Det är många som undrar hur det är att vara doktorand och ha barn. Samtidigt påpekade någon av er smarta läsare (med hänvisning till forskning) att det saknas kvinnliga ideal inom universitetsvärlden och att många kvinnor därför inte tror att det är platsen för dem. Nu är ju inte jag liksom på något vis uppe i toppen på den akademiska karriärstegen, så jag skulle inte vilja säga att jag är det där idealet, men jag har länge vetat att jag ville göra en akademisk karriär och jag är åtminstone på väg. Så jag tänkte berätta hur jag gör och hur jag tänker kring att vara mamma och samtidigt sikta på en akademisk karriär.
Allra först vill jag berätta om en episod för åtta år sedan när jag var gravid med Vilho och när jag var just där i första fasen av att lära känna Vilhos pappa (som senare visade sig vara en så kul typ att vi gifte oss, skaffade hus och ett barn till). Jag hade kommit till Finland för att studera vid universitetet (det där är en lång historia som vi kan ta en annan gång) och blev istället gravid. När jag och maken en kväll satt på en restaurang inne i Helsingfors – jag var stor som ett hus och glansigt svettig av att vara gravid och dagligen äta minst en veckoranson chokladkakor – svepte makens ljuvliga X in. Hon var kanske det vackraste och det trevligaste helvetes X jag någonsin mött och hade följt sina akademiska drömmar till andra sidan Atlanten, gift sig där och njöt av att pyssla med andras barn istället för att ha egna. Sannolikheten att hon skulle dyka upp just där just då och sedan få bordet bredvid oss var tämligen liten, om vi säger så. Hon kom fram och hälsade, sträckte fram en perfekt akademikervit hand och log ett bländande leende. Jag fastnade med magen i bordskanten och fick hålla mig i i en stol för att kunna stå tillräckligt mycket för att hälsa tillbaka. När vi kommit igen grät jag i flera dagar för det var där och då som jag förstod att den där akademiska karriären som jag så innerligt ville ha att jag en gång hade lämnat allt för att jaga den helhjärtat, den kunde ändå aldrig mäta sig med det livet som växte i min mage. Skulle jag någonsin tvingas välja skulle babyn vara det självklara valet. Så jag har strävat efter att aldrig ställas inför valet.
Vilho var några månader gammal när jag med honom i famnen marscherade in på assistentens kontor på universitetet och frågade vad som krävs för att jag ska få färdigt min kandidat och senare min magisterexamen. Några månader senare hade assistenten en imponerande dossier med papper om mig och efter betydligt mer byråkrati och poängräkning än jag vill tynga er med fick jag slutligen min kandidat efter att ha tagit obligatoriska kurser. Bland annat ville man att jag skulle ta en kurs i muntlig svenska, trots att jag gått lärarprogrammet i Sverige, och finskakursen körde jag så brutalt den första gången att jag aldrig någonsin kört något så hårt varken förr eller senare. Det var tungt att få vardagen att fungera med studier, nattning, matning, krympande väggar och ett konstant dåligt samvete. Men någonstans där när Tilda föddes 2008 slutade jag anklaga mig själv för att jag verkligen ville ha… mer. Jag slutade tänka att varje minut som jag är borta från barnen är en minut som jag är en dålig mamma, att mina barns sinnesro och uppväxt hänger på min konstanta närvaro. Sedan lossnade det och året efter, när Tilda fyllde två, fick jag min magister och efter ett arbetsprojekt utanför uni påbörjade jag mina doktorandstudier 2011.
Jag frestas att säga att jag hade tur som lyckades bra med min pro gradu (magisteravhandling), men i ärlighetens namn slet jag som attans med den och den vann två fina priser (bland annat som bästa avhandling pro gradu i historia i hela Finland). Förmodligen hjälpte det mig att få stipendium, och jag har hittills jobbat på stipendium hela tiden. Och det där med att jobba på stipendium är förmodligen en av de värsta delarna när man har barn. Stipendiet är litet, visst, men det största problemet är att det bara är för en begränsad tid och att man i allmänhet inte får information om huruvida man får fortsättning förrän strax innan det är för sent. På så vis lever man i en ständig skräck om dels att drömmen ska slås i bitar, dels att man rätt som det är inte ska kunna försörja sina barn. Det finns doktorandskolor som betalar ut lön för hela doktorandtiden, men platserna är få och jag har sökt allt som finns men inte fått något – ofta för att jag redan har stipendium.
