Etikettarkiv | Kärlek

Handla när man är hungrig level pro

Det är ramadan och i vanlig ordning så fastar Anas. Han får alltså bara äta och dricka under dygnets mörka timmar, vilka i sommarens Finland är synnerligen få. Och han borde verkligen inte gå och handla.

Han: Vad gör du?
Jag (glatt fnissande): Asså jag måste bara ta en bild på all den här baklavan.
Han: Vaddå då?
Jag (tittar upp): Det är ju ganska mycket baklava.
Han (uppriktigt förvånad): Va?
Jag (tittar tyst på traven med baklava)
Han (fortfarande förvånad): Det är ju inte ens ett kilo.
Jag (mycket tyst)
Han: Du ville väl också ha?

Att den mannen inte väger 200 kg är ett hån mot naturlagarna.

Kär

Att vara kär är att vara i ett konstant bubbel. Men att verkligen älska någon är att vara i ett konstant tillstånd av skräck – att förlora, att tvingas vara utan, att inte få behålla det man så innerligt önskat. Då är det tur att man kan ha så himla roligt ihop att man glömmer bort att vara rädd.

17495986_1384517224943235_1793798459_n

Den där saken vi skulle prata om

Det händer så mycket just nu. Samtidigt som det finns mer skit kvar än vad en stor rosenträdgård skulle behöva från mitt förra förhållande så går livet vidare, blommar upp, så att säga. Och jag har väntat med att berätta för på något vis så känns det som att jag inte vill besudla det nya vackra med smutsen från det gamla. För mig är nämligen det nya inte alls en protest eller en reaktion mot det gamla utan någonting helt annat och väsenskilt. Jag vet inte varför jag känner mig nödd att säga det, men vad jag gör nu kommer alltså inte på något vis ur något behov av att hävda mig eller bevisa någonting.

Tvärtom. Jag har vetat i flera år vartåt det barkade i mitt gamla förhållande. Jag har länge letat efter och undersökt vägar ut. Och jag var på väg, fast beslutsam om att ett liv tillsammans med orimligt många katter i en liten stuga någonstans – utan män – var just vad jag behövde.

Kuvahaun tulos haulle crazy cat lady meme

Så träffade jag A och allt förändrades. Och eftersom A är djupt religiös fanns det bara ett sätt för oss att vara tillsammans; att satsa allt. Det känns rätt och bra, även om det inte alltid är enkelt.

17392762_1384518541609770_39991612_n

Å andra sidan…

… så är jag fortfarande kär så där att man nästan kollapsar när han tittar på en i den här underbare mannen som kommit in i mitt liv. Jag var övertygad om att jag skulle vara ensam, att ingen skulle vilja ha mig mera, och jag hade liksom förlikat mig med tanken på det. Hellre själv än där jag var, liksom.

Tills han dök upp. Tills han dök upp och visade hur det kan vara att vara två tillsammans på riktigt. Oavsett vad som händer i framtiden är jag så innerligt tacksam för det.

vi

Dags att ta av sig silkeshandskarna

Vi har kommit hem från fler veckor i Sverige än vad jag har spenderat där sedan jag flyttade. Omtumlande. Fantastiskt och fasansfullt på samma gång. Det är alltid känslofyllt att komma tillbaka till Sverige och desto mer förstås när man är utan barn och dessutom ska fira jul.

Men vi fick en underbar jul och även om starten på det nya året var en smula… skakig, verkar det nu gå i rätt riktning. Med nya år ska man också förstås ta sig en ordentlig funderare på vad som hänt och vad man önskar händer i framtiden. 2016 var ju minst sagt omvälvande. Skilsmässa, katastrofer, kärlek, hundvalp, nytt hem och så vidare. Det finns många anledningar att stanna upp en stund och fundera över vad man egentligen vill.

Till exempel kan man fundera på vad man vill med sin blogg. Det som en gång var ett andningshål, en oas och ett pulserande diskussionsforum med en envåldshärskarinna har mest blivit ett rosa blaj med bilder på min hund och min snygge man – uppdaterad sparsamt och misskött. Svåra beslut måste fattas.

Eller vad säger jag. Det var inget svårt beslut egentligen. Jag älskar bloggen. Jag behöver bloggen. Så jag köpte min egen domän och väntar nu på att jag ska bli smart nog för att krafsa ihop en bättre design för en mer lättmanövrerad, trevligare plats. Sedan drar vi igång igen.

De säger att han liknar mig. Och så läste han nästan hela jullovet.

A älskar fyrverkerier, men det satt i ryggmärgen att ducka varje gång det smällde.

Det var coola fyrverkerier runt hela min pappas hus.

En ny familj.

Ankprinsessan.

Jag har miljoner bilder tagna från en bil med brinnande solnedgångar över östgötaslätten.

Tips.

Ett litet tips från mig till er, nu när jag sitter och läser igenom tidigare delar av min avhandling författade för ett år (läs: en livstid) sedan. Var noggranna med era referenser och skriv för faen inte ”kolla Svensson 1998 sida!! OBS!!” och tro att det ska vara lätt ordnat i ett senare skede.

Det är det inte.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Och så ville jag passa på att säga att även om mitt förhållande till avhandlingen just nu inte är inne i sin mest… kärleksfulla fas, så är jag fasligt kär i den här mannen jag har den stora förmånen att ha i mitt liv. Det hjälper.

Nu ska jag försöka ta reda på vem den där Svensson är, vad hen skrev och varför jag en gång tyckt att det var relevant för inspektionen av riddare på 1300-talet.

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.