Tag Archive | Livet

Att bli bättre

Vi var på rådgivningen igår (motsvarande ”hos barnmorskan” i Sverige) för att kolla allt och vi fyrahundrasjuttitolv papper och blanketter med oss. Om vilka bidrag man kan få, om faderskap, om familjerådgivning, om vårdnad, om sockerbelastningstest. Allt är ok med babyn, som var så vild att barnmorskan riktigt fick kämpa för att få en bra läsning av hjärtljuden. Min mage är förstås i största laget för vecka 24, men jag har ju speglar hemma herregud så det kom ju inte som en överraskning.

En hobby just nu är att möta folk som frågar om vi väntar barn med ett förvånat ”nej, hur så?”.

Det finns så mycket saker jag funderar på och ibland vet jag inte riktigt varifrån de kommer. Jag sover dåligt och är fullproppad med hormoner, och det har ju inte direkt varit särskilt lätta år de här senaste så liksom… Ja, det är knappast konstigt att det ibland stormar i mitt huvud.

Mest funderar jag nog över hur man vet att man verkligen vill något. Det här är förstås extra viktigt när man ger sig in i ett nytt förhållande och hittar sin nya plats. I ett över tio år långt äktenskap var jag den som var bäst på att städa. Ibland kändes det som om jag var den enda som städade. Och nu är rollerna ombytta. Jag är den som måste skärpa mig med städningen för att inte bara vara den som skitar ner hela tiden. Det är också jag som tidigare har varit bäst på att hålla kontakten med släktingar, men helt plötsligt är jag sämst på det. Det är främst A som skickar bilder och uppdateringar till min familj också.

Jättemärkligt, sånt där. Hur man liksom blir en annan person när man sätts i ett annat sammanhang, fast att man tycker att man bara är sig själv.

Men när man sätts (eller sätter sig, beroende på hur man ser det) i ett nytt sammanhang har man ju också chansen att göra om och göra rätt. Att släppa de där sakerna som man egentligen aldrig ville vara och att bli något bättre, något rättare. Det här behöver ni ju inte berätta för någon, men ibland är jag rädd för att jag gör saker som jag inte vill och att jag inte alls blir något som är mer rätt men att jag inte ska upptäcka det i tid. Att jag en gång ska vakna upp och tänka ”holy fuck, det här ville jag ju inte alls”.

Samtidigt tror jag heller inte att man kan göra något annat än att lita på sin magkänsla (vilket är extra roligt när det bor någon där). Rädslor är, enligt min erfarenhet, en väldigt dålig grund för beslutsfattande och vägval. Det är en svår balansgång att leva livet konstant framåt, att våga ta chanser när de kommer, och att samtidigt komma ihåg att andas och att lyssna.

Att ha dåligt med pengar

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.

IMG_5934 (2)

Helgkväll

Här sitter jag på soffan och försöker koncentrera mig på att förbereda morgondagens föreläsning i genushistoria medan babyn i magen förbereder sig på en karriär som trapetsgymnast. I köket lyser de sista ringblommorna, inplockade dagen innan frosten tog i princip allt (om jag var nöjd över denna bedrift? jovars) och jag har bakat en fantastiskt god cheesecake med jordgubbsmarmelad. Hunden och jag har tagit färgsprakande promenader och katten har suttit i fönstret och solat sig. Att fotografera henne blev en tydlig påminnelse om det omedelbara behovet av att tvätta fönstren. Egentligen kunde man ju lika gärna skylla på kylan och skita i att tvätta dem, men jag har på känn att vi inte kommer att se någonting alls genom fönstren till våren.

Syns

I dag fick jag för första gången frågan från någon jag inte känner hur länge jag planerar att fortsätta jobba.* Först blev jag väldigt ställd. Tänkte hon kanske på sedan efter avhandlingen, vad jag ska fortsätta med? Eller undrar hon hur många kurser jag ska hålla vid universitetet fortfarande den här terminen? Frågar hon efter mina extrajobb?

Eller?

Inte kan det väl vara så att… det syns?

Jo, kanske lite.

*till februari, som det ser ut nu.

Hus i helvete

Jag försökte verkligen skriva så neutralt som möjligt, det gjorde jag, om hur det känns att betala för någon annans bostad. Problemet är väl säkert att det inte är ett neutralt ämne. Det lyser igenom att jag inte är neutralt inställd. Även om det är juridiskt korrekt att jag ska betala, så tycker jag att det känns orättvist. Jävligt orättvist, faktiskt.

Och jag vet ju att jag är i slutet av en stipendieperiod, att mina pengar redan är använda och att de par hundra euro som nu ska läggas på fastighetsskatt för en bostad jag inte längre bor i kommer att behövas tas från annat. Nya vinterkängor kan jag glömma. När man lever med små marginaler känns det extra jävligt.

