Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock

Varför vara gay friendly?

CharlotteLämna en kommentar

Nu öppnar Prideveckan i Helsingfors och på radio talar de om de hotell som utmärker sig som gay friendly. Min första tanke är rätt primitiv: varför i hela helvete ska man ha hotell som är gay friendly? Vad behöver homosexuella som inte alla människor behöver? Varför kan inte homosexuella bara få vara sig själva utan att alltid kategoriseras efter sin sexuella läggning? Det ska inte ha någon betydelse om det är två män, två kvinnor eller en av vardera som checkar in på hotellet; de ska behandlas med samma respekt oavsett. Det är obeskrivligt tragiskt att hotellpersonal ska tränas i att ta emot homosexuella par – som att det skulle göras på något annat sätt än det som man tar emot heterosexuella på.

Men en av dem som intervjuades på radio, och som jag tyvärr inte minns namnet på (men som var någon sorts någonting på ett av de där gay friendly hotellen), förklarade så bra vad det handlar om. För det handlar egentligen inte om att det skulle vara skillnad på hur man ska bemöta homosexuella här, utan på att många homosexuella i andra länder lever under ständigt hot på grund av vem de är. Genom att utbilda hotellpersonalen vill man alltså inte bara ge verktyg för bemötande utan en sorts officiell garanti för besökarnas trygghet. Ett hotell som är gay friendly är ett hotell där även den som inte är hetero kan känna sig säker. Det är en anpassning till den ideologiska självklarheten ”allas lika värde” som är långt ifrån en självklarhet i den verkliga världen. En dag hoppas jag att hotell inte ska behöva gå ut som gay friendly. Tills dess hyllar jag dem som satsar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemet med håriga leggings

Charlotte2 kommentarer

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Charlotte2 kommentarer

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bortom provokationen

Charlotte15 kommentarer

Har ni läst Julia Frändfors text om att man ska sluta fråga var fan hon kommer ifrån? Den handlar om hur det är att vara mörkhyad svensk och ständigt bli tagen för avvikande; bli tilltalad på engelska och få frågor om varifrån man kommer – trots att man är svensk. Och jag ska vara ärlig. Jag blev ganska provocerad av hennes text, för det hon stör sig på är ju att folk försöker vara tillmötesgående och artiga. Jag är en av de där som tvångsmässigt måste fråga folk varifrån de kommer, men inte på grund av hudfärg utan ifall de talar något annat språk. Inte för att det spelar roll varifrån de kommer egentligen, utan för att jag är genuint nyfiken. Inte blev det ju bättre av att jag flyttade utomlands heller, och därför blev ännu mer intresserad av andra som är avvikande – andra som är som mig. Julia däremot menar att

”[k]om inte och säg att det är av artighet eller nyfikenhet som du frågar. Jag behöver inte din artighet – och nyfikenhet klär väldigt sällan en vuxen person . Det är främlingsfientlighet förklätt till en ursäkt om att det är ”vänlighet”. Det är kränkande, nedsättande och det gör mig förbannad.”

Jag har på känn att jag inte är den enda som faktiskt upplever att det är av nyfikenhet och intresse snarare än främlingsfientlighet som man frågar. Och jag tror att jag inte är den enda som lätt går i lås när någon kommer och säger att vad jag upplever som en del av min personlighet, en vänlighet och nyfikenhet, är främlingsfientlighet. Men samtidigt tänker jag mig att om det är många mörkhyade svenskar som faktiskt tar illa vid sig av sådana frågor, och att döma av reaktionerna på hennes text så är det många, så är det dags att försöka se bortom Julias provocerande retorik och inse att det inte handlar om oss frågvisa och våra känslor. Det handlar inte om att automatiskt gå in i försvar av våra rättigheter och känslor, utan om att tänka sig för nästa gång. Att bara helt enkelt låta bli att fråga. För om man, precis som jag, har frågat av ärlig nyfikenhet och vänlighet utan avsikt att såra så kan man lika gärna istället låta bli.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Fortfarande inte feminist

