Etikettarkiv | Livet

Tillskott

Jag har ju inte ens hunnit visa er de nya tillskotten här på Snickars! Efter en väns hastiga bortgång blev ett gäng höns i behov av omplacering och fick givetvis flytta hit. Nu, någon vecka senare, vågar de till och med komma ut i hönsgården istället för att agera panelhönor.

Och efter väldigt mycket sökande hittade jag vad som nog måste betraktas som den perfekta lilla flickkaninen: Bettie. Det kommer att bli några intensiva veckor byggande av vinterbonade ställen för djuren… Dessutom har min fina blomsteräng erbjudit en enastående fjärilssommar.

Avtäckning

Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.

Underbart

Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.

Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.

Det våras

Nu har jag just varit ute i solnedgången och repat gräs till Darcy, min fina kanin, och frusna fingrar säger att det är långt kvar till sommar. Men de tulpaner jag köpte på rean i höstas, trots att jag inte skulle köpa något alls till trädgården, hävdar bestämt att det visst våras i alla fall.

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!

Stolar

Jag har varit dyngförkyld under helgen. Ni vet så där så det kliar i hela ansiktet för att det rinner snor i alla huvudets många håligheter. Ett helvetets underjordiska tunnlar.

Ja, och sedan hittade jag (egentligen var det exet som tipsade men äras den som äras bör gäller inte ex oavsett vilken sorts antikvitetsfinnartalang hen besitter) ett par antika fåtöljer. Just precis en sådan jag letat efter till hörnet i sovrummet, och eftersom det fanns ett par fick den andra en plats bredvid kakelugnen i salen. Stolarna kostade 10 e styck och med tanke på att de är i fullkomligt perfekt skick kändes det nästan oroväckande lite.

Priset kan dock sannolikt förklaras av att de är de mest osköna fåtöljer jag någonsin suttit i. För det är något med vinkeln som gör att det blir ett tio centimeters glapp mellan ryggen och ryggstödet om man vill luta sig bakåt. Det vill man för övrigt inte eftersom den som är längre än Gabriel och lutar sig bakåt slår huvudet i den mycket dekorativa men ack så jävligt placerade trärosen. Skulle man vilja undvika att luta sig bakåt och dunka huvudet i rosen hade man teoretiskt kunnat sätta sig längre in. Är man dock utrustad med en bakdel större än Gabriels fastnar man med den.

Så jag behöver inte bekymra mig över att jag ändå kommer att använda sovrummets stol som avstjälpningsplats för mina halvt använda kläder.

Några fynd

Fyra våningar ner i källaren under universitetets bibliotek hittade jag en bok om Finlands bondgårdar från 1929. Och där, där fanns min gård listad. Ägare var då J. Less (han som poserade på bilden med sin fru) och han hade ägt den sedan 1894. Vid det laget hade gården varit i hans släkts ägo i tre generationer. Arealen var 71,56 ha och det fanns tre hästar, 19 kor, två grisar och lika många lamm, samt sju hönor. Bilden på huset kan alltså vara som nyast från 1929, och det är framförallt två saker som förändrats: färgen (mer om det senare) och fönstren på baksidan. Numer är de två fönstren på mitten sammanslagna till ett stort fönster. Att någonting med baksidans exteriör hade förändrats visste jag sedan tidigare, för om man tittar riktigt nog så ser man att en del av panelen är för rak nu. Ja, och man behöver inte titta noga alls för att se att det är något med proportionerna på baksidan som bryter harmonin på ett sätt som ett så här gammalt hus inte skulle vara befläckat med om det inte byggts om.

På vinden hittade jag sedan en brödspade som var väldigt smidig när vi bakade pizza i bakugnen.

Och på loppis hittade jag 20 metallskålar och -fat för 5 e, samt nio alldeles perfekta engelska porslinstallrikar med snirkliga blommor till det facila priset av 3,50 för hela traven. I de skålarna åt vi kycklingsoppa till kvällsmat.

Om någon tycker att det blev för mycket sliskig lycka nu så kan jag berätta att det var sjukt svårt att få pizzorna in i ugnen. Den första lyckades jag flippa så fyllningen kom nedåt. Lite senare, när jag trodde att jag lärt mig, puffade jag till pizzan med sån snärt att jag sköt mozzarellabollarna på den rakt in i elden. Det kräver nog lite mer träning…

En gammal bakugn

Så jag har ju en bakugn i köket. Hittills har jag inte vågat använda den eftersom den inte var sotad. Det var tänkt att sotaren skulle ha gjort det när han var här för några månader sedan men han ville att jag skulle städa ur den först. I ärlighetens namn blev jag lite irriterad. Det kunde väl han ha gjort liksom. Men när jag öppnade och började lyfta ur saker förstod jag varför han överlät det till mig. Bakugnen är stor. Jättestor. Och den var alldeles proppfull med skräp. Tre kassar skräp, närmare bestämt, och en imponerande trave ved. Det tog mig ett par timmar att städa ur den.

Nu har sotaren äntligen varit och godkänt även den här ugnen och jag var givetvis tvungen att prova den! Jag skulle ändå baka vanligt bröd, så jag lade undan delar av degen för att kunna testa. Och vet ni vad? Den gjorde nästan av sig självt pitabröd! De fyllde vi sedan med kyckling, tzatziki, halloumi, sallad, tomat och aubergine. Galet gott!