Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.
Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.
Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.
Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?
1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.
Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.
Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.
Hit och dit och tillbaka igen 
Det här känns som ytterligare ett fält där folk grovt underskattar behovet av vila (lite som när de okritiskt utgår ifrån att om vi minskar mängden arbetade timmar i veckan så kommer vi producera mindre).
Hear! Hear!
Hehe, byxorna var bra. Min mamma kom med ett mycket bra motargument till det där med ”vill du inte vara med dina barn, va”. Säg åt personen att föreställa sig en drömpartner – t.ex. den klassiska ”kurviga blondinen” – och sedan föreställa sig att sagda kurviga blondin jämt klänger på en och till och med insisterar på att följa med in på toa.
Distans är bra emellanåt. P!nk sjunger ”go away, give me a chance to miss you” i Leave Me Alone (I’m Lonely): https://www.youtube.com/watch?v=wTDfSrB0FlA
Distans ftw.
Ja, det är väl som i så många samanhang, det finns en mall för hur det ”ska vara” och den ska ALLA pressas in i. Vi fick utökad tid från de gällande 15 timmarna i veckan (5 timmar tre dagar) till 25 (5 timmar fem dagar). Nödvändigt både för storebrors och vår mentala hälsa, men väldigt ifrågasatt av vissa.
Och vad man behöver när det känns jobbigt är verkligen inte någon som ifrågasätter lösningarna. Fint att ni fick utökat när ni behövde!
Tack för att du tog upp det här! Du skriver alltid så fiffigt och bra, och har så bra motargument. Jag tänkte börja gråta när jag berättade på dagiset (för 4 år sen) att Ellen ska få en lillebror eller -syster och jag redan fasade över att dom tycker att jag ska hålla Ellen hemma. Dagistanten sade: ”Grattis!! Oj vad kiva!! Men inte tar ni väl Ellen ifrån oss?” 🙂 🙂 Helt bästa reaktionen. ❤
Sku ännu påpeka att Ellen vid det skede var bara 1 år och 4 månader och hade hunnit vara på dagiset i två månader! 😀 Ändå tyckte dom så! ❤
Vad härligt att få den reaktionen från personalen!
Jag fick i något skede höra att de inte tyckte att mammor med barn under tre år skulle få arbeta för mammorna var så trötta, men då var jag förstås grinig nog för att föreslå att lösningen vore att legalisera droger för barn under tre år så de skulle sova bättre. Sedan pratade vi inte mer om det.