. Ibland diskuterar vi hur det kan komma sig. Det tycker jag är väldigt intressant, och jag betvivlar starkt att det skulle gå att hitta en enda avgörande faktor till hur det kommer sig. Många olika faktorer, exempelvis bristen på kvinnliga förebilder, fördomar om andra och sig själv och starka normer påverkar det statistiska utslaget. Det är inte männens fel, och det är inte kvinnornas fel, utan en synnerligen komplex väv av samspel, normer och jämkningar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen inför förslag och idéer och att jag åtminstone brukar försöka att på allvar beakta faktorer som jag kanske inte såg som självklara.

Men att det skulle finnas biologiska faktorer bakom snedfördelningen faller inom kategorin Mycket-ska-man-höra-innan-öronen-faller-av och är väldigt långt ifrån de där sakerna som faktiskt påverkar. Varför? Jo, till exempel därför att…

… kvinnor i de flesta av världens länder öppet diskrimineras när det gäller tillsättandet av toppositioner.

… det fortfarande i ett land som är så jämställt som Finland finns nätverkande elitklubbar dit kvinnor inte är tillåtna.

… kvinnor bara de senaste hundra åren har haft förvaltningsrätt till sin egendom, rättighet att ha ett eget bankkonto och tillgång till högre utbildning.

… pappor fortfarande bara tar ut 25% av föräldraledigheten (år 2011 var det totalt 2443 pappor i hela Finland som tog ut delar av föräldraledigheten) vilket betydligt försämrar kvinnors karriärmöjligheter – både för att de halkar efter och för att de är presumtiva risker.

… dagvård för barnen och därmed frigörelse av tid för de kvinnor som förväntas sköta barn är ett nytt påfund, och bristen på dagvård globalt fortfarande binder miljontals kvinnor till hemmet.

… det finns yrken där kvinnor inte tillåts, eller där de officiellt tillåts men där kollegorna tar avstånd.

… de flesta bolag finns inom sektorer som är traditionellt manligt kodade och där även kvinnor förväntas klä sig och bete sig som män för att passa in – inte för att det ger biologiska fördelar utan för att det är norm.

… män ses som teknikgenier och kvinnor som för ologiska för att förstå sig på komplicerat tänkande, inte för att det är biologiska sanningar utan för att det är en del av vårt kulturella arv.

… kvinnor inte har varit myndiga, och därmed inte ens har tillåtits sköta sina egna privata affärer, innan början av 1900-talet.

Så alltså, jag kan se frestelsen i att säga att eftersom män biologiskt sett tar för sig mer och tar fler risker är det också män som sitter på toppositioner, det gör jag. Men eftersom män och kvinnor genom århundraden av samhällelig utveckling inte har haft ens i närheten av samma möjligheter finns det helt enkelt inte fog för att påstå att det är biologi i grunden. Den (för en historiker) snabba utvecklingen av affärslivets jämställdhet sedan dörrarna öppnades för kvinnor talar också sitt tydliga språk, liksom en lång, lång historia av stolpskott satta på betydelsefulla positioner. Det finns inte ens nödvändigtvis en korrelation mellan topposition och lämplighet för positionen trots att det är en man. Till detta bör också läggas den fullkomliga bristen på respekt för sysslor som kvinnor alltid utfört och som kräver enorma mängder viljestyrka (potträna treåring), organisationsförmåga (laga inspirerad och varierad vardagsmat 14 gånger i veckan), uppfinningsförmåga (bästa leksaken gick sönder), riskkalkylering (fyra barn har spysjuka samtidigt) och dessutom tålamod (babyn upptäcker vad som händer när hen kastar en leksak i golvet) och envishet (barnen har gått och lagt sig men ska bara upp och kissa/snyta sig/fråga en sak/äta/gråta över random oförrätt). Till listan kan också fogas expertis i ledarskapsförmåga och resultatinriktad verksamhet.

Så nej. Någon biologiskt betingad snedfördelning finns inte, men synen på kvinnor som sämre än män verkar leva och frodas.

IT-ingenjör?

even a woman can open it ad

Entreprenör?

Gott om tid att satsa på karriären?

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som krigaren

Charlotte4 kommentarer

Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.

Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.

För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.

Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).

Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.

I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.

Antoine Louis Francois Sergent-Marceau:Jeanne de Navarre 1271-1304 Takes the Count of Bar Prisoner, engraved by Jean Baptiste Morret fl. 1790-1820 1788

Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)

Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.

För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.

Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.

Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.

Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.

För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.

Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.

Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.

Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:

Uncontacted tribe in Brazil

Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.

Nyhetsplock

Mer sex än uni. Om vi säger så.

