Det händer så mycket saker att jag knappt vet var jag ska börja. Men det är kanske framförallt en sak som jag känner att jag måste berätta, för att vi liksom ska kunna komma vidare.
Jag och A har separerat.
Det är en lång och mycket sorglig historia som jag inte vet hur jag ska klä i ord. Kärleken saknas inte, inte alls, men förmågan att bo tillsammans och skapa en bra familj för tre barn brister. Åtminstone just nu.
Det känns som om jag har fallit handlöst en lång tid. Flera år kanske. Och jag trodde att jag landat på fast mark men det var nog mer ett klippblock jag dunsade mot på vägen längre ner. En del av mig vill inte ens skriva det här inlägget, för trots att garderober är urstädade, bestick uppdelade, kuddmängden halverad, så blir det mycket mer sant när man har satt det på pränt. Helst skulle jag nog önska att det inte var sant.
Samtidigt vet jag att det var det rätta beslutet, och det är väl på något vis en tröst.
Så.
Nu har jag det sagt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Stor kram, och mycket, mycket styrka åt dig!
Åh vad tråkigt att höra! 😦 Önskar dig, barnen och A mycket kärlek och styrka att ta er igenom den här tiden på bästa sätt. Kram!
😥 Allt blir bra, på ett sätt eller annat.
😥 Allt blir bra, på ett sätt eller annat.
Styrkekramar! Allt annat blir bara klichéer.. så jag låter det vara osagt
Önskar dig allt gott!
❤
Kämpa på!
Kram Charlotte! Så ledsamt för er alla.
Stackars dig !
Men kom ihåg att det är jävligt men inte farligt.
Jag har också den 1 mars separerat från en A, efter 24 år och 2 månader inkl 2 barn och 2 bonusbarn. Huset till försäljning, grejor under uppdelning….
Det är hårt men det rätta. Håll fast i det.
Kram C
Jag är så ledsen för din skull. Ibland räcker det inte med kärlek och det är så sorgligt. Jag hoppas att du snart ska landa mjukt. Kram.
❤
Önskar dig en snar mjuk landning och en bra väg framåt!
Ni är modiga och kloka som orkar ta ett så svårt beslut. Kram
Jag skickar massa tankar härifrån. Jag önskar att jag kunde göra något mer. ❤