Samtidigt är det där med att jobba på stipendium en av de allra bästa delarna för jag har ingen arbetsgivare som sätter mina arbetstider och jag kan få jobba hemifrån. Därför tar jag långa sovmorgnar, medan maken kör barnen till dagis och förskola på väg till sitt jobb. Därefter jobbar jag, plockar i diskmaskinen, jobbar lite till, sätter en maskin tvätt, jobbar och klappar katterna. Barnen går på två olika ställen och vi har bara en bil, så därför har vi kommit överens med en kompis som också har barn på båda ställena att de hämtar hem våra barn hit i princip varje dag så barnen levereras till dörren runt klockan 16. Då får de äta lite frukt och sedan trycker vi på TV:n. Och jag vet att man är en förkastlig förälder om man gör så, men faktum är att en timmes TV-tittande är precis vad jag behöver för att hinna arbeta klart och det är precis vad barnen behöver för att hinna landa, lugna ner sig och vila sig lite grann. Därefter lagar jag mat, ofta tillsammans med minst ett barn, så äter vi tillsammans och därefter har vi ett par timmar innan läggdags för spel, målning, läsning, eller vad vi vill. Barnen har ju vilat och är inte dödströtta så de orkar i allmänhet ganska fint. Att använda Scrivener har varit till stor hjälp, för där kan jag enkelt skriva in hur många ord jag ska skriva under en dag och när barnen kommer hem springer de direkt och tittar hur långt jag hunnit. Det hjälper mig att hållas motiverad, samtidigt som det hjälper barnen att visualisera hur långt jag hunnit och följaktligen när jag är färdig.
Det tyngsta med att ha barn och vara doktorand är när barnen blir sjuka. Jag har ofta deadlines som hotfullt hägrar, och speciellt i stipendiesökartider är ett par veckors maginfluense-lockdown en katastrof. Dessutom är stipendiatförsäkringen fullkomligt urusel och det finns ju liksom ingen annan som kan sköta mitt jobb medan jag är sjuk. Å andra sidan kan jag, då jag jobbar hemifrån, ofta få in en timmes jobb här och där även om vi samtidigt har sjukstuga. Jag kan också utan problem jobba på kvällarna när barnen somnat. Det jag aldrig har hunnit med, men egentligen bara saknat väldigt lite, är det sociala livet på universitetet. Jag har inte gått på sitserna, gulisintagningarna, nationsfesterna eller fackeltågen. När de flesta andra varit ute och supit skallen av sig har jag suttit hemma och ammat. Det samma gäller konferensresor. Det är väldigt lite ”oj vad kul att få se nya platser och träffa nytt folk” och väldigt mycket ”fy fan vad skönt att få sova hela natten ensam i en och samma säng”.
Det bästa med att ha barn och vara doktorand är jag har en helt annan drivkraft nu. Visst, jag vill inte göra några längre forskarresor, och det är fullt möjligt att min ovilja att flytta kommer att hämma karriären längre fram, men jag är också fast besluten att visa barnen att jag älskar mitt jobb och att det är en lycka att få göra något som man verkligen trivs med. Barnen gör också att jag är betydligt mer fokuserad på vad jag gör, eftersom jag inte vill ha dagens halvfärdiga arbete hängande över mig på kvällarna när det är tid för barnen. Den tiden jag har är begränsad och därför blir tidsanvändningen mycket mer effektiv. Jag har också blivit betydligt bättre på att inte skjuta upp saker till just före deadline, eftersom det är statistiskt bevisat att barn blir sjuka då.
Så jag tycker inte bara att det funkar bra att ha barn och doktorera; jag är övertygad om att jag gör bättre ifrån mig, är effektivare, mer organiserad och mer målinriktad sedan jag fick barn. Dessutom tror jag också att jag är en bättre mamma om jag samtidigt får syssla med min forskning.
Hit och dit och tillbaka igen 
Vilken bra fråga att ta upp, säger jag som är doktorand och mamma! Nu har jag bara varit både och i cirka ett halft år men jag kan skriva under många av dina argument. Det bästa med att ha barn och doktorarera är , som du också skriver, att jag känner att jag är mycket mera målmedveten nu än tidigare. När jag återvände från föräldraledigheten kände jag en otrolig stor vilja att få avhandlingen färdig, så jag började på ett helt annat sätt att arbeta målmedvetet framåt. Jag tycker också att jag har blivit bättre på att rensa bort det mindre viktiga och fokusera på det väsentliga. Det som barnet också har gjort är att jag har slutat att ta mig och min forskning på så jättestort allvar. Det är bara avhandling och ett steg framåt, huvudsaken är att jag tycker om det jag gör och får någonting ut av processen. Sen finns det så mycket som är så jäkla uppåt skogen med att vara doktorand och inom den akademiska världen, både för föräldrar och alla andra, men det tror jag att vi har behandlat i andra sammanhang… 🙂
Ibland önskar jag att jag inte hade barn, så att jag kunde få göra vad jag vill. Men samtidigt vet jag att jag gör mer av det som jag vill nu när jag har barn – fast snabbare.
Och jo, det finns ju en hel del andra grejer med den akademiska världen som inte direkt är problemfria… 😉
Ett stort missförstånd som människor verkar gå dras med är att man inte kan vara föräldraledig medan man skriver på avhandling. Jag var ca ett år hemma och upplevde inte alls att det skulle ha stört avhandlingen eller att det var svårt att komma igång igen, tvärtom såg jag det som en välkommen paus och jag hade massor av energi då jag började igen. Däremot måste jag ju nog jobba en del på min ledighet, som att korrigera en artikel och hålla mig någorlunda up to date made mailkorrespondensen. Av andra har jag hört att fler än en föräldraledighet däremot kan bli jobbigt, för då blir hela processen så utdragen.