Charlotte13 kommentarer

Jag fortsätter att läsa tankar och idéer från vad som måste betecknas som framstående svenska feminister, och… Tja… Jag fortsätter att känna att det inte är min sorts feminism, inte min sorts jämställdhet, inte mitt sorts tänkande. För så länge det dyker om saker som det här:

 

så vill jag inte vara med. Det här får inte mig att vakna upp och se att härrimingud vi har problem som kan kopplas till en patriarkal struktur och som gör att jag tog ut 95% av föräldraledigheten. Det får mig att gå in i försvarsställning. För patriarkala strukturer upprätthålls inte bara av män utan av män och kvinnor tillsammans, och det är ett välkänt faktum att även kvinnor tjänar på vissa patriarkala strukturer. Men viktigast av allt, de där patriarkala strukturerna som sägs automatiskt förtrycka mig för att jag är kvinna, som tveklöst var en del i att jag blev huvudföräldern, de drabbar min make också. Så när någon säger att han, som jobbar så hårt, som är medveten och som gör sitt bästa, är en förtryckare så blir jag mest förbannad. Han är ett offer för omständigheterna och en avgörande länk i förändringsprocessen, precis som jag är.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde

CharlotteLämna en kommentar

Det pågår någon sorts kamp på Twitter om vem som har rätten att tycka och vem som borde lära sig att hålla käft. Det övergripande ämnet är feminism och hudfärg och började med en metadebatt angående huruvida Beyoncé är feminist, feministisk eller egentligen motsatsen. Lisa Magnusson skrev att hon inte förstår varför Beyoncé hyllas som feminist och att just det där med henne feministiska varande kanske inte är det viktigaste, Sara Yazdanfar skrev att ”vita medelklassfeminister förminskar Beyoncé” och Lisa svarade att Sara dras med fördomar om Lisas klasstillhörighet. Och jag inser att den här korta beskrivningen får det att låta ganska mycket som en sandlåda. Ni får läsa inläggen i sin helhet och sedan avgöra vem som kastat den första spaden.

Debatten togs sedan vidare ut på Twitter och andra bloggar. Falskheten skrev om vita, kränkta kvinnor och att vi som är vita kvinnor inte alltid har tolkningsföreträde när det gäller feminism. Pk-maffian skrev ett till inlägg om vad som händer när man höjer en röst i vita rum och om hur det är att inte ha de där egna trygga forumen att vara på, att alltid tvingas förhålla sig till andras hudfärg. Lady Dahmer och Cissi Wallin menar att man kan råka ut för rasistiska påhopp även om man inte är helt mörkhyad och att de upplevelserna måste få vara lika verkliga och viktiga.

Och nu börjar vi komma till pudelns kärna, så att säga. Vem har rätten att uttala sig om förtryck? Vem har rätten att känna sig utanför och förfördelad? I Pk-maffians nya inlägg citerar hen den kommentar jag och JemyM fick riktade mot oss och som jag redan skrivit om. Den som menade att JemyM och jag borde ”[f]uck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.” Till saken hör att varken jag eller Jemym var där och kommenterade i annat ärende än att hylla inlägget och hålla med. Dessutom tycker jag att kommentaren som sådan, och i förlängningen det att Pk-maffian blir ”så effing rörd” av kommentaren och tycker att kommentaren visar att hen lyckats med sitt mission att skapa rum, verkligen visar på problemet och vad den här kampen handlar om. Kanske vet alla redan vem JemyM är, och jag är den enda som missat något, men kommentaren på Pk-maffians blogg om att JemyM besudlar den heliga platsen förminskar JemyMs rätt att uttala sig trots att JemyM är anonym. Endast på grund av JemyMs språk förnekas hen alltså rätten att uttala sig i en fråga som rör hudfärg och, ironiskt nog, rätt att uttala sig. På samma sätt ska Lady Dahmer och Cissi Wallin lära sig att hålla käft; eftersom de inte är mörkhyade diskvalificeras den rasism de utsätts för. Skulle det samma månne gälla alla de svenskspråkiga finländare som får mordhot? Skulle det gälla mig, när jag på stan blir ombedd att åka hem för att jag inte har här att göra? Jo, det måste till nya röster och nya rum och feminismen får inte kapas av vita medelklasskvinnor (för let’s face it, så ser det ut nu). Men vad händer när man höjer sina röster som ett sätt att tysta andra? Jo, då kan det se ut så här:

Ni som har hängt här ett tag vet att det här inte är min grej. Oftast brukar jag inte ens ta i det, för jag ser det som ett av de där rummen där jag inte hör hemma. Men det väcker frågor. Främst funderar jag på hur det är med transmän. Bidrar de också till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det? Och hur är det med homosexuella män? Är de också en del av det patriarkala förtrycket och får fördelar jämte kvinnor? Och hur är det egentligen med transkvinnor? När slutar de att dra fördel av patriarkatet?

Som jag ser det är det här en del av samma härva och samma oerhört problematiska exkluderande feminism. Feminismen har blivit ett begränsande singular som inte bereder rum för andra röster och erfarenheter, som talar om förtryck samtidigt som den stänger ute. Många talar om tolkningsföreträde, det har blivit något sorts inneord, och om man inte tillhör en viss grupp har man inget tolkningsföreträde. Ok. Visst. Jag ser poängen med det. Förutom; vem bestämmer om man tillhör gruppen eller inte? Hur mörk är mörkhyad? Hur vit är vit? För i JemyMs fall så handlade det inte om hudfärg alls, utan om språk. Hen levde inte upp till en förutbestämd idé av hur man ska vara för att tillhöra gruppen. Och det här kan låta provocerande, men är det bara jag som tänker Judith Butler och performativity? SOm tänker att det där med att tillhöra en viss grupp och erkännas tolkningsrätt har att göra mer med performance än med biologiska betingelser? På samma sätt ställer jag mig frågande till Fanny Åströms tanke att alla män är en del av det patriarkala förtrycket. För vad är egentligen en man? Måste det till snopp? Och varför ska inte den som föds med snopp få ha samma rätt till sina upplevelser av förtryck som den inte gör det? Och vad är en mörkhyad? Hur mörk måste man vara? Ska vi ta till imperialismens castas för att avgöra hur mycket tolkningsföreträde man ska ges?

Och så kommer vi till det jag tycker är allra viktigast här, nämligen av vilken anledning man vill kunna ha dessa rum och röster. Är det för att kunna hitta varandra, dela tankar och erfarenheter? Fine, då gör Pk-maffian helt rätt som fröjdas över ett lyckat mission och det måste få vara bra så. Dit behöver inte dem som inte delar erfarenheterna söka sig och det forumet kan fylla en funktion ändå. Personligen tycker jag dock att det är synd, för genom att stänga ute folk med andra erfarenheter kommer man inte att kunna lära sig av varandra, och genom att stänga ute dem som är privilegierade (vare sig vi talar hudfärg eller genus) kommer dessa privilegierade inte att på riktigt förstå sin egen position. Jag gillade Pk-maffians förra inlägg och jag har full förståelse för det senaste också. Men då rör det inte längre mig och det får jag helt enkelt acceptera. Det är inte min diskussion, men det kommer inte heller att bli min sak. Det samma gäller för att få män intresserade av jämställdhet och feminism (om man nu tycker att just den delen är viktig). Jag förstår den man som ser Fanny Åströms uttalande och tänker ”fuck that, det där är inget som rör mig”. Jag reagerade likadant på Pk-maffians inlägg. Rum som exkluderar och röster som tystnar. Kanske det är ok ibland?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det där med varför män älskar boobs

