– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
I Yngre Västgötalagens Tjuvabalk, paragraph XIV:
”Stiæl fatöker maþer leef æller fullan mals mat. þen rætter almoso maþer ær. ok eig orkær at æruoþæ sik til föþo. væri saklöst.”
”Stjäl en fattig man bröd eller ett helt mål mat, det är hans rätta allmosa och han klarar inte att föda sig själv – det är saklöst.”
Kom för fan inte och vila er på ett skyddande av svenska värderinger när ni låter barn svälta eller kallar människor för olagliga.
Ett litet tips från mig till er, nu när jag sitter och läser igenom tidigare delar av min avhandling författade för ett år (läs: en livstid) sedan. Var noggranna med era referenser och skriv för faen inte ”kolla Svensson 1998 sida!! OBS!!” och tro att det ska vara lätt ordnat i ett senare skede.
Det är det inte.
Och så ville jag passa på att säga att även om mitt förhållande till avhandlingen just nu inte är inne i sin mest… kärleksfulla fas, så är jag fasligt kär i den här mannen jag har den stora förmånen att ha i mitt liv. Det hjälper.
Nu ska jag försöka ta reda på vem den där Svensson är, vad hen skrev och varför jag en gång tyckt att det var relevant för inspektionen av riddare på 1300-talet.
Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.
Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.
Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.
Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.
En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.
Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.
Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.
Efter SVTs inlägg blev det inte samma shitstorm som efter DNs granskning men likväl var det förstås en ledarskribent (kvinna, dessutom, ungefär som förra gången) som hoppade på tåget. Aleksandra Boscanin på Göteborgsposten skriver
”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”
Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.
Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”
För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?
Efter en helvetes sommar är jag äntligen tillbaka med full kraft på kontoret. Kartan över avhandlingens olika kapitel, deras inbördes ordning och relationer, blir sakta men säkert komplett. Ännu är det mycket arbete kvar men jag är redo.
Och för säkert miljonte gången googlar jag vad som egentligen ska finnas i en avhandling. Märkligt hur man kan skriva på ett och samma manuskript i så många år och ändå liksom aldrig bli helt säker på om bakgrunden skulle vara ett eget kapitel eller en del av introduktionen.
JAG SKA KLARA DET HÄR.
Nu var det ju länge sedan jag var tillräckligt aktiv inom genusdiskussionerna för att antigenusarna skulle finna det mödan värt att försöka rätt mig, men i går natt damp det här ner:
Jag blir nästan lite rörd över att någon har orkat ta sig tiden att kommentera ett inlägg de inte förstått på en blogg de uppenbarligen inte läst och bemödat sig om både citattecken och styckeindelning. På sitt sätt är det ganska fint.
Men min favorit är ändå att denna mansplainare försöker förklara för mig vad som är seriös ”akademia” eftersom att han tror att jag menar enbart genusakademin. Men njae, med akademia menar jag hela universitetsvärlden, med naturvetenskap och allt. Kvinnor blir mansplainade överallt.
PS: Jag kunde inte pricka ut Södertörn på en karta om så mitt liv hängde på det.
I dag har jag av någon outgrundlig anledning stött på osedvanligt många diskussioner i vilka det konstateras att man kan förklara snedfördelningar mellan män och kvinnor ungefär när som helst med att kvinnor genom århundradena har hållits i hemmet. Det är förvisso sant att kvinnor hölls i hemmet, men NEWSFLASH: det gjorde män också.
Fram till minst 1800-talets slut och industrialiseringen fanns det ingen större skillnad på vad vi i dag ser som privat sfär och offentlig sfär. Män vaknade inte på morgonen, kysste sin hustru på pannan efter att han intagit sin frukost, tog sin hatt från hatthyllan och gick till jobbet.
Allting flöt samman i hushållet. Hushållet var arbetsplats för alla.
