Etikettarkiv | Livet

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Att hålla sig varm

Det finns många sätt att hålla sig varm när det är kallt inne. Till exempel kan man satsa på att trumfa sin lillebror med rännskita genom att få spysjuka. Och när man börjar må lite bättre kan man bädda ner sig i sin mors säng, tillsammans med två katter som också insett att det är det varmaste stället i huset, framför en sprakande brasa i kakelugnen.

Själv inser jag hur många platser uppåt på prioritetslistan ”fixa andra skorstenen” hoppat av de senaste dygnens erfarenheter. För tillfället får jag använda två eldstäder, men med den andra skorstenen i skick skulle jag kunna använda ytterligare tre och då skulle slut på olja inte behöva vara ett problem alls. Imorgon ska jag ringa sotaren som får komma och titta på skorstenen, vilket han inte kunde göra förra gången han var här eftersom det inte fanns en trygg väg för honom att ta sig dit (och en sådan fick jag installerad för ett par dagar sedan). Olja har jag redan beställt, och till mitt försvar hade vi hunnit få den i tid om det inte varit för att julhelgen drog ut på leveransen..

Det viktigaste

Så vi ska snart gå all in med julpyntandet av mitt fina gamla hus, men först en liten tanke om livets påminnelser.

I går kom nämligen Gabriel hem från dagis och kunde inte gå. Han tog ett par steg och sedan ramlade han. Ställde sig upp, gick några steg och föll igen. Hans högra ben vill inte riktigt bära honom. Inga svullnader eller blåmärken och inget märkligt som inträffat.

Enter: Storpaniken.

En av de grejerna som händer när man har levt i några år med alltför mycket negativ stress är nämligen att man har en liten smula svårt att hantera potentiellt allvarliga saker. Som mamma (eller förälder i allmänhet, antar jag) måste man lära sig att stänga ute tankar på potentiellt allvarliga saker som kan hända ens barn för annars klarar man inte av att leva (vilket förstås är en hyggligt kontraproduktivt). Men när det är många saker samtidigt, när ens barriärer är bräckliga, då är det så svårt att försvara sig mot sina egna tankar.

Jag kallsvettades när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och kunde knappt andas när de sa att vi skulle ge honom smärtstillande och sedan åka in till sjukhusjouren.

När vi väl kommit fram till sjukhuset, ungefär vid samma tid som Gabriel normalt går och lägger sig, hade värktabletterna börjat hjälpa och han kunde stå och gå igen – om än ostadigt. Med det föll en stor sten från mitt hjärta, för då var hans svårigheter åtminstone med största sannolikhet inte neurologiska.

Ja, sedan hade sjukhuset minst fem timmars väntetid och när den övertrötta drogade bebisen började sjunga och springa runt som en oljad hamster i sjukhuskorridorerna tyckte personalen att vi nog kunde åka hem och kontakta en läkare på morgonen istället. Det gjorde vi, och diagnosen är någon sorts sträckning och muskelvärk, eller kanske någon ledvärk som härrör från en virusinfektion. God prognos alltså.

Det finns få saker som får en att se så kristallklart vad som har betydelse i livet, som när ens barn blir sjukt. Det finns liksom ingenting annat som har betydelse då. Fler än en gång har jag tänkt att den där påminnelsen från livet om prioritetsordningen hjälper mig att tänka framåt.

Efterdyningar

Medan jag sitter här i mitt underbara kök och dricker kaffe och äter tårta, samtidigt som jag väntar på att inspiration att städa huset ska infinna sig, skulle jag gärna vilja dela några lösa tankar.

Att leva i ett destruktivt förhållande är aldrig en svartvit verklighet och man klarar det alltid lite längre än vad som tycks rimligt när man kommit ut på andra sidan. Jag kan förstås bara tala för egen del, men jag tänker mig att jag har analyserat den här situationen så många gånger att jag har, om inte klarhet så i alla fall viss förståelse.

