Nyhetsplock

Den finländska patientsäkerheten

Det finns ju många anledningar att inte orka läsa några nyheter just nu. Valet i Sverige. Kriget i Ukraina. Och så den förtjusande vårdkonflikten i Finland. Jag tänker inte redogöra för alla vändor och argument men mycket kortfattat handlar det just nu om juridiska möjligheter att genom hänvisningar till patientsäkerhet undvika att vårdare går ut i strejk. Regeringen skulle också vilja införa nya lagar för att trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrätten.

Alltså, jag fattar ju att man vill trygga patienternas säkerhet men det är ju för fan vad hela strejkvarslet går ut på från början. Ursäkta mitt språk.

Patienterna i dagens vård i Finland är inte säkra. Jag vet det genom mina egna eskapader i det finska sjukvårdssystemet. Alla ukrainare jag har träffat är chockerade över hur fruktansvärt dålig vård man får i Finland och jag hade kanske märkt att situationen försämrats men herremingud så fruktansvärt dåligt det är nu. Dessutom är det dyrt, både mediciner och vård. Jag vet folk som undviker att använda ens den kommunala vården (som alltså är det billigaste alternativet) för att de helt enkelt inte har råd och jag vet andra som har råkat ut för olyckor eller allvarliga sjukdomar och som blivit näst intill ruinerade på grund av räkningarna. Väntetiderna är fruktansvärt långa och uppföljningen så gott som obefintlig.

Så att försöka trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrättigheter är så vansinnigt kontraproduktivt att jag blir alldeles matt. Det bästa sättet att trygga patienterna i den finländska vården är att se till att personalen får a) betalt i proportion till ansvar och utbildning, samt b) möjlighet till återhämtning genom att tillräckligt många vill jobba inom vården för att det ska finnas vikarier.

Vardagslivet

Ikeafredag

Jag och Gabriel spenderar fredagskvällen på Ikea för mitt liv är ingenting om inte väldigt hippt. Vid bordet bredvid sitter en mamma som kanske egentligen är storasyster till barnet hon har med sig och vars dotter är precis lika vacker som henne. Och nästan samma storlek.

Om de pratar ukrainska eller ryska kan jag inte avgöra. Om jag en gång i tiden varit begåvad med språköra är jag det åtminstone inte vad gäller skillnaden på dessa språk. Men flickan och Gabriel har hittat varandra och far runt som blådårar, vinkar och talar teckenspråk.

Barn alltså. Så himla underbara.

Kulturkrockar

Iskaffe

Jag och min ukrainska inneboende – som jag normalt kommer väldigt bra överens med – kommer aldrig någonsin att vara riktigt lyckliga samtidigt. Nu tycker hon att det är bra väder. Inte så där ”pust och stön det är väldigt varmt men jag tycker om varmt” utan ”nu är det normalt”. Jag smälter. Slutar fungera. Måste ändå jobba med tankearbete men kan inte andas. Blir grinig.

Hon går ut och lägger sig på en filt i solen.

Jag har druckit iskaffe till lunch.

Vardagslivet

Sverige levererar

Vi har varit i Sverige. Pappa påstod att de hade rätt mycket snö kvar där men från finskt perspektiv är det givetvis bara trams.

Sol. Snödroppar. Värme. Familj. Härrimingud så välbehövligt!

Och så plockade jag upp covid, säkerligen från den knökfulla båten på väg dit. Mår inte prima om vi säger så. Jag försöker vila men det är jag ärligt talat rätt värdelös på.

Vardagslivet

Prata om rädslor

Jag har dragits med en besvärlig yrsel i snart en vecka. Nu sitter jag på akuten och väntar på svar av en röntgen av min hjärna. Det är rätt jävligt faktiskt. Den där väntan.

Alltså, sannolikheten att röntgen ska visa något avvikande är ju betydligt mindre än den kallsvettiga ångest väntan ger upphov till. Och jag tänker på det där med att leva i rädsla, att det inte är ett värdigt liv, egentligen oavsett vad rädslan beror på. Jag tänker också på hur svårt det kan vara att skaka av sig rädslan när den väl fått grepp om en och att det säkert är en sådan sak som man borde prata om lite oftare.

Just nu är jag rädd för att dö. För att inte få se mina barn växa upp. För att ge mina barn en barndom som inte präglats av den närvarande, förstående förälder jag har velat att de ska ha i mig utan av deras mammas insjuknande och död.

Vad är ni rädda för?

