Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

CharlotteLämna en kommentar

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En händig man

Charlotte2 kommentarer

I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.

Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.

Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.

Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!

Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Varför behövs män egentligen?

CharlotteLämna en kommentar

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det räcker nu.

Charlotte25 kommentarer

Nu har media snart lyckats hetsa upp en prydlig mobb mot BHar för barn. Men hörrni, nu räcker det. Det är våra döttrar som hamnar i skottelden. Våra döttrar är i mitten av en konflikt som vi som föräldrar ska skydda dem ifrån. De flesta av de där flickorna kommer någon gång i framtiden att bära BH, för att de behöver. Skuldbelägg dem inte redan som barn. Visa dem inte att det där med att växa upp och bli kvinna är något ont, en automatisk andraplats där spelreglerna redan är satta och kvinnan inte kan göra annat än att finna sig i sin underordnade roll. För det här rör inte alls bara att låta barn vara barn, det handlar om en missriktad vilja att skydda småflickor från hur det är att vara vuxen kvinna – till synes helt utan en tanke på att barn alltid har velat klä ut sig till vuxna. Barn ska ju bli vuxna! Det gäller för oss vuxna att visa vad det innebär att vara vuxen. Det är där vi måste lägga krutet.

Och som ett litet perspektiv: Har ni sett att de säljer wife beaters till småpojkar? Dessa ärmlösa tröjor som för många symboliserar hustrumisshandel, men som absolut är ett sätt för män att visa sina muskler. Varför ska småpojkar ha sånna? De har ju inga muskler att visa upp! De här små pojkar slungas in i vuxenvärldens aggressioner, våldsamhet och drogberoende. Eller nej. Ganska bisarrt låter det ju. Varför skulle småpojkar påverkas av att de kläs som små vuxna män? Vad finns det som småpojkar gör och har som måste rannsakas och begränsas och hetsas kring?

För det största problemet med hela den här BHhärvan är att det genusperspektiv många tror att det ger i själva verket är helt förlorat när man vill rannsaka flickors kläder. Vad är det här om inte utseendehets? Vad är det här om inte det sämsta ur vuxenvärlden och de mörkaste sidorna av att vara kvinna? Många vuxna kvinnor behöver BH, klarar sig inte en dag utan. Jag är en sådan. Med mina jättebazongas får jag helt sjukt ont i ryggen utan bra BH. Och jag hade önskat att det inte hade varit så tabu med BHar när jag letade. Att det hade setts som ett naturligt plagg. Då hade jag sluppit åratal av ryggvärk, huvudvärk och obehag. Då hade jag kunnat hitta rätt sorts betydligt snabbare, fått hjälp av rätt sorts butiksbiträden direkt. För oss som behöver är en bra BH det viktigaste plagget i världen. Det är inte en sexaccessoar.

Köp inte BH till ditt barn om du inte vill. Men låt andra kvinnor och framförallt andra barn få vara ifred med sina beslut.

En av de allra bästa texterna om ämnet är Michaelas! Läs den!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kom inte och säg att jag inte tog er på allvar!

Charlotte19 kommentarer

Jag skrev att kvinnor i Sverige och Finland i högre grad än män råkar ut för partnervåld som leder till skador och dödsfall, samt att kvinnor, bland annat på grund av sin mindre fysiska styrka känner sig mer hotade än män – kvinnor är oftare otrygga. Det här är saker som forskningen visar, och som jag också länkade till. Ändå blev jag anklagad för att fara med osanning, vara en sådan man kräks på för att jag gör problem som drabbar män till 100 % kvinnoproblem och att inte ta ansvar för mitt liv som kvinna. Som bevis tilldelades jag följande lista (som är ganska standard, det är inte första gången jag ser den) med studier som då tydligen ska visa att män egentligen är de verkliga offren vid partnervåld. Efter att ha blivit anklagad för att ljuga och uppmanad att göra om och göra rätt ombads jag kommentera en kilometerlång lista på studier som skulle bevisa att jag var en lögnare.

