Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor i restaurangkök

Charlotte2 kommentarer

På svenska Yle i dag finns en väldigt… öh… spännande artikel om restaurangkök och bristen på kvinnliga kockar. Av de 23 restaurangerna som utsetts till Helsingfors bästa är det nämligen ganska exakt ingen alls som har en kvinnlig köksmästare och bara en enda som har fler kvinnliga än manliga kockar. Man har därför, med rätta, frågat runt kring hur det detta kan komma sig.

Och det fina är att när man samlar alla dessa (bort)förklaringar uppstår ett synnerligen avslöjande mönster. Anledningen till att kvinnor inte når toppositioner i restaurangkök är, precis som forskningen visar, diskriminering baserad på stereotypa vanföreställningar om hur män och kvinnor är.

Följande förklaringar ger restaurangfolket själva:

1: De flesta lyfter fram kvinnors bräckliga fysik som en anledning. Det är tungt och varmt i ett kök. Och ja, det är tungt och varmt i ett kök men det finns ingenting som är så tungt och varmt att kvinnor inte skulle klara av det. Det finns alltså ingen fysisk begränsning som gör att kvinnor inte skulle passa.

Dessutom finns det mängder av uppgifter som kvinnor i andra branscher utför utan att någon höjer på ögonbrynen, men som inte ens räknas som tungt bara för att kvinnor utför dem. Prova att klä på 20 stycken treåringar full vintermundering ett par gånger om dagen till exempel. Där skulle vi ju också kunna slänga in något om den där stresstoleransen somliga inte tycker att kvinnor har nog av för att klara av kökets hårda miljö.

Kul är det ju också att en del hävdar att kvinnor inte blir så bra kockar för att det är en konstform medan andra hävdar att kvinnor passar bättre i kallskänken och vid efterrätterna för där krävs det sinne för det vackra (och det har ju kvinnor). Låter det motsägningsfullt? Förklaringsmodeller byggda på stereotyper är gärna det.

2: Många säger också att kvinnor hellre vill pyssla med sin familj och det faktum att så många kvinnor liksom faller bort på vägen mot toppen talar för det här som en viktig faktor. Men här måste vi fråga oss, ”hellre pyssla med sin familj än vaddå?”. För om man ger kvinnor rimliga alternativ, platser som inte kräver att de fullkomligt ger upp allt som har med familjen att göra och som dessutom är välkomnande och uppskattar kvinnors insatser (se punkt 1 för ett jävligt bra exempel på en plats som inte är välkomnande) får man ett helt annat resultat.

En typ hävdar:

”Kvinnor uppskattar kanske familjen och familjelivet mer än männen. Men kvinnorna och männen har samma chanser.”

Nej.

Det är lite som när man leker ”Under hökens vingar kom”. En står i mitten och skriker just så, de andra svarar ”vilken färg?” och alla de som sedan har den färgen får fripass att nå andra sidan, medan resten måste försöka springa över utan att bli fast. Alla har samma chanser att ta sig över. Det blir bara satans mycket lättare om man har rätt färg.

3: Diskriminering. Jupps. Right on! Och i ett kök ses det inte ens som ett problem. 100% av köksmästarna på de här restaurangerna är män och en typ bah ”[d]et är helt okej med jämställdheten. Alla behandlar varandra bra och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.” Men just det. Lägg dessutom till att till exempel restaurangkritiker bedömer manliga och kvinnliga kockar olika, samt att media konstant framställer den manliga kocken som den ”riktige” kocken.

4: Många pekar också på den hårda miljön i köket som en anledning. Forskning visar att just den miljön har väldigt stor betydelse, men inte för att kvinnor är så mjuka att de inte kan ta lite jargong utan för att kvinnor är måltavlorna i mycket utpräglad, sexistisk, manliga jargong som kvinnorna inte kan försvara sig mot. Kvinnor som säger emot blir beskyllda för att vara bossiga och inte passa in i teamet.

Vem skulle vilja ha ett krävande jobb i en bransch där man automatiskt ses som mindre lämpad, huh?

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

CharlotteLämna en kommentar

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Kulturkrockar

Självständiga tankar

CharlotteLämna en kommentar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snabbgående finländare

Charlotte3 kommentarer

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Blåhåriga barn

Charlotte7 kommentarer

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Charlotte18 kommentarer

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.

 

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Charlotte4 kommentarer

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Skeptikermännen och det rationella tänkandet

Charlotte5 kommentarer

Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.

Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.

Ok. Here we go.

Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.

Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.

Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.

Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.

1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.

Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.

För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.

Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.

Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.

Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:

vofProblemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.

Det var det.

Peace out.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis

Charlotte9 kommentarer

Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.

Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.

Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.

Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?

1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.

Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.

Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.

Från typ år 2009. Det roligaste som fanns då var att köra gåkärra, respektive sitta i gåkärran. Jag var inte särskilt förtjust i någon av de grejerna, men folk är ju olika liksom.
Kulturkrockar

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Charlotte5 kommentarer

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force
The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?”

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?