Och kanske är det just förmågan och den eviga viljan till analys och förståelse som gjorde att jag stannade så länge. För jag kan rent logiskt följa honom i hans resonemang och jag kan hur tydligt som helst se, från ett psykologiskt perspektiv, varifrån hans idéer kommer. För att ta ett exempel: städningen av vår gemensamma bostad.

Han ville att vi skulle ha skilda arbetsområden. Han tog på sig att dammsuga om jag kunde damma, och det verkar ju väldigt rimligt, right? Efter att jag hade dammat kom han med sitt finger och kontrollerade att jag hade dammat tillräckligt väl.

Och jag inser nu att ni borde ha den där flaskan vin med er. Sorry att jag inte varnade.

Hur som helst. Istället för att knäcka av honom fingret, vilket var min omedelbara instinkt, så försökte jag förstå honom. Han ville att jag skulle kontrollera kvalitén på hans städning också, så att vi båda två visste vilken nivå på städning som skulle hålla oss båda två nöjda. På så vis skulle det inte bli några bråk om städningen i framtiden. Logiken är klar, eller hur?

Förutom att vi hade väldigt olika syn på vad som är en lämplig nivå på veckostädning (jag skulle till exempel varje vecka damma alla lister i huset, tavlor och så vidare, medan jag tyckte att det var trevligt att han dammsög alls (vilket han nitiskt gjorde)) så händer alltid livet. Rätt som det är ska man bort en helg, eller någon är sjuk, eller man får gäster eller vad som helst och så hinner man inte utföra sin ålagda städning till sådan kvalitet som överenskommet. Och då skiter det sig.

För i ett hem där balansen är grundad i kontroll istället för i gemenskap finns det inte utrymme för livet.

En annan tanke jag ofta tänker är att jag är ovillig att skriva om de här sakerna för hans skull. För att han är ung och han var helt oerfaren av familjer, barn, galna svenska feminazister och en vardag utan ständigt dödshot och för att han faktiskt har försökt så jävla mycket att göra rätt. Han vet bara inte hur. Ingen har lärt honom konflikthantering. Ingen har lärt honom hur man kommunicerar. Det blev bara för mycket för honom, och när det blev för mycket så var det enda sättet att försöka hålla total kontroll på vad som händer. Jag ser logiken.

Och jag ser också hur han har vuxit som man, hur han tar ansvar för Gabriel (vi har till exempel delat helt lika för föräldraledigheten) och hur han inte längre är samma person som när vi bodde ihop. Massuppfitta mig inte fel (som en bekant sa en gång), jag ser en del av de där problematiska dragen fortfarande och jag är övertygad om att han kan må bättre nu delvis för att vi inte bor ihop, men en uppåtgående trend liksom. Därför bär det lite emot att skriva, för jag vill inte att det ska ligga honom till last. Jag vill att han i lugn och ro ska få fortsätta må bättre. Dessutom är vi ju fortfarande tillsammans och i en ideal värld så ordnar sig allt och vi lever lyckliga i alla våra dagar.

Samtidigt så måste jag skriva för min egen mentala hälsas skull. Det hjälper mig. Jag vet ju det. Med tanke på det enorma gensvar jag får när jag tar upp sånna här svåra saker så tänker jag mig att det potentiellt hjälper några av er också.

Och så tänker jag också att bara för att man kan förstå varför en person agerar på ett sätt, och man kan se logiken, så betyder inte det att man måste acceptera slutresultatet. Man väljer själv var man drar sina gränser, och man behöver inte alls tacka och ta emot när någon överskrider dem bara för att man förstår varför. Det är skitviktigt.

Nu ska jag städa. Och knäcka fingret på den som kommer och kontrollerar resultatet.

img_2261

Från mitt fönster en höstig morgon.

Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!

Ibland har jag väldigt svårt att skriva om saker här. Mycket svårare än vad det har varit förut. De stora barnen är i den åldern att de själva kan hitta till bloggen, och de förtjänar inte att ha fönster till sina liv här om de inte själva godkänner det. Förhållandet till exet är förvisso betydligt lugnare nu, men det mesta som jag skriver om genus/män och kvinnor/förhållanden i allmänhet tenderar att tolkas som något negativt om honom.

