Skilj på mansroll och mansnorm

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

13 thoughts on “Skilj på mansroll och mansnorm

  1. Pingback: Ett PS till inlägget om Rimligheten, lite meta, och lite skola | bittergubben

  2. I Sverige har pojkars underläge i skolan ÖKAT markant de senaste decennierna. Om ”mansrollen” är den enda boven i dramat, innebär det alltså att svenska skolpojkar av idag har en starkare/smalare könsroll att förhålla sig till än, säg, för 30 år sedan.

    I min värld låter det som ett helt orimligt antagande. Den svenska skolan HAR reella problem, där ändringar i undervisningsformat och provutformning slagit specifikt mot pojkar. När effekterna nu syns, skyller man det på pojkarna själva (”anti-pluggkultur”) vilket framstår som hjärtlöst.

    Menar man allvar med eventuella jämställdhets-ambitioner, bör man ta problematiken på allvar. Basta!

    • Som jag minns det, och jag är fyllda femtio och gick alltså ut grundskolan 1980, så fanns det definitivt en antipluggkultur bland pojkar redan på den tiden då undervisningsformerna var hur traditionella som helst (det radikalaste var nog grupparbetena).

      En stor skillnad mot nu är att de fann jobb i alla fall, eller så kom de in på någon typ av praktisk linje och kom ut i arbetslivet vid 18. Det fanns gott om jobb i den arbetsintensiva tillverkningsindustrin, skogen, gruvan, vad du vill. Sedan hände det gradvis och ibland hastigt saker på den fronten med stora nedläggningar på många håll.

      • Då skolresultaten försämrats mer för pojkar och snabbare så har det ingen som helst betydelse om att de fick jobb efter skolan förr, om det fanns antipluggkultur eller inte förr. (tvilar dock på utbreddheten, killar brukar ha inte visa att man pluggar kultur). Det säger ingenting om hur det var i skolan.
        Och att kalla 80-talets skola för traditionell är nog att ta i. Förfallet i skolan började redan på 60-talet och sen har det bara fortsatt. Finns ju lärare som citeras om att de gav högre betyg till tjejer på 70-talet för det var så synd om dem ungf.

  3. Skolresultaten har ju sjunkit för pojkar de senaste åren. Om det då är mansrollen som är orsaken, har den då också förändrats de senaste åren? Om så, hur? Om inte, så kan den ju inte vara förklaringen till att skolresultaten sjunkit.

    Skiljercsig mansrollen i Sverige och Finland? I Finland uppvisar ju pojkar betydligt bättre skolresultat än i Sverige. Om det är mansrollen som har huvudinverkan på skolresultaten så måste den då också skilja mellan Sverige och Finland. Om så, hur? Om inte, varför uppvisar då finska pojkar bättre skolresultat än svenska?

  4. För övrigt, varför skulle det behövas fler män i skolvärlden om det redan råder en mansnorm där? Är det inte snarare så att skolvärlden domineras av kvinnor sedan många år tillbaka och att den anammat en kvinnonorm under de senaste decenierna?

  5. ” Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.” Nej, det är att betrakta som ett axiom.

  6. Pingback: Svar till Charlotte Hit och dit om Mansnormen och pojkars skolresultat | Genusdebatten

  7. Vad tror du om att se problemet med pojkars eftersatthet i skolan som ett resultat av ”förväntningar”
    Skolan och i samhället i stort har diskussioner ofta förts att vi måste pusha och hjälpa flickor att tro på sig själva och sina möjligheter.
    När det gäller pojkar så aldrig samma driv funnits att få pojkar att tro på sin egen förmåga att få bra skolresultat. Istället har skulden lagts på pojkarna. ”Boys are boys”
    Min uppfattning är att barn och även vuxna påverkad väldigt mycket av omgivningens förväntningar på dem.
    Medvetet och omedvetet uppfyller vi andras förväntningar snarare än att vi överträffar dem. Visar lärare att de har mer förtroende för flickor än pojkar så lyfter det flickor och hämmar pojkars utveckling.
    Skolan måste bli bättre på att få pojkar att våga tro på sin egen förmåga att lära sig nya saker i skolan utifrån att låga förväntningar ger sämre utveckling. Positivt fokus måste sättas på pojkar i större utsträckning. Därför är det synd att feminismen aktivt motarbetat detta synsätt i villfarelsen att samhället tjänar på att bara lyfta flickor.

  8. Pingback: Lite mer om betyg, genus och skolan | Hit och dit och tillbaka igen

  9. Pingback: Mitt svar till Charlotte | Genusdebatten

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s