För det första vill jag göra alldeles klart att ingen av dessa studier rör svenska och/eller finska förhållanden och därför är egentligen ingen av dem relevanta. Men för den här gången. Låt gå. För det andra är det säkert bäst att vi tar varje studie för sig.

”Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)

Vuxna män Tyskland”

Det här ska röra ”vuxna män i Tyskland”. Som vem som helst kan läsa sig till rör det 3.600 frånskilda fäder i Tyskland. Av dessa 3.600 män är det 1/3 som rapporterat fysiskt våld under skilsmässoprocessen. Så får det förstås inte vara och det kan diskuteras inom sin kontext (lämpligen hur svårt det är att vara frånskild far), men vad gäller partnervåld i Tyskland har 25% av alla kvinnor mellan 16 och 85 år varit utsatta för fysiskt våld. 2/3 av dessa har varit utsatta för grovt eller mycket grovt våld. I en studie om våld mot män (där representativa män intervjuades) rapporterade 5% av männen att de utsatts för partnervåld från en kvinna, men också att de inte fick skador. Räknar man med psykologiskt våld ( typ i stil med kontrollerande beteende) är siffrorna betydligt högre. Men alltså. Män blir inte lika skadade och inte lika rädda. Ens i Tyskland.

”Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.’” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)

Gifta par USA”

Det här ska röra ”gifta par i USA” och visa att män är mer utsatta än kvinnor när det kommer till partnervåld. Det största problemet här är att man räknat endast ”hitting, shoving or throwing things”. En studie som kom det här året (2013) visar en helt annan sida när man tar med sexuellt våld och effekter av våldet och påvisar samma trend som i Sverige och Finland:

”The study found that married/cohabiting women reported significantly more intimate perpetrated rape, physical assault, and stalking than did married/cohabiting men, whether the time period considered was the respondent’s lifetime or the 12 months preceding the survey. Women also reported more frequent and longer lasting victimization, fear of bodily injury, time lost from work, injuries, and use of medical, mental health, and justice system services.” (mina markeringar)

Och så nästa…

”Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)

Universitetstuderande Canada”

… då vi förflyttat oss till universitetsstuderande i Canada. De har tagit ett sample av 270 undergraduates. 270! Dessutom är studien från 1987. Det kan knappast säga något som situationen beträffande partnervåld i dagens Canada. I Canadas senaste statistik (från 2009) rapporteras nämligen att kvinnor utsätts för grövre våld. Beträffande varför man inte rapporterar till polisen uppger männen att de inte tyckte att det var viktigt nog och kvinnorna att de inte ville att någon skulle veta och att de var rädda för sin partner. Igen: trygghet. Och vad gäller våldets fördelning mellan män och kvinnor? 83% av alla polisrapporter om partnervåld rör attacker mot kvinnor i hemmet. Ja, och enligt en rapport om de där dejtande paren är 80% av offren kvinnor.

”Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)

Universitetstuderande USA”

Så gör vi samma sak i USA, med ytterligare en 30 år gammal studie av några hundra studenter. Om vi uppdaterar den studien lite (2006) och tar ett större urval (14956 studenter) hamnar siffrorna på ungefär 9% för båda könen. Vill man titta på familjen som modell kan man se att de flickor som utsatts för våld under dejtande löper betydligt högre risk än pojkarna att senare i livet hamna i ett våldsamt förhållande. 5,3 miljoner kvinnor i USA varje år utsätts för partnervåld. 1,300 av dessa mördas.

”Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)

South Africa Vuxna kvinnor”

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad för poäng man ville göra när man tog med den här studien som ett exempel på mäns stora utsatthet. Ingen tvivlar väl på att män också utsätts? Och att ta Sydafrika, som har världens högsta nivåer av våld mot kvinnor, som ett exempel på mäns utsatthet är inte så lite bisarrt. I Sydafrika mördas varje dag 4 kvinnor av sin partner. Partnervåld mot kvinnor är en jävla epidemi!

”Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)

Vuxna 1979”

Här var det någon som år 1979 satte sig ner och ringde (tänk på hur telefonerna såg ut då så får ni en uppfattning om hur gammal studien är) till 297 personer. Detta påstås sedan gälla ”vuxna 1979”. I själva verket har de ringt till medelklassinvånare i Suffolk County (NY) för att göra undersökningen. Och i den lilla biten här ovanför vet jag inte hur de har tänkt ihop sina procent. I studiens abstract står nämligen att ”one of four men and one of six women reported having used violence on their spouses.”

”Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)

England 2011 Vuxna”

Det här är evolutionspsykologi. Ytterligare en författare som vill slåss mot feminismen (söker man efter hans publikationer får man bara träffar på Flashback och hans egna sidor – inte på vetenskapliga sidor) hellre än prata fakta. Nuff said.

”Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)

Spain 2007 Tonåringar”

Det är spännande med sånna här självrapporteringsstudier. Kvinnor rapporterar nämligen ganska ofta att de är förövare, men när man sedan jämför offer blir det en annan bild. Den här studien från 2010 visar exempelvis att kvinnor ser sig själva som mycket mer aggressiva än männen, men när det gäller utsatthet finns det ingen skillnad mellan könen. Ungefär samma resultat som studien från USA alltså.

”Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)

New Zealand 2005 25-åringar”

Det den här studien egentligen kommer fram till är att män och kvinnor är ungefär lika utsatta för våld och sifforna som ges ovan är varken vad studien ville undersöka eller vad den faktiskt kom fram till. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan vad kvinnor rapporterar att de utsätt män för, och vad män upplever har hänt dem. Att en högre procent kvinnor än män rapporterar att de utövat våld menar författarna kan tillskrivas ”a tendency for men to underreport their perpetration of domestic violence.” För som offer är män INTE mer utsatta än kvinnor utan, enligt den här studien. ungefär lika mycket. Studien visar också att kvinnor är mer rädda för sin partner. Trygghet, igen. Studien visar dock inte någon större skillnad på skador, men en av studiens begränsningar är just att den inte alls påvisar allvarliga skador och död. Varje år mördas 14 kvinnor av sin partner i Nya Zealand av sin partner. Motsvarande siffra för männen är 6. Av dem som arresteras för partnervåld är 84% män. Det säger en del om de allvarliga skadornas fördelning.

”Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)

Nya Zealand 1997 21-åringar”

Den här studien är äldre än den föregående och har dessutom inte med sexuellt våld, vilket räknas som grovt brott. Ska vi säga att vi bara litar på den senaste forskningen (som har den uppdaterade versionen av CTS också)?

”Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)

18-30åringar 1991”

Tre saker: Studien är gammal (över 20 år). Studien rapporterar inte sexuellt våld. I studiens abstract står det att ”women are at least as likely as men to engage in physical disputes”, inte att kvinnor är värre.

”Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)

Gifta vuxna 2007”

Nämen, inte har jag väl sagt att kvinnor inte skulle vara kontrollerande eller svartsjuka? Det är ganska väl belagt. MEN DET ÄR FLER KVINNOR SOM HAMNAR PÅ SJUKHUS OCH I EN FÖRTIDIG GRAV!

”Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)

Gifta vuxna Great Britain 1992”

I en studie av 53 (inte 46 som det står där ovan) par får man inte fram ett generellt mönster för hela Storbritannien. Bara så att vi har det klart. Sedan skriver författarna i sitt abstract att ”much of the abusive behaviour of the wife can be regarded as a reaction to an abusive husband.” I abstractet står INGET om att kvinnan ska vara mer våldsam. Var resten av siffrorna kommer ifrån kan jag inte avgöra, för jag får inte tag på någon fullversion.

”Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)

Gifta vuxna Canada 1988”

Här är ytterligare en gammal studie baserad på en outdated CTS, som inte finns tillgänglig i fullformat och som i abstractet inte nämner någonting om att kvinnor är mer våldsamma än män.

Sådär. Ingen kan säga att jag inte tog de här studierna på allvar. Att jag inte läste och bemötte. Och fortfarande finns det alltså ingenting som bevisar motsatsen till vad jag först skrev; kvinnor är oftare utsatta för våld som leder till skador och död och kvinnor upplever större hot. Så nu ett tips till alla antifeminister som sitter och biter på naglarna och tycker att jag är den mest trögfattade feministhoran nånsin. Om ni på riktigt upplever att män är utsatta, gå ut och gör något för att stöda dessa män. Var bättre kamrater, späd inte på myter om maskulinitet som styrka och aggression, gör lite frivilligarbete på en ungdomsgård och bjud era flickvänner på saft och bullar. Men kom för fan inte och säg att jag ljuger!

