Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!