Vardagslivet

Sverige levererar

Vi har varit i Sverige. Pappa påstod att de hade rätt mycket snö kvar där men från finskt perspektiv är det givetvis bara trams.

Sol. Snödroppar. Värme. Familj. Härrimingud så välbehövligt!

Och så plockade jag upp covid, säkerligen från den knökfulla båten på väg dit. Mår inte prima om vi säger så. Jag försöker vila men det är jag ärligt talat rätt värdelös på.

Vardagslivet

Prata om rädslor

Jag har dragits med en besvärlig yrsel i snart en vecka. Nu sitter jag på akuten och väntar på svar av en röntgen av min hjärna. Det är rätt jävligt faktiskt. Den där väntan.

Alltså, sannolikheten att röntgen ska visa något avvikande är ju betydligt mindre än den kallsvettiga ångest väntan ger upphov till. Och jag tänker på det där med att leva i rädsla, att det inte är ett värdigt liv, egentligen oavsett vad rädslan beror på. Jag tänker också på hur svårt det kan vara att skaka av sig rädslan när den väl fått grepp om en och att det säkert är en sådan sak som man borde prata om lite oftare.

Just nu är jag rädd för att dö. För att inte få se mina barn växa upp. För att ge mina barn en barndom som inte präglats av den närvarande, förstående förälder jag har velat att de ska ha i mig utan av deras mammas insjuknande och död.

Vad är ni rädda för?

Vardagslivet

2021

Nu är det här skitiga 2021 snart över. Utan att vilja jinxa något genom att skriva trams som att ”2022 knappast kan bli mycket värre” är det kanske ändå på plats med någon sorts grovt förenklad sammanfattning.

Jag har

  • varit väldigt sjuk
  • klippt av mig håret
  • äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått kaninungar
  • fått slut på forskningsfinansiering
  • gått plus/minus noll på pojkvänner
  • inte alls hunnit fixa så mycket på huset som jag önskat
  • åtminstone fått värme installerat
  • förlorat bästa vänner
  • funnit nya vänner på synnerligen oväntade ställen
  • identitetskrisat mer än jag gjort ens som angstig tonåring

Jag bär med mig en utanförkänsla. En längtan efter både en familj och ett större sammanhang att höra hemma i. Det är inget nytt, förstås. Jag har burit det med mig så länge att jag inte är säker på att jag längre kan göra något annat. Och jag klamrar mig fast vid samhörighet närhelst jag kommer nära den, så pass att jag gärna förlorar mig själv i den. Ger mig så helhjärtat åt den att jag inte längre är jag utan bara en del av något annat. Av någon annan.

Men det måste finnas balans i det där. 2021 har jag lärt mig att jag inte är rädd för att vara ensam. Paniskt mörkrädd är jag förstås fortfarande och jag vågar inte gå in i ladan ensam i mörkret. Men mer filosofiskt alltså. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.

Nyårshelgen hade jag därför tänkt fira bara med mig själv. Dra på finkläderna och röda läpparna. Locka håret och äta glass direkt ur förpackningen. Skriva skriva skriva, på artiklar och böcker. Titta på fyrverkerierna. Önska mig själv ett gott nytt år och klappa mig på axeln för att jag överlevt så här långt. Det var ju trots allt ingalunda en självklarhet. Det lät som just den sortens nyårshelg som jag skulle behöva.

Så dök den där pojkvännen som inte längre är min upp. Jag stirrar på mig själv i spegeln och frågar mig vad i hela helvete jag egentligen håller på med. Fnittrar och tänker att jag fan inte har någon som helst självbevarelsedrift och noll moral. Att jag är svag som inte kan säga nej. Men så ser jag på mig själv och vet att det inte handlar om det. Jag är inte svag och oförmögen att säga nej. Jag är stark och förmår säga ja. Så han sitter här i en av de där gula, gamla stolarna och läser en bok i skenet från tända ljus och han är så stilig att mina knän blir alldeles svaga. Han ser ut som att han passar in här. Är gjord för den där stolen, med bokhyllorna och julgranen som bakgrund. Är gjord för den här stunden och den här kvällen tillsammans med mig.

2022 vill jag fortsätta vara mig själv. Och jag ska fortsätta säga ja när jag vill.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Vardagslivet

Bästa medicinen

I dag har jag varit hos frissan för första gången på aaaalldeles för länge. Och jag har i princip legat sjuk sedan mitten av augusti, så det känns väldigt mycket som att världen liksom bara snurrar på och jag inte alls hinner med.

Best Hamsters Wheel GIFs | Gfycat

Att få gå till frissan var frigörande på så många olika vis. Dels för att man ju alltid känner sig mycket fräschare när man kommer därifrån. Dels för att det faktum att sitta still i en frissastol och bli ompysslad var nog för att suga musten ur gör att jag inte behöver tvivla på att det är rimligt att jag är sjukledig från jobbet.

Och vi har blivit utfodrade, både jag och djuren. En vän leverade mat till både kaniner och höns, som nu mycket nöjda mumsar sina magar fulla (de har förstås fått mat hela tiden, men den började ta slut). En annan lagade mat till mig. Gabriels farfar ringde i morse och frågade snällt om han möjligen kunde få komma ut hit och jobba i dag, vilket jag givetvis tackade ja till, så nu är renoveringen av hönshusets ruttna vägg snart färdig. Och jag har fått de sista nerspydda lakanen och handdukarna tvättade och undanvikta. En brasa sprakar i kaminen och vedspisen har hunnit värma upp köket. På bordet lyser en bukett ringblommor.