CharlotteLämna en kommentar

I går kväll hamnade jag på en artikel om varför män älskar bröst – en fråga som psykiatriprofessorn Larry Young nu tycker sig ha svaret på. Youngs teori kännetecknas av ungefär exakt de sakerna som gör att jag får krupp när mänskligt beteende ska förklaras med hur evolutionen påverkat människans sinne:

1: Det är sensationella aspekter; varför alla män älskar alla bröst på alla kvinnor (utom Angelina Jolie som själviskt nog opererade bort sina och skaffade plast) i alla tider.
2: Huvudargumentet, och det som alltför många läsare utanför akademien fastnar för, är att det verkar så troligt; män älskar bröst för att de är ett sätt att hetsa upp kvinnan så att hon ska älska honom.
3: Skilda bevisade biologiska funktioner ges kausalitet; oxytocin som utsöndras vid bröstvårtestimulans och möjligen är till för att stärka bandet mellan mor och barn vid amningen sägs nu också vara till för att stärka bandet mellan sexpartners.
4: Det finns absolut noll förankring i historien.
5: Hela beskrivningen och troligheten i argumenten utgår från nutida, västerländska heteros.

För om män älskar bröst för att stimulansen stärker bandet mellan kvinnan och mannen och därmed gynnar evolutionen, varför är då inte kvinnor lika fascinerade av penisar? Och om evolutionen har gynnat stora bröst, varför finns det då så många kvinnor med små bröst kvar i dag trots att storlek i hög grad är ärftligt?

Om vi dessutom ska börja dra in i historia, vilket kan tyckas vettigt om man vill argumentera för att att något kontinuerligt varit viktigt under hela människans utveckling, blir det ännu mer komplicerat. Att just brösten ska ha rönt sådan fascination i äldre tider finns det nämligen inga belägg för. Medicinskt var man övertygad om en koppling mellan livmoder och brösten, bland annat genom att menstruationen blev till bröstmjölk under graviditeten. Men som särskilda sexobjekt? Nej. Det var hud i allmänhet och anklar i synnerhet som var grejen om vi går tillbaka i tiden. Det var därför den romerske poeten Ovidius beklagade sig över långa klänningar. Och håret! Finns det något som har drivit män galna så är det kvinnors svallande hår, och det är först under de senaste hundra åren eller så som kvinnor även här i väst inte täcker sitt hår. Ger vi oss dessutom utanför västvärldens snäva gränser finner vi en uppsjö av kulturer som inte bryr sig om bröst alls. Kvinnorna täcker inte brösten, bröst har ingen mystik, och män är inte som bebisar som bara tänker på boobs.

Professor Young menar att bröst även i andra kulturer och tider varit en del av det sexuella spelet. Självklart. Men tidigare har de beskrivits som en naturlig del av kvinnan medan boobskulten i dag existerar helt oberoende av kvinnan de sitter på. Den här sjuka fascinationen för bröst som finns i västvärlden i dag är ett kulturspecifikt fenomen och ska inte berättigas genom att det på något vis skulle vara naturligt för män att älska bröst och att det är så det ska vara.

Så. Varför älskar män boobs då? För att de är symboler för kvinnor och kvinnligheten, och det funkar för många hetero män i vår kulturkrets.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mörka parker och rätten att bli trodd

Charlotte2 kommentarer

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Länkar och hänvisningar

Charlotte2 kommentarer

Det är spännande hur petiga folk brukar vara med att man ska hänvisa till varifrån man tar sina påståenden. För samtidigt som jag nästan inte kan skriva ett endaste inlägg utan att någon dyker på mig med krav om hänvisningar är det i den text jag skrev om feminina länder, en text som hade fem länkar till forskning och artiklar, endast länken till storyn med en man som suttit inspärrad i en bur i 10 år som dragit trafik.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Charlotte1 kommentar

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.