Den som vill veta mer om hur antifeminister misstolkar CTS och vad man ska göra åt det kan läsa den här! Jodå. Det är så vanligt att man forskar om fenomenet…

Nyhetsplock

Det var inte jag, det var patriarkatet

Charlotte2 kommentarer

Ibland när man (läs: jag) lyssnar på och läser diskussioner om patriarkat blir man (läs: jag) lite förtvivlad över att termen används så lösryckt. Och inte minst för att termens faktiska innebörd och stora användning inom forskningen undermineras i förhållande till samhällsdebatten. Jag minns inte vems föreläsning jag satt på när jag i kanten av mitt block kladdade följande:

”Patriarchy is the context, never the cause.”

Patriarkatet är kontexten, aldrig anledningen. Det tycker jag är oerhört viktigt att minnas när man diskuterar genusfrågor. Anledningen till orättvisor mellan könen beror inte på patriarkatet utan på aktörerna – på oss. Lösningen är därmed heller inte att ”krossa patriarkatet” utan att förändra oss själva. Det var bara det jag ville säga.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om småbarn och BH och om hur kvinnoförtrycket kan se ut

Charlotte6 kommentarer

Vi måste prata lite mer om det där med barn och BHar för det blev visst en jättegrej. Och fortfarande är de allra flesta röster oerhört fördömande; ”hur kan föräldrar låta sina barn få sånt där skit? Jävla curlingföräldrar!” ”Nu räcker det inte med att sexualisera vuxna kvinnor, nu ska man sexualisera småflickor också!” ”Folk är för fan inte kloka som tillåter att småflickor utseendehetsas!”

Och så vidare. Här finns några uppenbara problem. För det första verkar motståndarna tro att anledningen till att vissa tillåter BH och bikini är att de är lata jävla usla curlingföräldrar som låter barnen få allt de pekar på, inte att det kan vara ett aktivt genomtänkt val. För det andra är det huvudsakligen kvinnor som blir arga, och när dessa kvinnor klagar på ”föräldrarna” menar de oftast egentligen ”mammorna”. Ingen här talar om pappornas roll. För det tredje är sexualitetens normer något som man socialiseras in i – inte något medfött. Ett litet barn som kråmar sig som Lady Gaga förstår inte den sexuella innebörden. När vi menar att barnen sexualiseras är det alltså någonting som härstammar från oss som betraktare, inte från barnet.

Den debatten som förs nu är på tok för förenklad och generaliserande, det är för mycket moraliserande, fördömande och fingerpekande. BH-motståndarna tycks ta för givet att de har rätt och att det inte finns nyanser. Och jag säger inte att de har fel, men de där nyanser får inte glömmas bort.

Jag vill dock göra det alldeles klart att jag tycker att det är helt onödigt med BH och bikini till småbarn. Det är produkter som jag önskar inte fanns på marknaden. Nu finns det, och jag misstänker att de inte kommer att försvinna. Därför är det upp till mig att förhålla mig till deras existens. Min femåring Tilda (då fyraåring) hittade dem förstås långt innan jag själv ens fattat att de existerade i minimodeller. Hittade, och ville ha. När det blev dags att köpa nya badkläder till Tilda insisterade hon således på en bikini. Jag sa nej. Och så diskuterade jag saken med en vän, upprörd över vad för skit som nu finns att köpa till småflickor och upprörd över att föräldrar faktiskt köper det och upprörd över hela världens förfall. ”Min dotter ska banne mig inte ha någon jävla bikini!” Och han frågade mig bara helt simpelt varför inte. Jag svarade att bikini är vuxengrejer, inte för barn. Han frågade varför.

