Vardagslivet

Mitt himmelrike

Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.

Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.

Vardagslivet

Om hur det liksom bara eskalerar

Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.

Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.

Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.

Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.

Josatteh.

Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.

Eller. Det hade kunnat vara det.

För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.

Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.

Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.

I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.

Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.

Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.

Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.

Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.

Vardagslivet

Vad Som Är Viktigt

Jag tror aldrig att jag har låtit det gå så här länge tyst på bloggen tidigare. Den håller inte på att dö. Och det gör förövrigt inte jag heller.

Det händer så mycket saker hela tiden att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Inte bara med skrivandet alltså, utan med allt. Och så har det varit i flera år. Bloggen hör till de där sakerna jag tänker att jag ska unna mig sedan när jag har gjort massor med andra saker som jag sedan inte får färdigt och jag tror inte att det är riktigt rätt taktik egentligen.

Jag vill skriva.

Jag mår bra av att skriva.

Skrivandet – även det som inte direkt generar pengar – borde vara en sådan sak som jag uppmuntrar mig själv att göra för att sedan bättre kunna fokusera på annat istället för tvärtom. Risken att jag inte unnar mig själv skrivandet är alldeles för stor annars.

En av de sakerna jag har tänkt att jag skulle vilja skriva om men som jag inte har hunnit ge mig själv chansen att plita ner är kärleken. Kärleken och risktagandet och Vad Som Är Viktigt. Jag hade velat skriva om hur han kom tillbaka, han som fattats mig, som hade gjort mig till någon ny och sedan försvunnit.

Eller försvunnit. Egentligen kröp han väl snarast bara tillbaka in i sig själv, lika skräckslagen inför världar som kolliderar och risktagandet och kärleken och allt vad det skulle kunna innebära i form av drömmar som besannas eller innebära i form av krossade hjärtan om vi gjort en felbedömning. Hela tiden fanns han med där. I utkanten av min tillvaro och mitten av mitt hjärta.

Så en dag var han redo. Hade tänkt färdigt kring Vad Som Är Viktigt och kom tillbaka helt och hållet.

Och herremingud som jag har analyserat alla tänkbara och otänkbara anledningar att ge det en chans till eller inte. Hur vågar man? Hur fan orkar man? Vilka mönster upprepar jag från tidigare förhållanden? Vad är lång tid och vad är kort tid och när kan man egentligen vara säker på någonting alls? När kan man säga att man känner någon på riktigt? Vilka avgrunder måste man ha stirrat in i? Vilka toppar måste man ha stått på?

Jag brukar vara ganska bra på det där med att ha tillförsikt, att se tiden an och att låta saker utvecklas. Men nu önskar jag verkligen att jag kunde se in i framtiden. Veta hur det kommer att gå.

Det enda jag egentligen vet nu är att jag måste ge det ett helhjärtat försök och så får det bära eller brista.

Är det egentligen sådana saker man borde skriva om på en blogg som vem som helst kan läsa? Ja. Jag tror det. Dels för att jag mår bra av skrivandet och dels för att jag vet att jag hade mått bra av att få läsa sånt här. Få filosofera tillsammans med andra och ut i tomrummet samtidigt.

Vardagslivet

Nästa vända

Så jag har blivit sjuk igen. Egentligen har det väl hållit på länge. Flera år kanske. Jag vet inte.

Men ni vet ju att jag haft problem med ryggen och sånt. Till det hör att mitt vänstra ben under många år inte har varit allt igenom samarbetsvilligt. På senare tid har vänster hand känts svagare, fast jag har inte varit helt säker utan tänkt att jag kanske inbillar mig.

Så igår blev jag plötsligt väldigt yr. Ungefär som när jag hade den där inflammationen på balansnerven. Elena var tack och lov hemma och släpade mig till sängen. Där slutade både vänster hand och fot att fungera. Så det blev ambulans till sjukhuset och där är jag fortfarande. De ska utesluta stroke, men de första testerna som gjordes akut igår visade ingenting med ådrorna.

Handen och foten fungerar lite bättre och jag mår på det stora hela ok. Kaffet är dåligt. Jag har tråkigt. Och igår borde man ha kunnat se norrsken men inte därifrån jag befann mig. Jag har blivit förhörd om huruvida jag vet vilken dag det är. Alltså sådär helt exakt datum. På finska. Som om det vore ett adekvat test för hur jag fungerar när jag knappt vet vad det är för datum på något språk annars heller.

Nu väntar jag på fler tester och så får vi se. Hoppas att de kognitiva testerna inte involverar fler datum för då är jag fucked.

