Ett nytt år har just börjat, och jag antar att jag borde göra någon sorts summering av 2019.

Men jag tror inte att jag riktigt kan. Den allra största grejen är förstås att jag köpt ett hus, men jag kommer liksom knappt ihåg tiden innan det. Hur det var när jag inte hade huset. Och det är nog det som bäst beskriver 2019; att jag inte riktigt kommer ihåg. Större delen av året är täckt i en utmattningens tragiska dimma, och det är en stor mängd saker jag inte är säker på har hänt det här året – eller ens har hänt överhuvudtaget – och många månader är bara en enda röra. Vi ska återkomma till det där, sedan. Tröttheten. Utmattningen. Minnesförlusten och överlevdnadsinstinkten.

Vi firade in nyåret tillsammans, jag och A. Gabriel hade förstås knoppat ett par timmar tidigare och när jag låg bredvid Gabriel och väntade på att han skulle somna så såg vi fyrverkerier över fälten utanför fönstren. Nästan magiskt. Jag och A tittade på film, käkade pizza och diskuterade framtiden, så där som man gör när man har kommit till en viss ålder och har småbarn i nyårsnatten, men samtidigt så var det ingen annastans jag hellre hade varit.

Det finns så många saker i vårt förhållande som är problematiska. Jääääättemånga. Men det finns inte heller en enda människa med vilken jag kan uppleva samma sorts… Tja, hur ska man beskriva det? Kosmiska kontakt? Stjärnor och planeter i perfekta konstellationer? Det är en känsla av så intensiv samhörighet att det inte går att klä den i ord utan att låta som en skyhög Snoop Dog som just funnit Jesus.

Om jag försöker se logiskt på situationen så skiter det sig. Det finns nämligen så mycket logiska resonemang att potentiellt föra. Han blev lämnad kvar att vårda de äldre och dö i kriget när hans familj flydde eftersom han var för sjuk för att ta med. Det är jävligt logiskt att han upplever viss separationsångest. Han är uppfostrad som den äldste sonen och därmed den som är ansvarig för hela familjen och halva släktens välbefinnande i ett samhälle där det saknas både vatten, mat och el. Det är jävligt logiskt att han har lite svårt att släppa på delar av ansvaret. Men känslorna det ger mig är kvävande (förvisso också logiskt), för jag är övertygad om att alla relationer (och särskilt parrelationer) måste vara byggda på tillit, och det är något man bara kan lära sig att känna när man är i trygghet. Tillit är ingenting man odlar när man hålls ansvarig för ohållbara situationer och lämnas när världen står i brand. När man får det inpräntat i sig att ens eget och andras liv hänger på att man inte litar på någon annan än sig själv.

Samtidigt ser jag ju hur tilliten långsamt, långsamt börjar växa och det är en berusande känsla. Så berusande, att ruset hotar att ta över vett och sans och göra att ens timmar, dagar, år inte rymmer annat än jakten på det. Och det är det här som jag måste jobba på. Att hålla en balans i att låta det var en del av mitt liv, men inte låta det ta över. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste, men om man kan säga att jag har en livsfilosofi så är det att jag ska kunna se tillbaka utan ånger. Jag hörde någon på radio (en författare tror jag) som fick intervjufrågan vad hon har ångrat i sitt liv. Hon svarade att hon inte ångrar någonting, men det finns många saker som hon sörjer, och så är det för mig också. Jag kan sörja beslut jag har fattat, för att de var hjärtekrossande, mörkertyngda, avgrunder – med fortfarande rätt beslut. Det är en helt annat sak att läka sorg än att försöka leva med ånger.

Därför är jag glad att jag får börja mitt nya år i mitt hus, tillsammans med A. Det finns ingen bättre start, och sedan skulle år 2020 gärna få vara lite mindre världsomvälvande. Men som en kär vän sa: att vara vuxen är att säga ”nästa vecka är det lite lugnare” tills man dör.