Och jag kunde inte riktigt svara. För att det bara är så. Bikini är vuxen kvinna. Inte barn. ”Men varför?”, insisterade han. ”Varför?” ”För att man inte ska sexualisera barn!”, menade jag. ”Men det är ju du som gör det”, svarade han. ”Du sexualiserar ju genom att tycka att bara vuxna kvinnor får ha bikini.”

Därefter köpte jag just den bikini (en prickig med frillig kant) som Tilda ville ha till henne, och en baddräkt till mig. För det finns någonting oerhört sjukt i att en bikini, ett så tydligt kvinnoplagg, tillåts vara sexsymbol så till den milda grad att den förälder som låter sitt barn ha bikini förtjänar spott och spe. Gör jag fel som låter henne ha en bikini? Kanske det. Men hade det inte blivit ramaskri bland andra mammor när en del barn har bikini så hade barnbikini inte alls varit lika problematiskt. Jag säger inte att man inte ska få protestera, men i protesterna fördömer man andra kvinnors val och skuldbelägger både mammor och barn. Det är inte ok.

Sedan skulle jag också vilja berätta om hur det var när Tilda nu fick en BH av sin flickvän N. Jag har sagt nej till BH. Där går nämligen min gräns. Jag har motiverat det inför Tilda med att hon inte behöver en BH ännu och att jag därför inte vill lägga pengar på det. Vill hon lägga sin veckopeng eller önska sig i present är det ok, men jag köper inte. Hennes lycka var därför total när hon fick en BH av kompisen. Och om ni själv har barn så vet ni hur otroligt lätt barn snappar upp känslor och vibbar från omgivningen. Det är bland annat så småflickor lär sig att utseendet är det viktigaste. När Tilda så av vuxna vänner blev påmind om att hon inte behöver BH hände just det där. Tilda kröp ihop, blev mindre, blyg, medveten om sitt utseende. Besvikelsen i hennes ögon som just hade glittrat av glädje krossade mitt mammahjärta.

Och jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne och sa att hon inte ska lyssna på andra. Små flickor och små pojkar får ha på sig precis vad de vill för kläder. Hon ska inte skämmas.

Så läser jag på nätet om vad andra kvinnor säger om sådana barn som min dotter. Om vad andra kvinnor säger om sådana mammor som mig. Läser rad efter rad om vad jag som kvinna och mamma ska göra, måste göra, måste vara. Rad efter rad om vad min älskade lilla dotter, tack och lov för ung för att själv kunna läsa vad som skrivs om sådana som henne och hennes mamma, kommer att bli för ett sorts förstört, sexualiserat, underordnat vrak. Och jag tänker att den som tror att det bara är män som står för sexualiseringen av kvinnor, som upprätthåller utseendehets och nedvärderande kvinnosyn, den skulle med behållning kunna läsa alla de där kommentarerna. Det finns nämligen bara polarisering, bara rätt eller fel, medveten eller korkad, ansvarstagande eller curling i nästan alla kommentarer.

Jag har också hört några säga att BH är vuxengrej, precis som alkohol och även om jag förstår hur man tänker då så missar man en oerhört viktig poäng. Alkohol är skadligt för barn vid själva användandet. Ett barn som har en BH är skadligt först när det finns en sexualiserande fördömande betraktare. Det är en himmelsvid skillnad.

Innan jag slutar skulle jag vilja ta upp två saker till. För det första undrar jag när det är ok att småflickor börjar använda BH (och smink, för den delen) om vi tänker oss att det bara är vuxengrejer. Ponera att vi lär våra småflickor att det inte är bra att använda BH för det är en grej som vuxna kvinnor har och att det inte är bra för barn, hur ska vi då komma bort ifrån nedvärderingen av kvinnor? Och om argumentet är att barn inte ska ha BH för att de inte behöver, så man då sluta tillverka BHar i A-kupa även för vuxna, för att vuxna kvinnor med små bröst egentligen kanske inte behöver BH?

För det andra undrar jag var småpojkarna finns i allt det här. Om någons son skulle vilja ha en BH-topp för barn, skulle det accepteras? Skulle det vara genuskorrekt eller skadligt? Och om svaret är att vi skulle tycka att det vore uppfriskande och bra att småpojkar som ville använda BH fick göra det, varför ska vi då straffa våra flickor?

