Etikettarkiv | Livet

Att ångra sitt barn

Svenska YLE har haft en väldigt uppmärksammad artikelserie, baserad på färsk forskning, om att ångra att man fått barn. Ångerkänslorna hör ihop med de höga kraven som finns på moderskapet och ämnet är, enligt forskarna, tabubelagt så pass att mammor inte ens diskuterar saken med sin partner.

Jag tror att hela tanken på att ångra sitt barn känns så motbjudande delvis för att det är känslor som man inte bör släppa fram. Alltså, vi måste förstås tala om kraven som ställs på framförallt mödrar, om dubbla arbeten, om ensamhet och utsatthet. Men jag tror också att det är fullt möjligt att ha ångest inför de krav som ställs på en, utan att ångra själva barnet. Så är det åtminstone för min egen del.

Jag hade kommit till en punkt när jag så att säga började få mitt liv tillbaka efter de två första barnen. De hade börjat bli självgående – jag hade börjat få händerna fria. Det var svindlande och underbart och kanske också lite skrämmande att de inte lutade sig mot mig så mycket att mitt liv av nödvändighet kretsade enkom runt dem. Så mötte jag A. En uppslukande, virvlande kärlek, och ett löfte om den stora familj jag drömt om. Jag valde att ta den chansen, att börja om på nytt och satsa allt. Jag ville så gärna ha det delade föräldraskapet, den delade vardagen, det delade livet.

Jag ångrar inte Gabriel. Jag KAN inte ångra Gabriel. Däremot har jag ibland en väldigt påträngande, mörk och djup oro över att jag inte ska orka ta hand om honom när allt det där jag så innerligt hade velat dela med någon ändå blev bara mitt. Jag känner mig lurad. Är grymt besviken. Ömsom stark som tusen år av ensamma mödrar, ömsom bräcklig som ett lappat hjärta. Just nu är det morgnarna. Med vårljuset vaknar han tidigare och tidigare. En och en halv timme tidigare nu än i januari. Och jag är förvisso trött för att jag jobbar och inte sover tillräckligt eftersom han fortfarande vaknar på nätterna, men det som är allra, allra värst är minnet av hur trött jag var med de andra två barnen när de var små och den krypande paniken över att jag ska hamna där igen. Det intensiva föräldraskapet som forskningen talar om, när mammor förväntas uppgå i sina barn, leva för deras skull, det har aldrig varit min grej.

Men inget av det här är Gabriels fel. Älskade fina lille Gabriel som är överallt samtidigt. Som drar igenom mitt nystädade hus som en kärlekstromb och sprider brödsmulor och diskborstar och rivna papper i sina spår. 

Anledningen till att jag inte ångrar honom är inte att det vore tabu, utan att det vore att ångra fel. Han är inte orsaken. Och jag tror att det finns en viss risk i att börja tala som om vi ångrade våra barn, snarare än att vi är jävligt trötta på att samhället inte har kommit längre än att mammor krossas under kraven. Dels för att det skapar ett mammaproblem av något som är ett samhällsproblem, dels för att det riskerar att dölja de mammor som faktiskt på riktigt mår så att de ångrar sina barn och kanske skulle behöva hjälp.

Nu ska jag skrapa ris ur mattan, sätta igång diskmaskinen och förbereda morgondagens middag istället för att krypa upp i en fåtölj och läsa. Riset i mattan är åtminstone Gabriels fel.

 

Visst gör det ont när drömmar brister

Det händer så mycket saker att jag knappt vet var jag ska börja. Men det är kanske framförallt en sak som jag känner att jag måste berätta, för att vi liksom ska kunna komma vidare.

Jag och A har separerat.

Det är en lång och mycket sorglig historia som jag inte vet hur jag ska klä i ord. Kärleken saknas inte, inte alls, men förmågan att bo tillsammans och skapa en bra familj för tre barn brister. Åtminstone just nu.

Det känns som om jag har fallit handlöst en lång tid. Flera år kanske. Och jag trodde att jag landat på fast mark men det var nog mer ett klippblock jag dunsade mot på vägen längre ner. En del av mig vill inte ens skriva det här inlägget, för trots att garderober är urstädade, bestick uppdelade, kuddmängden halverad, så blir det mycket mer sant när man har satt det på pränt. Helst skulle jag nog önska att det inte var sant.

Samtidigt vet jag att det var det rätta beslutet, och det är väl på något vis en tröst.

Så.

Nu har jag det sagt.