Bildresultat för motivational poster burn your exes house

Som den här. Jag tyckte att den var skitkul för att jag gärna äter en hel tårta, men någon trodde att jag försökte smyghota exet med att bränna ner hans hus när jag lade upp den här på bloggens FB-sida. Den bräckliga men likväl bra relationen mellan oss vill jag inte äventyra, men att försöka navigera i det träsk av saker som kan tolkas som negativa är sannerligen inte enkelt.

Och så var det förhållandet till A. Vi försöker träffas så mycket som möjligt, arbeta på vårt förhållande. Ibland går det väldigt bra. Ibland inte. Vi bor inte ihop men är ett par. Att säga att det är komplicerat är the understatement of the year. Jag kan helt uppenbart inte ens skriva om det utan att det blir korta, tämligen osammanhängande meningar – så komplicerat är det.

Sedan finns det saker som är så smärtsamma att skriva om att jag verkligen drar mig för att göra det. Som om hunden. En del av er har försynt frågat vad som hände med henne, och jag hade tänkt berätta redan för över ett år sedan, men jag har helt enkelt inte orkat.

Att adoptera Blossa var ett mycket noga övervägt beslut från min sida och hon var innerligt älskad av mig och barnen. Efter skilsmässan var hon en tröst och ett stöd. Ett sätt att få motion och att orka ta sig ur sängen alla dagar – även när barnen var hos sin pappa.

Skägghund. Bästa sortens.

Vi hade till och med samma frisyr.

Men A tyckte aldrig om hunden. Det är egentligen ett av våra första stora missförstånd. Han sa nämligen att han gärna ville ha en hund, sedan i framtiden, så jag tyckte inte att det var något problem att jag skaffade mig hunden direkt. Jag hade ju trots allt väntat i flera år på chansen redan och han ville ju ändå ha en i något skede. Men han hade inte fattat att hunden skulle bo inne i huset. Att han skulle behöva andas samma luft som hunden. Han försökte förvisso vara snäll mot henne, men oftast genom att ge henne saker att äta som hon egentligen inte borde ha. Vänlig och konsekvent disciplin gick inte.

Salama och Blossa var allra bästa vänner och växte upp tillsammans.

Varje morgon gick vi in och väckte Tilda. Hon älskade hunden och hunden älskade henne. Blossa tyckte annars inte särskilt mycket om barn, för de rörde sig lite för oberäkneligt, men Tildas alla upptåg accepterades villigt.

Till saken hör dessutom att Blossa var en ganska nervös hund. Undergiven och otroligt lyhörd för folks känslor. Hon plockade förstås givetvis upp att A inte tyckte om henne och förstod inte alls hur hon skulle förhålla sig till honom, vilket gjorde hennes nervositet värre. Jag fick slita som en dåre för att försöka hålla alla nöjda, men det lyckades liksom aldrig riktigt.

Någon hade gjort konfetti av pappersinsamlingen. Hunden på bilden kan ha haft med saken att göra. A blev arg på henne för att hon förstörde kartonger och liknande som lagts på insamling. Själv lämnade jag det så att hon kom åt dem, för om kartonger är det värsta ens valp förstör när man är borta så är det liksom inga problem.

Sedan föddes Gabriel. Jag hade förberett Blossa enligt konstens alla regler. Låtit henne träffa andra bebisar, snusa på bebissaker och så vidare. Och när hon kom hem från den kompis som vaktat henne när bebisen för första gången var i huset så höll A i bebisen och jag gav all uppmärksamhet till henne. Men hon kände direkt att det var något som inte var som det skulle i huset. Hon kröp ihop och gick sedan runt tills hon hittade källan och så ställde hon sig en bit bort och morrade. Att jag försökte prata lugnt och uppmuntrande till henne hjälpte bara lite. Hon lade sig, men fortsatte att morra, och sedan morrade hon och/eller skällde så fort minsta rörelse eller pip hördes från bebin, även om hon var i ett annat rum.