Vardagslivet

2021

Nu är det här skitiga 2021 snart över. Utan att vilja jinxa något genom att skriva trams som att ”2022 knappast kan bli mycket värre” är det kanske ändå på plats med någon sorts grovt förenklad sammanfattning.

Jag har

  • varit väldigt sjuk
  • klippt av mig håret
  • äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått kaninungar
  • fått slut på forskningsfinansiering
  • gått plus/minus noll på pojkvänner
  • inte alls hunnit fixa så mycket på huset som jag önskat
  • åtminstone fått värme installerat
  • förlorat bästa vänner
  • funnit nya vänner på synnerligen oväntade ställen
  • identitetskrisat mer än jag gjort ens som angstig tonåring

Jag bär med mig en utanförkänsla. En längtan efter både en familj och ett större sammanhang att höra hemma i. Det är inget nytt, förstås. Jag har burit det med mig så länge att jag inte är säker på att jag längre kan göra något annat. Och jag klamrar mig fast vid samhörighet närhelst jag kommer nära den, så pass att jag gärna förlorar mig själv i den. Ger mig så helhjärtat åt den att jag inte längre är jag utan bara en del av något annat. Av någon annan.

Men det måste finnas balans i det där. 2021 har jag lärt mig att jag inte är rädd för att vara ensam. Paniskt mörkrädd är jag förstås fortfarande och jag vågar inte gå in i ladan ensam i mörkret. Men mer filosofiskt alltså. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.

Nyårshelgen hade jag därför tänkt fira bara med mig själv. Dra på finkläderna och röda läpparna. Locka håret och äta glass direkt ur förpackningen. Skriva skriva skriva, på artiklar och böcker. Titta på fyrverkerierna. Önska mig själv ett gott nytt år och klappa mig på axeln för att jag överlevt så här långt. Det var ju trots allt ingalunda en självklarhet. Det lät som just den sortens nyårshelg som jag skulle behöva.

Så dök den där pojkvännen som inte längre är min upp. Jag stirrar på mig själv i spegeln och frågar mig vad i hela helvete jag egentligen håller på med. Fnittrar och tänker att jag fan inte har någon som helst självbevarelsedrift och noll moral. Att jag är svag som inte kan säga nej. Men så ser jag på mig själv och vet att det inte handlar om det. Jag är inte svag och oförmögen att säga nej. Jag är stark och förmår säga ja. Så han sitter här i en av de där gula, gamla stolarna och läser en bok i skenet från tända ljus och han är så stilig att mina knän blir alldeles svaga. Han ser ut som att han passar in här. Är gjord för den där stolen, med bokhyllorna och julgranen som bakgrund. Är gjord för den här stunden och den här kvällen tillsammans med mig.

2022 vill jag fortsätta vara mig själv. Och jag ska fortsätta säga ja när jag vill.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Vardagslivet

Bästa medicinen

I dag har jag varit hos frissan för första gången på aaaalldeles för länge. Och jag har i princip legat sjuk sedan mitten av augusti, så det känns väldigt mycket som att världen liksom bara snurrar på och jag inte alls hinner med.

Best Hamsters Wheel GIFs | Gfycat

Att få gå till frissan var frigörande på så många olika vis. Dels för att man ju alltid känner sig mycket fräschare när man kommer därifrån. Dels för att det faktum att sitta still i en frissastol och bli ompysslad var nog för att suga musten ur gör att jag inte behöver tvivla på att det är rimligt att jag är sjukledig från jobbet.

Och vi har blivit utfodrade, både jag och djuren. En vän leverade mat till både kaniner och höns, som nu mycket nöjda mumsar sina magar fulla (de har förstås fått mat hela tiden, men den började ta slut). En annan lagade mat till mig. Gabriels farfar ringde i morse och frågade snällt om han möjligen kunde få komma ut hit och jobba i dag, vilket jag givetvis tackade ja till, så nu är renoveringen av hönshusets ruttna vägg snart färdig. Och jag har fått de sista nerspydda lakanen och handdukarna tvättade och undanvikta. En brasa sprakar i kaminen och vedspisen har hunnit värma upp köket. På bordet lyser en bukett ringblommor.

Ni ska ha ett jättestort tack för allt pepp, hörrni! Det har betytt otroligt mycket, trots att jag inte har hunnit svara till alla som har hört av sig!

Frissa och smink ftw.
Vardagslivet

Le, för det kunde vara värre.

Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.

Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.

På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.

(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)

Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.

Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.

När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.

Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.

I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.

Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.