Att skämmas i trafiken

Jag tänker mig att det här är en kvinnogrej, för jag hör bara kvinnor som upplever det och bara män som tycker att det låter bisarrt, men jag skäms jättemycket när jag kör bil. Oftast dessutom för saker som egentligen inte hänt.

Till saken hör att jag eventuellt kanske hojtar och gapar en hel del inne i bilen när jag kör. När Tilda var liten och vi skulle köra till dagis stannade jag vid ett rödljus, bakom en annan bil. När det började bli grönt gastar lilla, söta Tilda från sin stol i baksätet ”KÖÖÖL DÅ!!! DÄ ÄL GLÖÖÖÖÖÖNT!” och jag fick så smått börja fundera på hur jag egentligen hanterar andra bilister. Till mitt försvar blev min interna konversation med medtrafikanterna betydligt mer resonabel i flera år, men barnen växte ju till sig och… tja… jag gjorde det inte. Så att säga.

Men alla ”JASSÅ ÄR DET KÖR-SOM-EN-RÖVHATT-DAGEN IDAG OCKSÅ?” och ”MEN ANVÄND BLINKERS FÖR FAN!” eller ”JAG SAKTAR SÅ GÄRNA IN FÖR DINA JÄVLA SKULL DITT AS” är ju aldrig liksom ämnade att lämna bilen. Jag skulle dö av skam om någon av de berörda hörde. Och därför pekar jag aldrig finger och jag skulle aldrig komma på tanken att tuta.

Förrns idag.

De håller på att bygga om på den cirka 10 km långa sträckan mellan orten där jag bor och stället där man ska köra på motorvägen in mot Helsingfors. Därför står det nästan alltid någon typ och stoppar en eller vinkar åt en att köra på något särskilt sätt, och så även i dag. På typens begäran stannade jag (som trea i en kö) och körde sedan över i den motsatta filen som han pekade på för att komma förbi den grävmaskin som stod i vår fil. Och när jag kör förbi grävmaskinen helt i enlighet med vad typen ordinerat kommer det en bil körande i den motsatta filen (alltså på sin rätta sida) utan att så mycket som sakta ner. Jag har fortfarande hinder på min sida och kan följaktligen inte köra tillbaka i rätt fil och eftersom den mötande bilen helt tydligt inte tar någon notis om det hela blir jag först rädd och sedan grisförbannad och sedan en sån där som hänger sig på tutan.

Med obehagligt liten marginal svänger jag tillbaka in på min egen sida och säger många fula saker. Kinderna blossar av ilska, men sedan börjar jag skämmas. Tänker igenom situationen igen. Förvisso hade jag kört enligt instruktionerna, men jag kunde nog ha svängt över i egen fil snabbare. Först i efterhand kommer jag på att hindret som gjorde att jag inte svängde tillbaka var den där typen som borde ha stått på den mötande trafikens sida och hållit upp sina lilla skylt för att de skulle veta att de måste stanna. Den mötande bilen kan alltså knappast klandras, åtminstone inte jättemycket.

Och så skäms jag ännu mer. Börjar svettas. Får lite svårt att andas. Tittar upprepade gånger i backspegeln för att se om den mötande bilen kanske har tvärvänt och nu följer efter mig för att ställa mig till svars. Tänker att jag inte kommer att våga öppna Facebook för någon kanske har skrivit ett ilsket inlägg om det galna kvinns som kom tutande på fel sida av vägen i dag. Hela vägen in till stan är jag rädd för att vem det nu var i den andra bilen ska få tag i mig.

Det är så himla sjukt. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig när jag kör, att någon ska bli arg på mig, att jag rodnar bara jag skriver den här texten. Och om den där stackaren som jag tutade på läser det här vill jag bara säga förlåt. Det var mitt fel. Jag borde inte ha tutat. 

Å andra sidan är jag rätt säker på att det faktiskt var kör-som-en-rövhatt-dagen i dag.

I munnen

Bebis har ”stoppa i munnen” som default setting på allt han får tag i. Utom plockmat. Där är det ”skrapa sakta och systematiskt ner på golvet” som gäller.

För övrigt har han nu insett den viktiga kunskapen att han kan bära saker med munnen när det inte finns händer nog. Dör sötdöden när han laddar munnen med saker han vill bära med sig och sedan fräser iväg. Just nu trötar han med imponerande beslutsamhet sin ena strumpa in i munnen så att han ska kunna vifta med den när han dragit sig upp mot mitt ben.

Lukta gott

Vi har just haft besök av min bror och hans familj. Det var på alla sätt väldigt trevligt, med vattenlekar, trampolin, god mat och ypperligt sällskap.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om en rädsla jag har.

