Tag Archive | Livet

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

Fjortis

Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.

Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.

Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.

Farliga vägar

Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.

Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.

Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.

I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.

Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.

Hur man gör

Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:

hur

Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.

För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.

Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.

Det blir inte lättare

Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.

Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.

Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?

Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.

Det nya livet har blivit vardag.

Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!

Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.

Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.

Fan heller att det blir lättare.

17571067_1388482761213348_1823400091_o

Kär

Att vara kär är att vara i ett konstant bubbel. Men att verkligen älska någon är att vara i ett konstant tillstånd av skräck – att förlora, att tvingas vara utan, att inte få behålla det man så innerligt önskat. Då är det tur att man kan ha så himla roligt ihop att man glömmer bort att vara rädd.

17495986_1384517224943235_1793798459_n

Den där saken vi skulle prata om

Det händer så mycket just nu. Samtidigt som det finns mer skit kvar än vad en stor rosenträdgård skulle behöva från mitt förra förhållande så går livet vidare, blommar upp, så att säga. Och jag har väntat med att berätta för på något vis så känns det som att jag inte vill besudla det nya vackra med smutsen från det gamla. För mig är nämligen det nya inte alls en protest eller en reaktion mot det gamla utan någonting helt annat och väsenskilt. Jag vet inte varför jag känner mig nödd att säga det, men vad jag gör nu kommer alltså inte på något vis ur något behov av att hävda mig eller bevisa någonting.

Tvärtom. Jag har vetat i flera år vartåt det barkade i mitt gamla förhållande. Jag har länge letat efter och undersökt vägar ut. Och jag var på väg, fast beslutsam om att ett liv tillsammans med orimligt många katter i en liten stuga någonstans – utan män – var just vad jag behövde.

Kuvahaun tulos haulle crazy cat lady meme

Så träffade jag A och allt förändrades. Och eftersom A är djupt religiös fanns det bara ett sätt för oss att vara tillsammans; att satsa allt. Det känns rätt och bra, även om det inte alltid är enkelt.

17392762_1384518541609770_39991612_n