Det tog förstås hus i helvete (no pun intended) av inlägget, men jag kan garantera att jag inte skrev det för att varken skrapa ihop sympatipoäng eller försöka mobilisera en hatgrupp. Jag skrev det för att jag önskar att jag hade vetat sånna här saker långt tidigare. Inte för att jag hade låtit bli att skilja mig, utan för att jag hade kunnat göra det smartare, vara bättre förberedd på ekonomiska realiteter. Jag skrev ett sådant inlägg jag önskade att någon visat mig för två år sedan. Och det finns så mycket annat jag önskar att jag hade vetat då och som har att göra med praktiska juridiska och ekonomiska saker men som jag känner att jag inte kan skriva. Jag kan helt enkelt inte formulera det så att det inte låter bittert och anklagande, och jag vill ju egentligen bara att det ska vara informativt.

Samtidigt protesterar mitt inre mot att vara tyst. Hur många flera kvinnor ska behöva göra det här för att vi inte vågar eller vill eller orkar prata öppet och ärligt om den krassa verkligheten? För vi är många, jag förstår det, och ju mer jag skriver om det här desto fler är det som hör av sig och känner igen sig, som begått liknande misstag. Tills vidare får jag avvakta och så får vi väl se vad framtiden för med sig.

Att betala för någon annans bostad

För det allra mesta har jag inga problem med livet som frånskild. Jag har ett helt nytt liv nu och även om det i vanlig ordning finns utrymme för förbättringar så är jag på det stora hela fantastiskt nöjd med det nya – särskilt i relation till det gamla. Det finns liksom ingenting med skilsmässan som jag egentligen ångrar. Det är en väldigt skönt känsla. Nystart, styrka och frihet istället för ilska, ånger och bitterhet.

Men när jag får räkningar i hundraeurosklassen för huset där mitt ex bor tillsammans med sin flickvän, då kan jag villigt erkänna att jag blir grisförbannad. Fastighetsskatt, mina vänner. Den åligger juridiskt sett ägaren av en fastighet. Hälften av fastighetsskatten för Drömhuset är fortfarande min att betala, trots att jag inte har nycklar längre, trots att jag burit ut mina saker, trots att jag inte får komma dit.

Sånt här är jag ofta osäker på om jag borde skriva om. Är det att svartmåla exet? Är det för personligt? Är det… jag vet inte. Men grejen är att rent juridiskt så ser det ut på det här sättet att jag ska fortsätta att betala för huset oavsett vem som bor där. Det bara är så. Och jag tänker att om det finns flera som skiljer sig från en ekonomiskt betydligt starkare part så kan det här vara väldigt bra att veta. Betalningsskyldigheten upphör inte bara för att man inte längre bor på ett ställe, och snabba muntliga överenskommelser man kan ha gjort en gång i tiden är inte värda ett jävla skit när det kommer till kritan. När man räknar på hur man ska klara sig i sitt nya boende måste man lägga till kostnader för sitt gamla också, om man står som ägare. Det gäller i alla fall skatt, försäkringar och allt stort som kan tänkas gå sönder (till exempel en oljebrännare, något som hände ett år efter att jag flyttade ut men som jag är skyldig att betala hälften för).

Dessutom finns det inte ett dyft jag kan göra åt det, annat än att försöka jobba lite extra. Jag slipper inte ifrån huset och jag slipper inte ifrån husets kostnader.

Kafka hade inte kunnat ordna det bättre.

 

Vill inte

Jag sitter nu på flygplatsen på väg till Sverige och påminns väldigt handfast om hur lite jag tycker om att flyga. Att jag dessutom åker ifrån barnen gör det inte bättre, om vi säger så. Det är första gången sedan skilsmässan som jag måste åka någonstans trots att det är min vecka. Barnen ska vara med A när jag är borta.

Och jag har alltid, alltid haft dåligt samvete när jag inte är med barnen, vare sig det är att jag låter dem sova själva i vagnen utanför dörren, att jag lämnar på dagis eller att jag jobbar när de kommer hem från skolan. Det har varit många år av konstant dåligt samvete och en obehaglig känsla av att jag håller på och lämnar dem. Statistiskt vet jag förstås att det inte är sant. Jag har varit med dem jättemycket, dels för att jag har prioriterat dem framför allt annat och dels för att jag till och med har lyckats trixa med mina arbetstimmar för att frigöra mer tid för dem. Egentligen har jag kanske varit där lite väl mycket.

Men det är inte känslan jag har och särskilt inte efter skilsmässan då all form av separation från barnen känns ännu värre. Det är jäkla märkliga grejer, känslor.

Dessutom vet jag förstås att A kommer att klara helgen med barnen själv alldeles utmärkt. Tyvärr vet jag också att barnen kommer att testa honom för att se hur många fördelar de kan dra av att deras mor inte håller ett vakande öga på ocker och båg, men också hur många metaforiska knappar man måste trycka på innan A exploderar. Jag skulle inte vilja utsätta honom för det. Han är så… ung och oskyldig och barnen är så erfarna och förslagna.

Det är som när barnen vill klättra högst upp i klätterställningen första gången och man vet att de egentligen är gamla och stora nog att klara det men också att det är en jädra lång väg ner om man tappar taget. Och man vill inte att de ska klättra samtidigt som man förstår att man måste låta dem, för det är så de lär sig och så de får självförtroendet att bli lite tryggare i sig själva inför kommande klättringar.

Man vet allt det. Man bara vill inte.

Och dessutom måste jag sätta mig ett flygplan. Jag vill inte det heller.