I USA i början av 1900-talet var kanske så mycket som 40% av arbetarna kvinnor och de flesta från samhällets lägre stratan och icke-vita. Även efter att arbetet flyttade ut ur hushållet var kvinnor arbetare. Kvinnor började på riktigt, utbrett och allmänt, hållas i hemmen medan mannen gick på jobb först i mitten av 1900-talet – det vill säga nästan ett halvt sekel efter emancipationen.
Den historiska basen för devisen att kvinnor hölls hemma och män var ute i den stora världen och gjorde Viktiga Saker och män därför traditionellt mer lämpade att någonting alls är mycket grund. En indelning i privat versus offentlig duger således inte som förklaringsmodell för hur det kan komma sig att dagens kvinna tjänar mindre, inte når lika höga positioner i arbetslivet eller whatever ojämställd patriarkal rest man vill skylla på historien.
Här sitter jag i det sprakande skenet från tända ljus och skriver stipendieansökningar, så här på Valborgsmässoafton. Främst förstås för att them stipendieansökningar aint waiting for någon men också lite för att det är ganska skönt. Skönt att ha ett ställe där man kan känna sig hemma och där man kan få sitta och jobba nästan oavbrutet i flera timmar.
Betydligt sämre kunde man ju ha det.
Det är säkert på sin plats med att en varning om att jag fullkomligt nördar ut i följande inlägg. Ok? Ok.
Så, här sitter jag och läser medeltida urkunder så där som man gör om kvällen och så plötsligt stöter jag på ett som jag bara inte lyckas tyda. Krumelurerna ser bekanta ut med de betyder liksom ingenting. Jag tror att jag läser men det översätts inte till ord i min hjärna. Jag backar och ser vilket språk arkivet angivet att dokumentet ska vara skrivet på.
Svenska.
As fucking if.
Sliter mitt hår och återvänder till dokumentet. Tyder utan större problem spridda bokstäver men får inget flyt. Fastnar. Orden trilskas.
Här ska kanske tilläggas att det här dokumentet är ganska exakt nummer 5900 i raden av medeltida urkunder jag har läst igenom. Jag kan det här. Det är, för att använda en teknisk term, min grej. Men det här dokumentet vill sig bara inte.
Så jag börjar undersöka varifrån personerna som förekommer i dokumentet kommer. De är danskar. En av dem är riddare på Ellinge. Den andra kommer från ”Löwitzstadh”. Varför i hela friden dokumentet är skrivet på svenska vågar jag inte säga. Kanske låg de gårdar som pantsattes i Sverige och lydde därför under svensk lag (vilken förutsatte att alla rättsliga dokument skrevs på svenska)?
Skrivaren som författat dokumentet skriver dock svenska ungefär lika bra som svenskar på fyllan kan prata danska – det låter först helt korrekt och man tror att det är samma språk men efter en stund inser man att man inte förstår ett skit.
Helt sanslöst spännande, tycker jag. Det danska ursprunget lyser igenom så till den milda grad att jag riktigt måste anstränga mig för att läsa vad det står.
Ursäkta om jag tjatar, men det här är bara ett sånt lysande exempel på hur kvinnors handlingar och kvinnors livsöden suddas ut ur historien och skapar den felaktiga bilden att män har varit (och är) samhällsbärande och -skapande.
Så här står det angående post 23728 i Riksarkivets databas över de svenska medeltidsdokumenten.
Men läser man originalet får man en helt annan bild. I själva verket är det här nämligen ett gåvobrev utfärdat av Andres Knutsson som i samråd med sin ”älskelika hustru” Birgitta Gustavsdotter har givit en gård till Gudhems kloster eftersom parets dotter tas upp i klostergemenskapen. Det är alltså en betydelsefull ekonomisk transaktion för att ge paret viktiga kontakter och ökad social status, samtidigt som det ger deras dotter en trygg och bra karriär.
Men så suddas kvinnorna ut. Kvar finns mannen och tron på mäns förträffliga oumbärlighet. Och så kommer dagens män och bah ”mäh om kvinnor hade gjort något viktigt så hade de funnits med i historieskrivningen det handlar ju inte alls om diskriminering ju”.