På kvällen vågade hon knappt gå ut för att kissa. Hon kröp nästan för att hon var så stressad. Inne kunde hon inte slappna av alls, och hon gick inte heller bort från det som var obehagligt (vilket hon brukade – hon hade ju sina egna trygga ställen som hon sökte upp när hon kände sig illa till mods). Istället så höll hon sig nära där bebin var och visade tänderna och morrade. Det var helt tydligt en situation hon inte alls kunde hantera, och eftersom jag var den enda som kunde ta hand om henne och dessutom den som behövde sitta med bebin (amning och så vidare) nästan hela tiden så gick det bara helt enkelt inte.

Blossa fick flytta till en familj i Helsingfors. En familj med en hundkompis och utan små barn. En familj med en stor lägenhet på bottenplan där en glasdörr med en mjuk matta innanför vetter mot promenadspåret som alla hundar och deras människor går längs. En familj där alla har förståelse för en känslig liten hunds själsliv. Jag är så oerhört tacksam över att hon fick flytta dit, och jag får uppdateringar om en väldigt glad hund i en lika glad familj. Det hade varit själviskt av mig att ta henne därifrån igen, när det lugnat sig med Gabriel. Det hade inte varit det bästa för henne. Men det gör ont att hon inte är kvar. Dels saknar jag henne för den hon var, dels skäms jag över att jag adopterade en hund jag inte klarade av att ha kvar. Det var ju jag som tog henne till landet. Jag som sa att hon ska få ett evigt hem hos mig. Och jag som sedan misslyckades.

Så. Nu vet ni. Av alla de saker som hänt de senaste åren är det här en av dem som smärtar allra mest.

Snö var en stor favorit.

Utekväll

I går var jag första gången på evigheters evigheter ute i vuxet sällskap. Det var prisutdelning av Jarl Galléns pris till professor Steven Mitchell från Harvard och seminarium om magi i Norden under medeltiden. Så vansinnigt intressant! Vid bordet på festmiddagen satt jag omgiven av spännande, smarta typer som pratade om sin och andras forskning så där så att det kändes som att det surrar av tankar i hjärnan.

Kanske ni redan visste det, men jag hade ingen aning om att alla ord som börjar med två konsonanter i finskan är låneord. Det här kom vi in på sedan en bordskamrat berättat om en shaman i typ östra Finland på 1700-talet (observera att jag kan ha kommit ihåg de här detaljerna fel because orsaker) som hade berättat om ritualer. Han hade refererat till ”Jumaal” vilket förstås är likt det finska ordet för Gud (”Jumala”), men shamanen hade helt tydligt tolkat det som himlagudens namn – inte som ett generellt begrepp för den enda allsmäktiga guden (som ju inte fanns i hans religion). Samma shaman (?) hade också referat till en gud som kallades något jag inte exakt minns vad det var för det var på förekommen anledning ett väldigt konsigt namn. Det var namnet på en åskgud som på grund av hur namnet var uppbyggt bara kan ha tillhört en forntida religion och ett utdött språk på Kolahalvön.

Helt sjukt.

Och så pratade vi också om vad som hade hänt om tryckkonsten hade slagit igenom lite tidigare. De flesta vet ju att boktryckarkonsten kom på 1400-talet med Gutenberg, men boktryckarkonsten hade ju funnits i många hundra år i Kina redan, och i minst ett par hundra år Europa. Tidigare så hade man tryckt en hel boksida åt gången, vilket var dyrt och komplicerat, och Gutenbergs verkliga uppfinning var de rörliga typerna (eller egentligen, om vi ska vara petiga, mekanik för att massproducera rörliga typer) så att de kunde återanvändas och böcker tryckas snabbare och billigare.

MEN. De rörliga typerna har egentligen funnits långt tidigare för kineserna gör som bekant allt först. Bi Sheng uppfann de rörliga typerna sisådär två tusen år innan Gutenberg, men det blev inget genomslag. Men tänk om? Tänk om enkel och billig tryckkonst hade funnits på Aristoteles tid. Jesus tid.

HELT. SJUKT.

Rosenkindad toalettselfie.