Vardagslivet

Varför mitt hår är ganska rött

Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.

Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.

”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”

Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)

Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.

Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.

Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.

Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.

Vardagslivet

Sten

Nästan lika symbolisk som blommorna som kommer fram mitt i gräsmattan där jag slängt dem, är stenen vid Gabriels gunga. ”Ett ögonblick, älskling, mamma ska bara lite snabbt ta bort den här stenen”, sa jag blåögt och felaktigt när Gabriel ville gunga. Så här har det gått med de flesta små saker jag lite kvickt har tänkt ordna undan på sistone…

De typ 10 cm som inte bär spår av jord var allt som syntes när jag började.

Vardagslivet

Blomsymbolik

På den andra (definierat som den man aldrig riktigt ser) sidan av verandan har jag haft avstjälpningsplats för gamla växter som jag inte har varken velat ha kvar inne eller orkat bemöda mig om att kasta för man vet ju aldrig.

I dag såg jag att de blommorna har börjat komma upp. På något vis känns det så vansinnigt symboliskt och fint och rätt att jag blir riktigt rörd.

Vardagslivet

Ommöblering

Jag har möblerat om i salen. Flyttat den superbekväma fåtöljen till precis bredvid kaminen och den sprakande brasan. Fluffiga filtar. Fotpall. Rubbet.

Så när jag äntligen fått Gabriel att sova och får sätta mig ner med en efterlängtad bok är det dit jag längtar. Förgäves, kan tilläggas.

Vardagslivet

When it rains, it pours

På engelska brukar man säga att ”when it rains, it pours”, vilket väl är ganska likt svenskans att en olycka sällan kommer ensam. Det är, så att säga, lite mycket just nu. Bland annat envisas min bil med att gå sönder på nya (och ibland gamla beprövade) sätt. Den senaste månaden har jag haft den på verkstaden inte mindre än tre gånger, för ungefär en månadslöns repareringskostnader och i dag gick den ändå inte igenom besiktningen. Ytterligare några hundra euros reparering står mellan mig och ett inkommande körförbud. Jag fick sitta och andas djupt ganska länge. Så kan vi säga.

För några dagar sedan bestämde sig dessutom oljepannan för att kasta in handuken, i en dramatisk sorti involverad en fruktansvärd massa rök. Så står man (läs: jag) där inför beslutet huruvida man ska sänka några tusen euro på en snart femtioårig oljepanna som man ändå tänkt byta ut till något mer miljövänligt, eller investera i några bärbara element och en satans massa yllestrumpor och sedan hålla liv i eldstäderna. Det här huset är ju trots allt gjort för att fungera även utan oljepanna, så det går. Typ.

Diskuterade med en kompis om att det gärna skulle kunna få vara lite mindre full blown fucking katastrofläge hela tiden. Att jag skulle behöva få en liten andningspaus. Lite återhämtning. Så gick jag, på förekommen anledning, för att hugga mer ved och gudvethur så lyckades jag skicka iväg en av de mer rejäla vedklabbarna så att den landade på yxan. Det dåliga med det var att min hand var emellan. Det bra var att jag är förståndig nog att hålla yxan i handtaget istället för på den vassa delen. Djupandning. Under ungefär en halvtimme var jag i ärlighetens namn ganska osäker på hur mycket jag hade krossat i handen. Den svullnade upp och blev prydlig blågrå och gjorde så ont att den skakade. Så jag stod länge i vedboden och var en liten smula ledsen. Ledsen, trött och ensam. Men sedan var det bara rycka upp sig för det hinns liksom inte med. Barn, djur och hus måste ju skötas ändå, oavsett om man har en eller två händer. Och det verkar nog som om det bara är mjukdelar som fick lida, för handen är betydligt bättre nu, även om den är rätt blå fortfarande.

Men alltså.

Allting är egentligen inte bara dåligt. Verkligen inte. Vi ska till exempel ganska snart diskutera kärlek för att… ni vet… Det behövs. Jag får bara inte tillräckligt med andningspaus från katastroferna att jag hinner uppskatta allt det fina och det får mig att må väldigt dåligt. Dels för att det rent objektivt är en tämligen skitig situation med trasiga oljepannor, bilar och händer, men också för att jag känner mig så sjukt otacksam när jag blir uppgiven och ledsen. Jag har ju ved. Jag får ju bilen lagad (får och får…). Jag har ju en hand till. När allting rusar på är det svårt att tillåta sig själv att inte orka ett tag. Att hålla sig på benen tillräckligt länge för att ens hinna borsta av sig dammet.

Det var bara det. Gnäll, gnäll.

Vardagslivet

Spirar

Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.

Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.

För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.

Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.

Vardagslivet

Tillskott

Jag har ju inte ens hunnit visa er de nya tillskotten här på Snickars! Efter en väns hastiga bortgång blev ett gäng höns i behov av omplacering och fick givetvis flytta hit. Nu, någon vecka senare, vågar de till och med komma ut i hönsgården istället för att agera panelhönor.

Och efter väldigt mycket sökande hittade jag vad som nog måste betraktas som den perfekta lilla flickkaninen: Bettie. Det kommer att bli några intensiva veckor byggande av vinterbonade ställen för djuren… Dessutom har min fina blomsteräng erbjudit en enastående fjärilssommar.

Vardagslivet

Avtäckning

Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.