Det finns många saker som jag tycker är viktiga kvinnofrågor att driva. Ytterligare begränsningar och moralisering av kvinnors och småflickors klädval är inte en av dem.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Små barn och BHar

Charlotte6 kommentarer

Två saker har som genom någon stjärnornas positioner och universums antislump sammanfallit. I går fick min dotter av sin flickvän N en BH-top för barn. I dag tweetades följande bild ur HM:s sommarkollektion ut (via @PerKohler).

HM:s barnavdelning är, eh...

 

För hur mycket jag än tycker att det känns fel att min femåring har en BH har jag svårt att motivera för henne varför det skulle vara olämpligt. Och anledningen till att jag tycker att det är svårt är för att jag tycker att barn i den åldern helt bra kan springa runt nakna. Inte på stan kanske, men i trädgården och på stranden i alla fall. Så om jag tycker att det är naturligt och ok att hon har helt naken, varför skulle det vara något onaturligt med att hon täcker vissa delar? Inte har jag ju något emot att hon har bara trosor, så varför bär det emot att hon vill ha BH?

Jo, för att samhället sexualiserar kvinnokläder i allmänhet och kvinnors underkläder i synnerhet.

Jag har också sett en del feminister ondgöra sig över att föräldrar kan vara ansvarslösa nog att köpa dylika kläder till sina barn. Men hur ska man motivera ett förbud? Att småflickor utan byst inte behöver bysthållare tycker jag är helt ok, men dessa små toppar som inte håller utan bara döljer, hur ska man förklara vad felet är med dem? För felet ligger inte i kläderna, eller i småflickorna, eller ens i att småflickorna har på sig de kläderna utan i att samhället runt omkring dem – och då särskilt reklamindustrin – ser bikinis och BHar som sexattribut så till den grad att de är värre än nakna kroppar. Och när man tycker att det är ansvarslösa, patriarkatstödande, skulle-aldrig-få-föräldralicens-föräldrar som köper sådana saker till sina barn gör man det väldigt enkelt för sig. För själva anledningen till att BHar till barn ses på med avsky av många genusmedvetna föräldrar är ju att den konstanta sexualiseringen av kvinnan får regera. Vill man vara lite provocerande skulle man rent av kunna argumentera för att det skulle vara normbrytande att köpa BHar till sina småflickor och lära nästa generation att det är fullkomligt naturligt att vara naken, men lika naturligt att ha på sig specifika kvinnokläder. Det finns ingenting sexigt med kvinnokläder som inte en sexig kvinna tillför. Och ett barn kan inte göra några kläder alls sexiga. Ska inte få göra det.

Och så kommer då helvetes HM och marknadsför en bikini med en liten tjej uppiffad som en första klassens vuxen, sexig kvinna. Hon leker inte på stranden i sin skojiga bikini. Hon antar standardposen för en sexig kvinna: bysten (as if) putar ut, rumpan framhävs genom svank och hon  lägger lätt ena handen på sina trosor som för att säga att de snart kan åka av. Hade hon varit vuxen hade det kunnat se ut så här:

Och marknadsföringsvärde av att ha en kvinna i underkläder är enormt. För det är inte underkläder man vill sälja med de här:

Nej. Det HM har gjort är att de har placerat en liten flicka i en position som ligger 20 år och några okonventionella karriärval in i framtiden. Det HM har gjort är att sexualisera kvinnors kläder, fast i småflicksformat. Det är inte ok. Det är en del av sexualiseringen av kvinnor och som ligger till grund för våldtäktskultur, nedvärdering av kompetens, utseendehets, ätstörningar och så vidare.

Men det är inte BHn som gör det, utan omvärldens reaktioner på det – barnets position i förhållande till betraktaren. Eller tycker ni att det här är bättre, utan top?