Skilsmässor · Vardagslivet

Någon ny

Ni vet hur det ibland kommer in människor i ens liv som verkligen berör en. Ända in i hjärteroten. De mörkaste delarna av ens själ. De där personerna som man blir någon ny efter att man har träffat.

I somras sprang jag helt oförhappandes på en av de typerna och det var så länge sedan det hände senast att jag knappt ens förstod det. Jag bara föll handlöst rakt in i det. Han lovade att han tar emot och det gjorde han. Allt var som det skulle. Jag hörde hemma.

Men så försvann han och jag står kvar och är någon ny som samtidigt inte är någonting alls när han inte är där. Och jag försöker intala mig själv att det säkert är bäst som det är och att allt blir som det är tänkt att det ska bli men han fattas mig. Han fattas den där nya som jag blev som jag tyckte så mycket om att vara. Ett nytt jag som inte heller låter sig glömmas och gömmas undan när allt annat har blivit som det var innan.

En dag kanske jag lär mig att trivas som det här, men det är fanimej inte i dag.

Skilsmässor · Vardagslivet

Inbjudan

På förekommen anledning har jag funderat jättejättejättemycket på vad jag egentligen söker i ett förhållande (med en man). Vad behöver jag? Vad letar jag efter? Alltför ofta så känns det som att de krav jag ställer är så bisarrt låga. Det är bra om han inte blir aggressiv när han blir arg. Fint om han inte har några mentala sjukdomar (det här har de flesta nämligen fallit på på sistone).

Och så hittade jag via en vän en dikt som beskriver precis den personen jag vill ha. Dikten heter passande nog ”The Invitation” och är skriven av Oriah Mountain Dreamer.

It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

Det här är vad jag vill ha. Varken mer eller mindre.

Nyhetsplock

Den finländska patientsäkerheten

Det finns ju många anledningar att inte orka läsa några nyheter just nu. Valet i Sverige. Kriget i Ukraina. Och så den förtjusande vårdkonflikten i Finland. Jag tänker inte redogöra för alla vändor och argument men mycket kortfattat handlar det just nu om juridiska möjligheter att genom hänvisningar till patientsäkerhet undvika att vårdare går ut i strejk. Regeringen skulle också vilja införa nya lagar för att trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrätten.

Alltså, jag fattar ju att man vill trygga patienternas säkerhet men det är ju för fan vad hela strejkvarslet går ut på från början. Ursäkta mitt språk.

Patienterna i dagens vård i Finland är inte säkra. Jag vet det genom mina egna eskapader i det finska sjukvårdssystemet. Alla ukrainare jag har träffat är chockerade över hur fruktansvärt dålig vård man får i Finland och jag hade kanske märkt att situationen försämrats men herremingud så fruktansvärt dåligt det är nu. Dessutom är det dyrt, både mediciner och vård. Jag vet folk som undviker att använda ens den kommunala vården (som alltså är det billigaste alternativet) för att de helt enkelt inte har råd och jag vet andra som har råkat ut för olyckor eller allvarliga sjukdomar och som blivit näst intill ruinerade på grund av räkningarna. Väntetiderna är fruktansvärt långa och uppföljningen så gott som obefintlig.

Så att försöka trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrättigheter är så vansinnigt kontraproduktivt att jag blir alldeles matt. Det bästa sättet att trygga patienterna i den finländska vården är att se till att personalen får a) betalt i proportion till ansvar och utbildning, samt b) möjlighet till återhämtning genom att tillräckligt många vill jobba inom vården för att det ska finnas vikarier.

Vardagslivet

Ikeafredag

Jag och Gabriel spenderar fredagskvällen på Ikea för mitt liv är ingenting om inte väldigt hippt. Vid bordet bredvid sitter en mamma som kanske egentligen är storasyster till barnet hon har med sig och vars dotter är precis lika vacker som henne. Och nästan samma storlek.

Om de pratar ukrainska eller ryska kan jag inte avgöra. Om jag en gång i tiden varit begåvad med språköra är jag det åtminstone inte vad gäller skillnaden på dessa språk. Men flickan och Gabriel har hittat varandra och far runt som blådårar, vinkar och talar teckenspråk.

Barn alltså. Så himla underbara.

Kulturkrockar

Iskaffe

Jag och min ukrainska inneboende – som jag normalt kommer väldigt bra överens med – kommer aldrig någonsin att vara riktigt lyckliga samtidigt. Nu tycker hon att det är bra väder. Inte så där ”pust och stön det är väldigt varmt men jag tycker om varmt” utan ”nu är det normalt”. Jag smälter. Slutar fungera. Måste ändå jobba med tankearbete men kan inte andas. Blir grinig.

Hon går ut och lägger sig på en filt i solen.

Jag har druckit iskaffe till lunch.