Vi har det ganska rent hemma. Ganska. Det är inte alldeles enkelt med tre barn och tre katter, särskilt inte eftersom att dammsugaren de senaste två veckorna har fått stå oanvänd i väntan på en reservdel som tar evigheter. Min brors familj är superrenlig. De glömmer aldrig att borsta tänderna, ungarna är välkammade och prydliga, mamman kan ha vita tröjor, deras hus kanske i en stressig period skulle kunna förfalla till en renlighetsnivå i enlighet med mitt hus samma dag jag just har städat.

Ni fattar grejen.

Och när jag väntade på att de skulle komma så slog det mig att det kanske luktar illa hemma hos oss utan att jag ens märker det. Ni vet så där som när man upptäcker lite babykräks på sin tröja men åker till affären ändå för det är ju herregud bara lite kräks och inte ens bajs. Så där som den där typen på högstadiet som ingen ville sitta bredvid på grund av stanken men som själv antingen fullkomligt saknade olfaktoriska receptorer eller var så van vid det att hen inte kände hur det skar i näsan. Tänk om huset egentligen luktar asmycket kräks, gammal bröstmjölk och använd kattlåda utan att jag märker det. Det är ju alltid de som luktar värst som inte verkar ha en susning om sin egen odör.

Fun fact: På finlandssvenska måste man säga ”doftar” om det är något som luktar gott.

Så har amningsproblemen löst sig (åtminstone just nu *peppar* *peppar*)

Som ni redan vet har det ju inte varit ett alldeles enkelt företag att amma Gabriel. Eftersom han är tredje barnet var jag förberedd på att det är ett knepigt heltidsjobb att amma, men det gick ändå ganska episkt mycket åt helvete, just den biten. Jag tänkte nu att jag skulle försöka sammanfatta, utifall att det sitter någon stackars sate som precis som mig desperat googlar lösningar.

Det började med att jag fick sår. Det får man ju ofta i början, så det var väl inte hela världen. Men såret på vänster bröstvårta ville inte läka eller ens vända till det bättre och när sedan hela bröstet var rött och svullet fick jag den första antibiotikakuren. Den hjälpte väl möjligen lite grann, men bra blev det inte. Dessutom spred sig svullnaden och rodnaden till andra bröstet (fast där hade jag inte sår), det gjorde helvetiskt ont även mellan amningarna och jag fick till slut även feber.

Det här är min teori om vad det var som hände. Och jag är doktor. Ni kan lita på mig.

Såret var i början mycket riktigt infekterat och antibiotika rätt behandling. Av antibiotikan/allmän otur fick jag svamp på bröstvårtan, därefter i själva bröstet och sedan spred sig detta till andra sidan. När jag fick en tablett svampmedicin så försvann nämligen febern nästan omedelbart, smärtan avtog betydligt och såret förändrades. De stora, vita beläggningar som funnits på såret liksom föll av. Med små bitar av själva bröstvårtan, tyvärr, men lite spill får man räkna med som man brukar säga.

En dos svampmedicin var däremot inte nog, för likadana besvär återkom. Såret blev värre, den infernaliska smärtan kom tillbaka unt so weiter. Det var då vi (det var i princip en specialistläkare på amningskliniken som bestämde, men jag är ju också doktor så…) bestämde oss för att köra på med allt som fanns tillgängligt. När jag tog svampmedicinen hände ungefär samma sak som förra gången. Det är en jäkla märklig känsla. Liksom som om kroppen skalar av sig ett lager sjukdom. Och en kanske 2 mm stor bit bröstvårta.

Hur som helst.

Jag blev verkligen betydligt bättre i flera dagar. En natt gjorde det sedan plötsligt igen fruktansvärt ont att amma, men på det bröstet som inte hade sår. Oh, the irony. På morgonen märkte jag att en av mjölkgångarna var helt stockad. Stenhård. Öm. Det klassiska. Under de föregående typ 5 veckornas amningshelvete var det faktiskt första gången som jag hade en vanlig, hederlig mjölkstockning. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och jag försökte alla knep för att få loss stockningen men icke sa Nicke. På kvällen, ungefär vid den tiden vårdcentralen stänger och man istället måste sätta sig i kö på sjukhuset ni vet, fick jag feber.

På sjukhuset fick jag sedan en starkare antibiotika, vilket var vansinnigt bra för dagen efter hade stockningen fortfarande inte släppt och mitt bröst såg ut som ett babianarsle. Däremot är jag helt övertygad om att stockningen egentligen inte var relaterad till något av de andra besvären, utan snarare kom av att jag hade sovit med fönstret öppet en smula (det var varmt och jag blev övermodig). De andra besvären var ju redan på väg bort. I ordning alltså infekterat sår – svamp – fortfarande svamp – mjölkstockning.