Charlotte4 kommentarer

Emilie på En blommig tekopp försöker köpa en unisexskjorta från American Apparel. Men även om det är samma praktiska och snygga skjortor till män och kvinnor är det beklämmande stor skillnad på hur skjortorna förväntas användas. Männen kan till exempel ha på sig skjortan som en del av sin klädsel när de står och snackar med sina kompisar på en solig balkong, så där som män gör. Kvinnorna kan ha den uppknäppt, nerhasad över axlarna och löst knuten i midjan när de kryper runt utan byxor på ett bord, så där som kvinnor gör.

Hade jag varit en bättre kvinna och inte så himla pryd att jag nästan dagligen hade på mig trosor och oftast också byxor eller kjol hade jag kanske köpt en skjorta därifrån. Nu när jag inte lever för att män ska vilja sätta på mig tror jag nog att jag avstår.

Kuriosa: Jag hade gärna lagt in några bilder. Men jag vill inte behöva förklara för mina barn som ibland ser bloggen varför den där flickan leker katt och visar rumpan.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Identitet, motgångar och könsmarkörer

Charlotte31 kommentarer

Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus  med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Är det så här man ska befria kvinnor vill jag inte vara med

Charlotte2 kommentarer

På Elämyslahjat satsar man inför Mors dag. Där kan man köpa upplevelser till kvinnor för att ”befria mamma från disken” (se bild 1). När pappa och son ger mamma en upplevelsepresent utanför köket och några pussar på kinden blir mamma glad och nöjd (se bild 2).

Man kan också ge upplevelsepresenter till män. Män tycker om aktiva utmaningar, som att ta av sig kläderna och klättra berg. Kvinnor tycker om att bli bortskämda och ligga välsminkade under rosenblad och filosofera. Jag tror att Elämyslahjat tycker att de har tänkt till. Att de gjort något roligt och kanske rent av något viktigt. Men hela idén med att kvinnlig frigörelse kan reduceras till en upplevelsepresent är så bisarr att reklamkampanjen omedelbart borde tas bort. Vad ska mamma göra efter sin bortskämda dag under rosenblad? Spendera resten av årets 364 dagar i köket? Att de i bildtexten skriver att det finns upplevelsepresenter för män som gillar att slappa och kvinnor som gillar utmaningar likvideras av det traditionella bildvalet och inte minst av uppdelningen mellan män och kvinnor. Om både män och kvinnor kan gillar utmaningar och avslappning, varför ens göra skilda kategorier?

Bilden av kvinnan i köket kombinerat med den när hennes pojkar ger henne en fridag i present är nedlåtande och förstärker stereotyper. Ändå är det en liten detalj som gör mig allra mest förbannad. Som presentförslag på en upplevelse till den trötta mamman i köket föreslås nämligen en hobby. En jävla hobby! En hobby är inte en passande upplevelsepresent som en slutkörd mamma kan få när mannen i sin godhet befriat henne en dag från disken. En hobby är något som varje kvinna har rätt till så ofta hon själv vill, något som är en del av henne, något hon älskar att göra, något som kanske ger henne själafrid eller svettdroppar eller både och. Något hon kan ägna sig åt hälften av kvällarna i veckan, då mannen diskar.

Det här är inte att befria kvinnor. Det här är att trycka ner dem.

elamys

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

Charlotte12 kommentarer

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

20130430-123033.jpg

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala omklädningsrum och att hetsa upp sig över ingenting

Charlotte17 kommentarer

Nyheten framför andra i dag verkar vara att en skola i Sverige planerar att införa ett könsneutralt omklädningsrum. Och alla anti-det-mesta-men-framförallt-genus-människor håller på att implodera av upphetsning. Ett könsneutralt omklädningsrum! Härrimingud! Så befängt! Hur kan man!? Typiskt Sverige att försöka utplåna naturliga könsskillnader!

Men vad som är intressant är att de som protesterar allra mest just nu inte direkt är de samma som talar sig varma för starkare statlig styrning utan snarare de samma som menar att naturen och demokratin måste få ha sin gilla gång. Och ja. Alltså. Här om någonstans har vi ju demokrati eftersom det är eleverna – de berörda i fallet – som själva lobbat för ett könsneutralt omklädningsrum. Dessutom vill man ju inte alls ta bort de könssegregerande omklädningsrummen, kalla alla för hen och låta dessa unga henar klä om samtidigt i ett enda stort regnbågsfärgat henrum. Det enda man vill är att tillföra valmöjlighet för dem som inte är bekväma med att byta om tillsammans med andra av samma biologiska kön.

Fler valmöjligheter efter demokratiska förhandlingar i enlighet med de inblandades vilja. Det är väl knappast något vi kan få för mycket av?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att spela patriarkatets spel

Charlotte47 kommentarer

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.