Ni ska ha ett jättestort tack för allt pepp, hörrni! Det har betytt otroligt mycket, trots att jag inte har hunnit svara till alla som har hört av sig!

Frissa och smink ftw.
Vardagslivet

Le, för det kunde vara värre.

Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.

Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.

På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.

(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)

Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.

Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.

När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.

Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.

I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.

Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.

Vardagslivet

Sjuk

Jag har blivit sjuk. Egentligen är det kanske lite konstigt att skriva ett sånt här inlägg just idag eftersom det borde komma testresultat som kan berättta mer imorgon, men det har varit en sådan upplevelse att jag tänker mig det här är något att se tillbaka på. Arbeta sig bort från.

Det började för över tre veckor sedan med vad jag då tänkte var en vanlig magsjuka. Ni vet, man rebootar hela systemet i två dagar och sedan börjar man må bättre. Men det gick inte över. Efter att i över fyra dagar inte ha fått behålla varken mat eller vätska vaknade jag upp med världens tryck över bröstet och kramp i vänster arm och fick för första gången i mitt liv åka ambulans. På sjukhuset kunde man konstatera att det sannolikt varit bara muskelkramper, men också att jag var präktigt uttorkad. Efter att ha fått dropp fick jag åka hem.

Men jag fick fortfarande inte behålla något jag försökte få i mig och tog mig inte ur sängen mer än för att kravla till toaletten. Till slut gav jag upp och sov på toalettgolvet. Det var tungt att prata och ännu tyngre att försöka hålla sig vaken. Ett par dagar senare fick jag åka tillbaka till sjukhuset för att få mer dropp. Det hjälpte, men mycket kortvarigt, och efter en veckas magsjuka var det mesta som kom ur mig slemmigt blod. Mer dropp på sjukhus och också det första lite bredare testandet efter vad det kan vara som felas.

Testerna visade att tarmarna blivit inflammerade och jag kan verkligen inte klandra dem. Däremot hittade man inga bakterier eller något av de vanligare virusarna (typ noro) som kunde förklara varför jag blivit sjuk – möjligen hade ursprungliga bakterier gett sig av med allt mitt innandöme. Det låter rimligt. Så jag började på kortison, vilket gjorde att jag för första gången på nästan två veckor faktiskt hölls på benen kortare stunder. Pappa hade kommit över från Sverige för att hjälpa till med markservicen och det var fasansfullt skönt att ha honom på plats! Sakta kunde jag börja äta och dricka utan att det kom på omedelbar retur.

Natten efter att jag börjat medicinering vaknade jag upp blodig. På vårdcentralen tiggde jag till mig mer sjukledighet och ett blodprov, som vårdcentralens läkare menade att jag kunde ringa och höra provsvaren på senare. Om jag var intresserad. Det var ingenting de hade möjlighet att ta hand om samma dag iallafall. Så när den läkaren ringde tillbaka ett par timmar senare var det förstås inte med bra nyheter. Levervärdena var dåliga. Men framförallt var kaliumnivåerna i blodet farligt låga och det var bara att köra den mycket bekanta vägen tillbaka till sjukhusets akutmottagning och haka upp sig till dropp. Igen. Läkaren på sjukhuset var inte orolig för blödningen eftersom det var en gynekologisk blödning och sånt händer kvinnor och det var på alla vis bra att jag inte var i skick att ta den diskussionen för jag kan ha blivit lite arg. När kaliumnivåerna stabiliserats fick jag åka hem.

Veckan efter – alltså förra veckan – ringde jag till vårdcentralen och bad om att de skulle göra en full leverstatus vid nästa provtagning. Det gjorde de, och alla mina levervärden är åt helvete. De värden som det fanns att jämföra med hade sjunkit väldigt lite. För lite. På torsdagen fick jag för första gången träffa en läkare som på allvar tänkte ta itu med hela situationen. Sjukskrivning. Provtagning av precis allt. Jag fick lämna femton flaskor blod och alla andra sorters kroppsvätskor också. Utom tårar. Det är tur, för jag är fan för trött för att orka gråta ens.

Med god tur är det värsta redan över. Det var någon rejäl bakterie. Medicinerna hjälper och jag blir bättre. Med lite mindre god tur är det något annat och jag har en väldigt lång väg framför mig. Med jävligt dålig tur är det kort väg. Ni vet. Och just nu kan jag inte göra något annat än bara vänta och försöka hantera en inte obetydligt ångest. På så vis är det tur att jag är helt fysiskt slut, för jag orkar inte angsta några längre stunder heller. Men min personlighet är inte särskilt väl lämpad för att sitta still och vänta, och det är verkligen inte mitt liv heller så jag vill bara ha tillbaka mig själv. Min ork.

Men imorgon som sagt, då borde det finns lite fler svar. Kanske. Förhoppningsvis. Ni får gärna hålla några tummar.

Vardagslivet

Varför mitt hår är ganska rött

Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.

Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.

”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”

Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)

Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.

Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.

Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.

Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.

Vardagslivet

Sten

Nästan lika symbolisk som blommorna som kommer fram mitt i gräsmattan där jag slängt dem, är stenen vid Gabriels gunga. ”Ett ögonblick, älskling, mamma ska bara lite snabbt ta bort den här stenen”, sa jag blåögt och felaktigt när Gabriel ville gunga. Så här har det gått med de flesta små saker jag lite kvickt har tänkt ordna undan på sistone…

De typ 10 cm som inte bär spår av jord var allt som syntes när jag började.