Den nya antibiotikan, Dalacin, kom in som en bakterieapokalyps och slog ut allt, inkluderat allt bra man behöver för att hålla magen i balans och även stackars lille Gabriel fick till slut diarré. Här övervägde jag för ungefär tusende gången att ge upp.

Och när allt det sjukliga som kunde medicineras bort började ge med sig så hade jag fortfarande ont mellan amningarna. Men inte lika ont. Och det kändes liksom… mekaniskt? Som en kramp. 

Efter lite googlande visar det sig att man tydligen kan ha kramp i bröstvårtorna. Man kan få det av fysiskt trauma och mina bröst är så traumatiserade att de skulle behöva åratal av terapi. När det krampar och gör ont så blir bröstvårtan helt kritvit, som om det inte finns något blod kvar i den. Det kallas vasospasm eller nipple blanching på engelska och ska oftast bero på felaktigt tag hos babyn. För mig var det dock inte hans tag som var problemet utan säkert sår och svamp och liknande som traumatiserat de stackarna.

Bildresultat för vasospasm nipple

Detta är någon annans traumatiserade bröst.

När jag insåg att det var nipple blanching som orsakade smärtan som var kvar (och som säkerligen stått för en del av smärtan redan tidigare) blev jag närmast glad, för internet var också fullt av saker man kunde prova för att göra det bättre. Det som gjorde störst skillnad för mig var:

1: Värme. Normalt blir man tillsagd att hålla brösten varma, men det gällde att hålla hela mig varm. Spolade jag händerna i kallt vatten fick jag grym kramp. Drog en vind över benen – kramp. All sorts nedkylning oavsett hur liten gav mig kramp. Det supervarma vädret vi har nu är alltså idealt.

2: Massage. Jag upplevde att jag samtidigt hade kramp på ett ställe i ryggen, liksom rakt igenom från bröstet. Det var nog också alldeles sant. Genom att massera muskeln vid bröstbenet fram och nästan under armen vid sidan (pektoralmuskeln), samt muskeln bak i ryggen så släppte krampen nästan omedelbart. Det är också betydligt mer socialt accepterat att massera de musklerna än själva bröstet. Man får trycka ganska hårt, men det hjälper konstigt nog. Stretching hjälper också.

3: Nipple donut. Något geni, någonstans på internet, tipsade om det här. Hen hade använt amningsskydd, jag körde med vanliga bomullsrondeller. Man tar kanske fyra stycken, klipper ett bröstvårtestort hål i mitten, fäster rondellerna vid varandra som en förtjusande donut (jag använde sån där vit sårtejp, geniet hade bomullslinda som hen klippte till) och sätter på bröstvårtan alltid när den inte är i användning. På så vis avlastar man och undviker att till exempel BHn plattar till och gör det värre. Den här simpla uppfinningen var verkligen en räddning för mig.

(4: Undvik koffein. Kramperna blir lite värre de dagar jag bälgar i mig som mest kaffe. Den korrelation som den samlade läkarvetenskapen menar är uppenbar kanske möjligen existerar. Men man får ju väga smärtan mot koffeinbehovet liksom, och dessutom vet ju alla att man inte ska lita på big pharma.)

Såret har, precis som sådana sår ska, nu nästan läkt trots att jag helammar och amningen fungerar i alla fall för närvarande.

Avslutningsvis vill jag säga att jag beslutet att fortsätta amma trots alla problem var för att jag vet hur smidigt det kan vara med amning när det väl fungerar. Särskilt på nätterna är det skönt att slippa gå upp och värma flaskor, även om det förstås innebär att det är jag som sköter all nattmatning nu. Jag tycker inte att någon ska känna sig sämre eller skyldig om den väljer att sluta när det känns jävligt och övermäktigt (eller annars bara för att hen vill sluta). Den största anledningen till att jag inte gav Gabriel ersättning också var att han hade lite ont i magen (och sedan diarré) och att ersättningen hade kunnat förvärra det. På något vis kändes det tryggare att bara försöka fortsätta, trots att han fick i sig antibiotika också och beslutet därmed kan ifrågasättas, än att försöka komplettera.

To each their own, liksom.

Här är en bild Donut (no pun intended) och Greta som sover på köksgolvet i hjärtformation. Ibland när det gör ont att amma tänker jag på hur det vore att amma fem stycken, med huggtänder och klor.