Sedan beror det säkert på hur länge man är hemma också. Jag var hemma i två år med Tilda, men då jobbade jag lite (på magistern) samtidigt och skrev en hel del. Kanske det är skillnad på att vara hemma och att vara borta, om du förstår vad jag menar. För om man kopplar bort sig helt från ett jobb som grundar sig på att man håller sig ajour med pågående forskning och med kollegors arbete så tror jag att man får det väldigt svårt att komma tillbaka. Håller man sig däremot lite med, genom mejl, genom att läsa ibland och sånt, då tror jag att det går bra.
Hej, hamnade på din blogg av en slump och fick se rubriken. Kul att läsa om dina erfarenheter och bra att du peppar föräldrar att doktorera! Är själv doktorand och mamma verksam i Sverige. På min institution har alla doktorander minst ett barn (de flesta födda strax före eller under doktorandtiden) och jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att barn skulle hindra mig från en akademisk karriär (eller någon annan karriär heller). Men det bygger kanske på att pappan och jag alltid har delat lika på ansvaret och tiden, halva föräldraledigheten var etc. (som ni kanske också har gjort?). Om det skulle krisa med sjukdom och deadline får han vabba helt enkelt – och jag gör samma för honom om han har något jätteviktigt. Håller helt med om att man blir mer effektiv med småbarn!
Hej! Kul att du hittade hit! Hela anledningen till att vi kom in på det här ämnet här på bloggen är att forskning visar att barn hämmar kvinnors karriär (men inte mäns) och att en delorsak till detta är att det inte finns tillräckligt många kvinnliga förebilder. Många kvinnor tror helt enkelt att barn är ett hinder och därför kommer det inte motbevisas. Och jag tror också att det är jätteviktigt att man delar på ansvaret. Det har vi inte gjort här, tyvärr. Jag har tagit två års ”ledighet” med bägge barnen och min make tog en månad med äldsta barnet, så det har tidvis varit rätt tungt.
Ja usch vad deppigt att det ser ut så. Det märks ju på att nästan alla professorer är män, kvinnorna faller liksom bort på vägen. Har själv saknat förebilder och mest hittat stöd bland de som är på samma nivå som jag, dvs andra doktorander. Men å andra sidan är det vi som är framtiden. Förstår att måste varit tungt, och så himla lätt hänt att hamna i de rollerna.
Man faller lättare in i rollerna än vad man tror, särskilt när en har ett välbetalt jobb utanför hemmet och den andra jobbar hemifrån med pissig inkomst…
Men snart är det vi som är professorer och får visa nästa generation kvinnor att det är möjligt! Right?
Intressant att läsa om dina erfarenheter Charlotte! Jag skriver under på det mesta. Särskilt flexibiliteten man får när man bara (eller mestadels) svarar inför sig själv är guld värd. Samtidigt är forskningen inte alltid något man kan lägga åt sidan för att vara föräldraledig till exempel. Jag har t.ex. precis fått tillbaka en artikel som måste revideras inom två månader. Visst kan jag säga att det inte går eftersom jag är tjänstledig, men då blir den ju heller inte publicerad. Jobbar man dessutom tillsammans med andra i projekt så kan det vara svårt att ‘ta paus’ för vab och föräldraledighet. Det finns liksom ingen som kan gå in och göra klart ens delar då. Och det handlar inte om att man är ‘oumbärlig’ eller tror sig vara det (även om man på ett sätt förstås är det om man är den i världen som är bäst på ett visst specialområde) utan om att det är man själv som förlorar mest på att göra det, karriärsmässigt. Jag brukar ibland likna forskandet med att driva eget företag, där både forskningen och man själv är produkten. På gott och ont.
Precis. Man har ju stora friheter att själv välja hur hårt man vill satsa. Å andra sidan tror jag att det är det som gör att många kvinnor faller bort. Får man inte stöd att göra svårare val som driver framåt (för det är inte de lätta valen som bygger karriären) så tror jag att man nöjer sig någonstans på mitten. Helt ok, om man vill det. Inte ok, om man egentligen kanske ville något annat.
När de gjorde en studie i Sverige under min tid som doktorand visade det sig att kvinnliga doktorander med barn blev färdiga me avhandlingen fortare än de utan…antagligen för att de inte inbillade sig att de kunde gå hem och läsa den där boken ikväll istället…
Yepp. Så är det!
Jag ångrar bittert att jag valde att doktorera med barn. Det är inte rättvist mot barnen, helt enkelt. Det går aldrig att vara riktigt ledig, särskilt som jag är ensam som doktorand.
Nej, ibland kan det vara väldigt svårt att helt släppa avhandlingen den tiden man borde spendera med barnen.