Tag Archive | Livet

Helgkväll

Här sitter jag på soffan och försöker koncentrera mig på att förbereda morgondagens föreläsning i genushistoria medan babyn i magen förbereder sig på en karriär som trapetsgymnast. I köket lyser de sista ringblommorna, inplockade dagen innan frosten tog i princip allt (om jag var nöjd över denna bedrift? jovars) och jag har bakat en fantastiskt god cheesecake med jordgubbsmarmelad. Hunden och jag har tagit färgsprakande promenader och katten har suttit i fönstret och solat sig. Att fotografera henne blev en tydlig påminnelse om det omedelbara behovet av att tvätta fönstren. Egentligen kunde man ju lika gärna skylla på kylan och skita i att tvätta dem, men jag har på känn att vi inte kommer att se någonting alls genom fönstren till våren.

Syns

I dag fick jag för första gången frågan från någon jag inte känner hur länge jag planerar att fortsätta jobba.* Först blev jag väldigt ställd. Tänkte hon kanske på sedan efter avhandlingen, vad jag ska fortsätta med? Eller undrar hon hur många kurser jag ska hålla vid universitetet fortfarande den här terminen? Frågar hon efter mina extrajobb?

Eller?

Inte kan det väl vara så att… det syns?

Jo, kanske lite.

*till februari, som det ser ut nu.

Hus i helvete

Jag försökte verkligen skriva så neutralt som möjligt, det gjorde jag, om hur det känns att betala för någon annans bostad. Problemet är väl säkert att det inte är ett neutralt ämne. Det lyser igenom att jag inte är neutralt inställd. Även om det är juridiskt korrekt att jag ska betala, så tycker jag att det känns orättvist. Jävligt orättvist, faktiskt.

Och jag vet ju att jag är i slutet av en stipendieperiod, att mina pengar redan är använda och att de par hundra euro som nu ska läggas på fastighetsskatt för en bostad jag inte längre bor i kommer att behövas tas från annat. Nya vinterkängor kan jag glömma. När man lever med små marginaler känns det extra jävligt.

Det tog förstås hus i helvete (no pun intended) av inlägget, men jag kan garantera att jag inte skrev det för att varken skrapa ihop sympatipoäng eller försöka mobilisera en hatgrupp. Jag skrev det för att jag önskar att jag hade vetat sånna här saker långt tidigare. Inte för att jag hade låtit bli att skilja mig, utan för att jag hade kunnat göra det smartare, vara bättre förberedd på ekonomiska realiteter. Jag skrev ett sådant inlägg jag önskade att någon visat mig för två år sedan. Och det finns så mycket annat jag önskar att jag hade vetat då och som har att göra med praktiska juridiska och ekonomiska saker men som jag känner att jag inte kan skriva. Jag kan helt enkelt inte formulera det så att det inte låter bittert och anklagande, och jag vill ju egentligen bara att det ska vara informativt.

Samtidigt protesterar mitt inre mot att vara tyst. Hur många flera kvinnor ska behöva göra det här för att vi inte vågar eller vill eller orkar prata öppet och ärligt om den krassa verkligheten? För vi är många, jag förstår det, och ju mer jag skriver om det här desto fler är det som hör av sig och känner igen sig, som begått liknande misstag. Tills vidare får jag avvakta och så får vi väl se vad framtiden för med sig.

Att betala för någon annans bostad

För det allra mesta har jag inga problem med livet som frånskild. Jag har ett helt nytt liv nu och även om det i vanlig ordning finns utrymme för förbättringar så är jag på det stora hela fantastiskt nöjd med det nya – särskilt i relation till det gamla. Det finns liksom ingenting med skilsmässan som jag egentligen ångrar. Det är en väldigt skönt känsla. Nystart, styrka och frihet istället för ilska, ånger och bitterhet.

Men när jag får räkningar i hundraeurosklassen för huset där mitt ex bor tillsammans med sin flickvän, då kan jag villigt erkänna att jag blir grisförbannad. Fastighetsskatt, mina vänner. Den åligger juridiskt sett ägaren av en fastighet. Hälften av fastighetsskatten för Drömhuset är fortfarande min att betala, trots att jag inte har nycklar längre, trots att jag burit ut mina saker, trots att jag inte får komma dit.

Sånt här är jag ofta osäker på om jag borde skriva om. Är det att svartmåla exet? Är det för personligt? Är det… jag vet inte. Men grejen är att rent juridiskt så ser det ut på det här sättet att jag ska fortsätta att betala för huset oavsett vem som bor där. Det bara är så. Och jag tänker att om det finns flera som skiljer sig från en ekonomiskt betydligt starkare part så kan det här vara väldigt bra att veta. Betalningsskyldigheten upphör inte bara för att man inte längre bor på ett ställe, och snabba muntliga överenskommelser man kan ha gjort en gång i tiden är inte värda ett jävla skit när det kommer till kritan. När man räknar på hur man ska klara sig i sitt nya boende måste man lägga till kostnader för sitt gamla också, om man står som ägare. Det gäller i alla fall skatt, försäkringar och allt stort som kan tänkas gå sönder (till exempel en oljebrännare, något som hände ett år efter att jag flyttade ut men som jag är skyldig att betala hälften för).

Dessutom finns det inte ett dyft jag kan göra åt det, annat än att försöka jobba lite extra. Jag slipper inte ifrån huset och jag slipper inte ifrån husets kostnader.

Kafka hade inte kunnat ordna det bättre.

 

Vill inte

Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.

Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.

Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.

Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.

Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.

Man vet allt det. Man bara vill inte.

Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.

Sport

Lördag morgon stiger jag upp klockan 5.30 för att åka på cykelrace. Herregud nej, det är inte jag som ska cykla. Nej, cykla ska A göra. Han gillar det.

Och när jag står där vid starten, snortidigt en lördagmorgen i den finska sensommarens fjuttiga plusgrader känner jag att det här är en av de där sakerna där jag och A inte är särskilt lika varandra. Jag kan förstå hans passion för cykling och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är viktigt för honom. Annars hade jag ju inte varit där, om vi säger så. Men den här spänningen som han och de andra cyklisterna känner inför en stundande cykeltur på 280 kilometer kan jag inte dela hur mycket jag än försöker.

Jag är stolt över honom för att han gör en sån grej. Verkligen. Det är jag. Men sportiga typer alltså. De är liksom som ett eget folkslag med en helt annan kultur och ett helt annat språk och jag fattar inte vitsen.

Aiheeseen liittyvä kuva

Sedan blir A akut sjuk efter 150 kilometer och ringer hem och undrar om jag kan hämta honom. Jag kör det fortaste det går utan att köra fasligt olagligt och jag svär åt pensionärer och långtradarchaffisar och åt den alltför bakåtsträvande forskningen som inte har uppfunnit teleportrar för sånna här situationer. A fick en sådan dundrande huvudvärk att han fick lägga sig på ett golv någonstans i utmarkerna och kräkas. När jag väl kommer fram till honom är han blek och besviken och hade inte ens hunnit bli trött i benen. Jag lyssnar på honom och tittar lite diskret på bilens kilometermätare. 270 kilometer. Jag börjar få lite ont i ryggen av att ha kört så kångt, men det vågar jag inte säga.

PS: A sov i 18 timmar och mår bra igen.

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?