Etikettarkiv | Livet

Stolar

Jag har varit dyngförkyld under helgen. Ni vet så där så det kliar i hela ansiktet för att det rinner snor i alla huvudets många håligheter. Ett helvetets underjordiska tunnlar.

Ja, och sedan hittade jag (egentligen var det exet som tipsade men äras den som äras bör gäller inte ex oavsett vilken sorts antikvitetsfinnartalang hen besitter) ett par antika fåtöljer. Just precis en sådan jag letat efter till hörnet i sovrummet, och eftersom det fanns ett par fick den andra en plats bredvid kakelugnen i salen. Stolarna kostade 10 e styck och med tanke på att de är i fullkomligt perfekt skick kändes det nästan oroväckande lite.

Priset kan dock sannolikt förklaras av att de är de mest osköna fåtöljer jag någonsin suttit i. För det är något med vinkeln som gör att det blir ett tio centimeters glapp mellan ryggen och ryggstödet om man vill luta sig bakåt. Det vill man för övrigt inte eftersom den som är längre än Gabriel och lutar sig bakåt slår huvudet i den mycket dekorativa men ack så jävligt placerade trärosen. Skulle man vilja undvika att luta sig bakåt och dunka huvudet i rosen hade man teoretiskt kunnat sätta sig längre in. Är man dock utrustad med en bakdel större än Gabriels fastnar man med den.

Så jag behöver inte bekymra mig över att jag ändå kommer att använda sovrummets stol som avstjälpningsplats för mina halvt använda kläder.

Några fynd

Fyra våningar ner i källaren under universitetets bibliotek hittade jag en bok om Finlands bondgårdar från 1929. Och där, där fanns min gård listad. Ägare var då J. Less (han som poserade på bilden med sin fru) och han hade ägt den sedan 1894. Vid det laget hade gården varit i hans släkts ägo i tre generationer. Arealen var 71,56 ha och det fanns tre hästar, 19 kor, två grisar och lika många lamm, samt sju hönor. Bilden på huset kan alltså vara som nyast från 1929, och det är framförallt två saker som förändrats: färgen (mer om det senare) och fönstren på baksidan. Numer är de två fönstren på mitten sammanslagna till ett stort fönster. Att någonting med baksidans exteriör hade förändrats visste jag sedan tidigare, för om man tittar riktigt nog så ser man att en del av panelen är för rak nu. Ja, och man behöver inte titta noga alls för att se att det är något med proportionerna på baksidan som bryter harmonin på ett sätt som ett så här gammalt hus inte skulle vara befläckat med om det inte byggts om.

På vinden hittade jag sedan en brödspade som var väldigt smidig när vi bakade pizza i bakugnen.

Och på loppis hittade jag 20 metallskålar och -fat för 5 e, samt nio alldeles perfekta engelska porslinstallrikar med snirkliga blommor till det facila priset av 3,50 för hela traven. I de skålarna åt vi kycklingsoppa till kvällsmat.

Om någon tycker att det blev för mycket sliskig lycka nu så kan jag berätta att det var sjukt svårt att få pizzorna in i ugnen. Den första lyckades jag flippa så fyllningen kom nedåt. Lite senare, när jag trodde att jag lärt mig, puffade jag till pizzan med sån snärt att jag sköt mozzarellabollarna på den rakt in i elden. Det kräver nog lite mer träning…

En gammal bakugn

Så jag har ju en bakugn i köket. Hittills har jag inte vågat använda den eftersom den inte var sotad. Det var tänkt att sotaren skulle ha gjort det när han var här för några månader sedan men han ville att jag skulle städa ur den först. I ärlighetens namn blev jag lite irriterad. Det kunde väl han ha gjort liksom. Men när jag öppnade och började lyfta ur saker förstod jag varför han överlät det till mig. Bakugnen är stor. Jättestor. Och den var alldeles proppfull med skräp. Tre kassar skräp, närmare bestämt, och en imponerande trave ved. Det tog mig ett par timmar att städa ur den.

Nu har sotaren äntligen varit och godkänt även den här ugnen och jag var givetvis tvungen att prova den! Jag skulle ändå baka vanligt bröd, så jag lade undan delar av degen för att kunna testa. Och vet ni vad? Den gjorde nästan av sig självt pitabröd! De fyllde vi sedan med kyckling, tzatziki, halloumi, sallad, tomat och aubergine. Galet gott!

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Att hålla sig varm

Det finns många sätt att hålla sig varm när det är kallt inne. Till exempel kan man satsa på att trumfa sin lillebror med rännskita genom att få spysjuka. Och när man börjar må lite bättre kan man bädda ner sig i sin mors säng, tillsammans med två katter som också insett att det är det varmaste stället i huset, framför en sprakande brasa i kakelugnen.

Själv inser jag hur många platser uppåt på prioritetslistan ”fixa andra skorstenen” hoppat av de senaste dygnens erfarenheter. För tillfället får jag använda två eldstäder, men med den andra skorstenen i skick skulle jag kunna använda ytterligare tre och då skulle slut på olja inte behöva vara ett problem alls. Imorgon ska jag ringa sotaren som får komma och titta på skorstenen, vilket han inte kunde göra förra gången han var här eftersom det inte fanns en trygg väg för honom att ta sig dit (och en sådan fick jag installerad för ett par dagar sedan). Olja har jag redan beställt, och till mitt försvar hade vi hunnit få den i tid om det inte varit för att julhelgen drog ut på leveransen..