Så vad är min poäng? Jo, att återigen så kastar vi skulden på kvinnorna för vad vårt kvinnosexualiserande, mansnormssamhälle kan beskyllas för. Och inte så att kvinnor inte själva bidrar till sexualiseringen, det är inte så jag menar, bara att istället för att kritisera HM för sin reklambild, och omvärlden för den unkna synen på kvinnokläders varande – vilket verkligen vore på sin plats – så flyttas ljuset i stället på att barn inte ska ha bikini. Vi låter reklammakare hijacka småflickorna. Vi tycker att små flickor måste lära sig att anpassa sig till normerna – till sexualiseringen av kvinnan –  istället för att säga att normerna är åt helvete, att små flickor (eller pojkar) som vill ha på sig en topp kan få ha det och att barn är barn. Och barn som får vara barn kommer att växa upp till vuxna som skiter i normer och förutbestämda genusvägar och som inte förstår sig på sexualiseringen av kvinnor och kvinnokläder. Jag är helt beredd att låta min femåring fortsätta att använda sin älskade BH för att jag tycker att det är hennes rättighet att inte anpassa sig. Och den som antyder att min femåring är sexig får på käften. Åtminstone de närmaste typ 10 åren. Eller 20.

Kuriosa: Det är ofta samma personer som tycker att småflickor inte ska ha bikini som tycker att burka är patriarkalt förtryck. Att de åsikterna skulle främja kvinnors valmöjligheter och frigörelse är ungefär lika paradoxalt som att delstaten Texas förklarar sig vara pro-life.

Nyhetsplock

Troll, fotboll och flator

Charlotte12 kommentarer

Jag antar att alla har redan har sett Jack Werners tweet med några utvalda reaktioner om svenska damernas insats i fotbolls-EM. Om inte så ska ni göra det. Därefter ska ni, om ni inte redan gjort det, läsa Hans G Andersson utmärkta bloggpost om vad som hände när han artigt och uppriktigt frågade männen bakom de där tweetsen vad de egentligen menade. Och jag måste erkänna att jag sitter här och riktigt myser över hur fantastiskt bra både Jack och Hans och mängder av andra smarta människor har hanterat det här. Visst, det har funnits vrede (och tillbörlig sådan) men också den där livsviktiga diskussionen om vad det egentligen är ok att säga och inte.

För de flesta som skriver tweets som dem Jack i dag satte strålkastarljuset på är nog ganska övertygade om att de aldrig kommer att behöva stå till svars för vad de skriver. Att det inte gör något. Att det är ok att skämta. Det är ok att skämta, men det är inte ok att häva ur sig precis vad fan som helst och sedan alltid dra bara-skämt-kortet när någon tar illa vid sig. Och kalla mig humorbefriad, men jag ser inte det roliga i att kalla landslaget för horor, flator och kossor. Det finns liksom inte ens någon finess i det. Bara stereotypt förakt. Det är inte kul.

Sedan verkar det också som om en del tror att problemet här är att tweeten är riktade mot kvinnor och att kvinnor är heliga (kossor). Så är det förstås inte. Problemet är att det är professionella kvinnor som i sin yrkesövning förminskas och föraktas på grund av sitt kön. Som hånas för sitt utseende och som trycks ner på grund av sin sexualitet. Det är inte ok. Det hade inte varit ok, eller roligt, om det hände herrlandslaget heller. Men det är förstås också en del av problematiken att det inte tycks hända herrlandslaget, och på så vis är det givetvis en fråga om specifikt kvinnors utsatthet.

Ytterligare en sak som kommer upp är att en del viftar bort dessa unga män som troll, personer som bara är ute efter att provocera. Och den här attityden att man inte ska mata trollen, att vifta bort folk som skriver nedlåtande skit, den förekommer, ironiskt nog, ofta även bland dem som själva skriver nedlåtande och kategoriska kommentarer (som på den här bloggen): ”bry dig inte om den där som just skrev lite värre än vad jag gjorde och fokusera nu istället på att svara på mina anklagelser mot dig”. Att kalla någon som beter sig som en fjortis gjorde på den tiden jag var ung och Internet inte var allemansrätt för troll löser ingenting. Att kategorisera dem som troll tar inte bort det klimat de bidrar till, det höjer inte den där ribban de försöker riva ner. Särskilt inte om personerna faktiskt står med sitt riktiga namn och en bild. Jag tror nämligen inte att det är rätt väg att vifta bort sådana kommentarer, att försöka tysta ihjäl nedlåtande tweets. Jag tror att det är rätt väg att ifrågasätta, att vända strålkastarljuset mot dem, att tvinga till ansvarstagande. För jag är övertygad om att en av de största anledningarna till varför folk skriver sådana saker är för att de kan. Därför är det vår uppgift att visa dem att det inte funkar – att se till så att nedlåtande, kategoriskt skit inte är en lätt väg att ta.