Det var väl ganska väntat att någon observant typ med hänvisning till historisk korrekthet skulle protestera mot att ett av barnen i årets julkalender inte har hy vit som snö. Och om vi för den här gången bortser ifrån att folk väljer att göra hudfärg till en historisk faux pas istället för, oh I don’t know, TV-kameror? Språk? Vi koncentrerar oss på kärna, på den historiska korrektheten.
För självklart kryllade det inte av icke-vita i Sverige för 1000 år sedan, men de fanns och forskning har visat att de sannolikt var betydligt fler av vad vi med vårt inskränkta tänkande i dag vill tro. Redan medeltida förhållanden var vad som med dagens terminologi skulle beskrivas internationella (även ”internationell” är ett svårt ord eftersom det indikerar att det fanns nationer och det gjorde det inte före typ 1900-talet). Kontakterna via handelsvägar var livliga och långväga. På Gotland har man till exempel hittat tusentals arabiska mynt. I Othemsskatten, som hittades 1999, var de flesta av de 14 300 mynten från kalifatet och en del var präglade på 870-talet. Vi behöver ju inte gå in på numeriska detaljer, men det är ganska länge sedan.
Det ska tilläggas att arabiska mynt på svensk mark inte behöver betyda att det fanns en massa araber på svensk mark (det vill säga; mynten kan ha hämtats hit av nordiska köpmän) men det visar på kontakterna. Människor i Sverige visste om att det fanns människor med annan hudfärg. Kontakterna fanns redan.
Det är här någonstans vithetsnormen kommer in. Vi tenderar till att tro att allt viktigt som hänt har hänt på grund av vita människor. Det är inte sant. Och om någon nu känner att det är svårt att förstå vad vithetsnorm är kan ni med fördel se på den här bilden.
Det här är nämligen vad man får om man bildgooglar ”Jesus”. Jesus – en kille från Mellanöstern och som konsekvent framställs i västvärlden som ljushyad, gärna blåögd, mer eller mindre blond och med ett gud0mligt välansatt skägg. Sannolikheten att detta har något som helst med historiska Jesus att göra är försvinnande liten. Vithetsnorm, people. Så ser den ut.
Ungefär samma sak har hänt med romarna – de var inte heller vita. Jo, romarna skilde strikt på folk och folk. Till exempel var det bara de som hade medborgarrättigheter i Rom som var riktiga romare, men med Romarriket kom människor från minst Nordafrika till Norra Europa. I England har det bott ”afrikaner” i två tusen år. Anledningen till att vi vet det är att England har betydligt bättre källäge, och man ska egentligen inte leka om-leken men OM vi hade haft lika mycket historiska källor från vikingatid från Sverige är det mycket sannolikt att vi skulle kunna påvisa att det fanns ”afrikaner” här också.
Förutom romarna har vi korstågen på 1000-talet, vikingafärder, upptäcktsresor, Sidenvägen, Osmanska riket och så vidare och så vidare. De här kontakterna fanns hela tiden. Icke-vita finns genom hela vår historia (se gärna Tumblrn People of Color in European Art History).
Ja. Det är säkerligen ett medvetet beslut av SVT att försöka inkludera och bredda genom att inte bara ha vita barn med i julkalendern. På ungefär samma sätt som de har med vuxna kvinnor som får tilltala män utan att först ha blivit tilltalade och barn som inte får stryk. Det blir liksom trevligare TV av det och vi är dessutom ganska många som ställer oss positiva till att göra inkluderande TV. Att göra informativa historiska program medför alltid prioriteringar. Det bara är så.
Men nej, det är inte alls otänkbart att det förekom icke-vita kids i Sverige under de 1000 år Julkalandern behandlar. Tvärtom, faktiskt. Säkert kan man hitta historiska inkorrektheter att pilla sig i näsan med i årets Julkalender, men icke-vita är inte en av dem.
Hit och dit och tillbaka igen 