Jag tänker mig att det här är en kvinnogrej, för jag hör bara kvinnor som upplever det och bara män som tycker att det låter bisarrt, men jag skäms jättemycket när jag kör bil. Oftast dessutom för saker som egentligen inte hänt.
Till saken hör att jag eventuellt kanske hojtar och gapar en hel del inne i bilen när jag kör. När Tilda var liten och vi skulle köra till dagis stannade jag vid ett rödljus, bakom en annan bil. När det började bli grönt gastar lilla, söta Tilda från sin stol i baksätet ”KÖÖÖL DÅ!!! DÄ ÄL GLÖÖÖÖÖÖNT!” och jag fick så smått börja fundera på hur jag egentligen hanterar andra bilister. Till mitt försvar blev min interna konversation med medtrafikanterna betydligt mer resonabel i flera år, men barnen växte ju till sig och… tja… jag gjorde det inte. Så att säga.
Men alla ”JASSÅ ÄR DET KÖR-SOM-EN-RÖVHATT-DAGEN IDAG OCKSÅ?” och ”MEN ANVÄND BLINKERS FÖR FAN!” eller ”JAG SAKTAR SÅ GÄRNA IN FÖR DINA JÄVLA SKULL DITT AS” är ju aldrig liksom ämnade att lämna bilen. Jag skulle dö av skam om någon av de berörda hörde. Och därför pekar jag aldrig finger och jag skulle aldrig komma på tanken att tuta.
Förrns idag.
De håller på att bygga om på den cirka 10 km långa sträckan mellan orten där jag bor och stället där man ska köra på motorvägen in mot Helsingfors. Därför står det nästan alltid någon typ och stoppar en eller vinkar åt en att köra på något särskilt sätt, och så även i dag. På typens begäran stannade jag (som trea i en kö) och körde sedan över i den motsatta filen som han pekade på för att komma förbi den grävmaskin som stod i vår fil. Och när jag kör förbi grävmaskinen helt i enlighet med vad typen ordinerat kommer det en bil körande i den motsatta filen (alltså på sin rätta sida) utan att så mycket som sakta ner. Jag har fortfarande hinder på min sida och kan följaktligen inte köra tillbaka i rätt fil och eftersom den mötande bilen helt tydligt inte tar någon notis om det hela blir jag först rädd och sedan grisförbannad och sedan en sån där som hänger sig på tutan.
Med obehagligt liten marginal svänger jag tillbaka in på min egen sida och säger många fula saker. Kinderna blossar av ilska, men sedan börjar jag skämmas. Tänker igenom situationen igen. Förvisso hade jag kört enligt instruktionerna, men jag kunde nog ha svängt över i egen fil snabbare. Först i efterhand kommer jag på att hindret som gjorde att jag inte svängde tillbaka var den där typen som borde ha stått på den mötande trafikens sida och hållit upp sina lilla skylt för att de skulle veta att de måste stanna. Den mötande bilen kan alltså knappast klandras, åtminstone inte jättemycket.
Och så skäms jag ännu mer. Börjar svettas. Får lite svårt att andas. Tittar upprepade gånger i backspegeln för att se om den mötande bilen kanske har tvärvänt och nu följer efter mig för att ställa mig till svars. Tänker att jag inte kommer att våga öppna Facebook för någon kanske har skrivit ett ilsket inlägg om det galna kvinns som kom tutande på fel sida av vägen i dag. Hela vägen in till stan är jag rädd för att vem det nu var i den andra bilen ska få tag i mig.
Det är så himla sjukt. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig när jag kör, att någon ska bli arg på mig, att jag rodnar bara jag skriver den här texten. Och om den där stackaren som jag tutade på läser det här vill jag bara säga förlåt. Det var mitt fel. Jag borde inte ha tutat.
Å andra sidan är jag rätt säker på att det faktiskt var kör-som-en-rövhatt-dagen i dag.
Hit och dit och tillbaka igen 
Att tuta är ju faktiskt inte bara aggressivt, utan också en varning. Om du helt enkelt inte kan väja så är det bättre att du tutar så att den andra bilisten kan bromsa. Vem som än har fel så blir ingen glad över att krocka. (Och om du kör när du fått tecken att köra har iaf inte du gjort fel.)