Jag är också övertygad om att många dem som skriver så aldrig ens har reflekterat över vad de skriver. Som den unga kille som konfronterades med sin egen tweet och trodde att problemet var att han kallat hela det svenska fotbollslaget för flator och att kritiken mot hans tweet bottnade i att han borde ha skrivit homosexuella. Medan man då funderar på huruvida man borde skratta tills man kissar på sig eller gråta och dunka huvudet i tangentbordet över världens oförstånd kan man passa på att sakligt och trevligt förklara. Förklara att det inte hade varit bättre om han skrivit homosexuella. Förklara att han inte ska uttala sig om andras sexualitet. Och förklara att den tweeten var på fel sida gränsen. Det är en bra start.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rasistiska strukturer

Charlotte2 kommentarer

Via Twitter hamnade jag på Ivar Arpis Ledarblogg och ett inlägg om Sveriges rasistiska struktur. Han menar att tron på en rasistisk struktur är den nya sortens arvsynd:

”Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod.”

”Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.”

Och jag tycker att han gör ett klassiskt misstag när man talar om strukturer (förutom det numer standardiserade jämförandet med religiösa aspekter). Han förutsätter nämligen att om man bor i en rasistisk struktur är man rasist och skyldig – om man inte är motsatsen, den Andra, och därmed ett offer. Strukturer fungerar inte så. Det vill säga; det kan finnas en rasistisk struktur men alla behöver inte vara rasister. Att vara rasist är ett ställningstagande, ett aktivt val. Att vara rasist är inte brist på ställningstagande. Men, och det är här strukturerna kommer in, även alla de där som ”inte har något emot invandrare” och som egentligen ”inte tycker att hudfärg har någon betydelse” är med och upprätthåller den rasistiska strukturen. Den som inte aktivt motverkar den, upprätthåller den.

Det är inte arvsynd och jag tycker inte heller att det är någonting som alla människor alltid och hela tiden måste tycka är väldigt, väldigt viktigt. Men ju fler som är medvetna om hur de påverkar strukturerna, ju fler är det som kan påverka till det bättre. Det handlar exempelvis om saker som att ”hudfärgat” är vitt, som att underlagskrämernas mörkaste är för vita människor med solbränna, som att strumbyxor är för vita ben. Det är banala saker som de flesta av oss inte kan påverka, men även de här banala sakerna bidrar till en rasistisk struktur: en struktur där vit är default setting, där det är lättare att vara vit än något annat. En struktur där vithet premieras. I grund och botten handlar det om att se sitt eget privilegium och att förstå att mycket av det den som är vit tar för givet är beroende av den där vitheten.

Men att tro att man alltid har det bättre och lever lyckligare bara för att man är vit är förstås felaktigt. Precis som att man inte kan köpa lycka är vithet inte en garanti för lycka. Däremot gäller samma som för den som har pengar: det blir lättare. Den som har gott om pengar behöver inte oroa sig på samma sätt som den inte har pengar, inte göra samma vardagliga anpassningar, inte fundera lika mycket över framtiden. Den som har mycket pengar kan skapa sin omgivning på ett sätt som den som inte har pengar inte kan göra. Den som är vit är en del av sin omgivning på ett sätt som den är inte är vit kanske inte är. Och jag känner mig som en rasist bara för att jag skriver så. Blir rädd att folk ska tycka att jag är förmäten. Men jag tror ändå att det är sant. Att jag som är vit har lättare för att passa in, inte alltid, men ofta. Och så länge det är så, så länge min hudfärg ger mig fördelar, så har vi en rasistisk struktur.

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.